Vet inte vad jag ska göra
Usch vad jag har varit inaktiv här länge.. Men liksom.. Det är bara sommar en gång om året! Och det händer massa saker nu.. Jag har lyckats hitta mig en jättefin kille, solen har äntligen hittat tillbaka, jag umgås med kompisar, kör runt med min longboard, och ni vet, försöker njuta av livet så mycket som möjligt. Dessutom startar helsingborgsfestivalen imorgon & pågår i tre dagar, sen på söndag morgon sticker jag & min familj till Gotland där jag ska tävla i sång. Ni kanske har hört talas om sångtävlingen stjärnskott? Jag är med & tävlar den 30 juli i Visby. Sen kommer vi hem den 2 augusti så det är väl efter det jag skulle kunna börja uppdatera igen. Saken är den, jag har så många sjukt bra planer till lite senare i novellen, jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit. Jag har till och med skrivit massa små bitar med idéer men dom kan inte ta plats än, för våra huvudkaraktärer har ju faktiskt inte kommit hem från sin första dejt ännu.. Vad tycker ni jag ska göra?! Hjälp mig, snälla rara!
JAG FÖRSÖKER!
Okej, nu är det såhär att folk klagar på min uppdatering. Jag menar inte att låta bitchig när jag skriver detta men det är sommarlov! Jag vill ta vara på den fritid jag har, och som jag tidigare skrivit (http://thatonedthing.blogg.se/2012/february/las-viktigt.html#comment) så har jag inte sådär värst mycket fritid heller. Jag vill umgås med mina vänner! Och jag försöker verkligen komma på något att skrivamen det är inte så lätt. Jag vill inte hoppa för mycket i tiden men vill samtidigt inte tråka ut er med att skriva vad dehittar på varje dag. Jag har jättebra planer till senare i novellen men just nu så... Vad vill ni jag ska göra? Jag vill inte att min novell blir precis som alla andras - tjejen träffar killarna och blir efter första dagen tillsammans med en av dem, sen är livet underbart tills killen reser iväg, blir full på en nattklubb och kysser någon annan, de bråkar i ett till två kapitel och blir sedan sams igen sedan slutar en hel del noveller med att killen friar vid 19-20-21 års ålder. men vill ni att jag ska hoppa lite i tiden igen? För set jag har tänkt mig så att jag skriver klart Niall & Valeries första dejt, hoppar till kvällen efter då jag planerat en liten grej och sen hoppar till Valeries födelsedag som tar plats den 10 augusti? För vill ni det, så gör jag det.Det är upp till er! Men snälla rara läsare, det blir inte bättre av att ni klagar, och jag vet att jag förlorar läsare men vill ni inte vänta på ett nytt kapitel gör inte deT. Kolla in här om någon månad istället och läs det som lkommit upp då. Ni vet att jag älskar er!
Blind Faith - Kapitel 19: First Date
I Förra Delen:
"Valerieeeeeeee!" utbrast Estelle. Jag reste mig upp och satte Estelle i sängen hos Valerie.
"Hey you!" sa hon och kramade om sin lillasyster. De två hade verkligen ett speciellt band, det var otroligt så bra de var tillsammans. Det var ju klart att de var bra tillsammans, de var ju syskon, men de hade ett så speciellt och ovanligt band som jag avgudade. Det var en av anledningarna till att jag föll för just Valerie.
Vi båda tittade upp och våra blickar möttes. Hon var så vacker att jag knappt kunde tro det. Hur hade jag kunnat ha sån tur att hitta en så otrolig flicka som Val? Hon log stort mot mig och jag kysste hennes hand.
"There's some more people that are here to see you" sa jag och reste mig, men jag kunde inte gå någonstans för Val släppte inte min hand.
"Hey, I was kinda awake during the whole part where you and Estelle talked, and it was.. true, the things she said. I do kinda like you very much" sa hon och jag log stort mot henne innan jag gick och öppnade dörren för att meddelade de andra att hon var vaken och att de kunde komma in och träffa henne.
"Hey guys!" sa hon och log stort när hon såg killarna, Jessica och hennes pappa. Jag slog mig ner bredvid hennes säng igen och hon mimade "Thank you" och tog min hand i sin.
Mark och Zayn var de första som kom fram till motsatta sidan av sängen från där jag satt och Mark strök försiktigt sin hand på hennes kind. "How are you my dear?" frågade han och såg kärleksfullt på sin dotter.
"I'm just fine now daddy, I promise" svarade hon och log tillbaka.
Valeries perspektiv:
Jag var så glad att de alla var här för att se hur det var med mig, men jag mådde ju hur bra som helst nu.
"All of you didn't have to come here! I'm absolutley fine! When are they going to let me out of here?" sa jag och tittade frågande runt mig i rummet.
"Are you crazy? Of course we all needed to come! And sadly, they are gonna keep you for another 12 hours..." sa Zayn som svar på min fråga. Jag suckade djupt och sjönk längre ner i den obekväma sjukhussängen.
"Well, there must be something I can do to have some fun here for the next 12 hours. You guys, on the other hand," jag tittade menande på killarna "are not allowed to stay here. The clock's.. almost midnight!" sa jag med en snabbt blick på klockan.
"Why can't we stay?" frågade Louis.
"Yeah, we wanna stay" sa Harry och Liam nickade instämmande.
"Because you've got studio time tomorrow and as a fangirl expert I know what it's like to wait for new albums and wanting it to be as good as possible. And to be the best you can be in the studio tomorrow you need to get some sleep" sa jag bestämt.
"But Vaaaal!" Stönade Niall.
"No buts, off you go!" sa jag och kände mig som deras mamma. Det var lite roligt faktiskt.
"I'm not leaving Valerie, I'll just sleep here" sa Niall. Så envis han var nu då.
"I'm not staying here! I hate hospitals! I need to talk to a doctor" utbrast jag helt plötsligt. Fan, där kom det. Min rädsla för sjukhus. Jag vill inte riktigt visa det, fast egentligen vet jag inte varför. Det var ju helt normalt att inte gilla sjukhus. Jag tryckte i alla fall på den röda knappen bredvid min säng och snart kom en liten och tunn kvinna som såg ut att vara i 30 års åldern in.
"Is something wrong here?" frågade hon och kom fram till mig.
"Yeah, just the fact that you want to keep me here for 12 hours. I can't take it. I hate hospitals" sa jag i en lite uppretad ton.
"That's normal dear, but we need to keep you here, for your own sake. Just to see how your body starts healing from the collapse"
"Fine" suckade jag. "Now will you please leave us again?" Kanske lite hårt, men men. Jag sa ju snälla, det var väl något då jag inte gillade att vara trevlig mot sjukhusfolk, speciellt inte när de tvingade mig att stanna här.
2 veckor senare:
"Inga anstränangande aktiviteter på minst 2 veckor. Vi rekommenderar att du tar det försiktigt när du börjar träna igen, för att inte få ett återfall" hade de sagt när jag lämnade sjukhuset. Varför förstod jag inte, men jag hade gjort som de sa ändå.
Idag var en stor dag. Jag och Niall skulle på vår första dejt. Han hade planerat den länge tydligen, men vägrade säga något om den, och det gjorde mig galen. Han skulle faktiskt komma och hämta mig om... Jag kollade på min mobil vad klockan var... 3 timmar?! Hur hade klockan redan kunnat bli halv fyra?! Jag kastade mig ur den alldeles för bekväma hängmattan pappa satt upp för inte så länge sedan och rusade upp till badrummet där jag krängde av mig mina kläder och hoppade in i duschen. När jag kanske lite för många minuter senare klev ur duschen virade jag en stor frottéhandduk runt mig och virade in håret i en annan lite mindre.
I min hast in på mitt rum fick jag med mig både Estelle och Baloo. Estelle satte sig i sängen och eftersom Baloo än bara var cirka tre månader var han fortfarande ganska klumpig och hade därför inte riktigt bemästrat konsten att kunna hoppa upp själv i sängen så jag lyfte upp honom. Sedan öppnade jag garderoben och började letabefter något att ha på mig.
"Varför har du så brottom Valerie?" frågade Estelle.
"För Niall ska ta med mig på en dejt och jag vet inte vad jag ska ha på mig än" svarade jag och gick fram till biten där jag hade mina klänningar.
"varför tar du bara inte din blommiga klänning? Den är väl fin?" jag tog ut klänningen och ställde mig framför helfigursspeglen. Jag höll upp den framför mig och nickade gillande.
"Smart! Är du verkligen bara 5 år?" frågade jag och tittade förvånat på min lillasyster. Hon var faktiskt extremt smart och begåvad för sin ålder. Hon pratade både engelska och svenska, men hon kunde ju mer svenska än engelska eftersom hon bott i Sverige större delen av sitt liv. Det var faktiskt ganska coolt, om man tänkte efter. En femåring som pratade både svenska och engelska...
Jag tog på mig ett par rena underkläder och tog på mig en stor t-shirt innan jag satte mig ner vid mitt sminkbord. Jag ville inte riskera att smutsa ner min klänning med smink!
Det var en ganska vardaglig, men ändå lite finare sminkning jag hade tänkt mig. En mörk sotning som framhävde mina blå ögon fantastiskt bra. När sminkningen var klar trädde jag på mig klänningen, drog till skärpet och tog ur mitt hår från handduken. Det var inte riktigt torrt än, så jag tog hårfönen och blåste det helt torrt. Jag brydde mig inte om att platta det, utan gjorde istället två långa, ganska slarviga, flätor på vardera sida om mitt ansikte. Till sist sprayade jag håret med lite hårspray, la till accessoarer som ett brett armband, en ring och en svart liten kuvertväska med några glitterstenar på, sprutade lite parfym på mig och sedan var det bara dags att välja skor. Jag slängde en snabb blick på klockan, 18.04. Niall skulle alltså komma om 25 minuter, eller 26 för att vara exakt, men vad spelade det för roll. Estelle satt fortfarande på min säng, fast nu busade hon med Baloo. Jag gick in i min garderob igen och började leta efter mina svarta ballerinaskor som hade en rosa rosett längs fram. Idag var jag inte sugen på att ha klackaskor, så jag tog mina ballerinor.
Under tiden jag väntade på att Niall skulle komma hit tog jag lite foton med Estelle. Hon var så underbar hon, min vackra lillasyster.
Under tiden jag väntade på att Niall skulle komma hit tog jag lite foton med Estelle. Hon var så underbar hon, min vackra lillasyster.
Klockan slog 18.30 och det ringde på dörren. Jag gick för att öppna, men Estelle hann före. När hon såg att det var Niall som stod där kastade hon sig i hans armar. De två hade verkligen fattat tycke för varandra, och det var jag glad över.
"Hi love" han hälsade på mig med en lätt kyss på kinden efter han hälsat klart på Estelle. Han tog ett steg bakåt och granskade mig från topp till tå. "You look absolutley gorgerous!"
"Why thank you, you don't look so bad yourself" sa jag och tittade på honom. Han hade ett par beiga shorts, en vit t-shirt med ett marinblått tryck på och en kofta i samma marinblå färg som på hans tröja
"Shall we go?" frågade han och gjorde en gest mot bilen som stod och väntade på oss.
"Yes, just a minute!" sa jag och tog mina nycklar och la ner de i min väska. Jag kollade så jag hade allt jag behövde i väskan, vilket var mitt läppglans, nycklarna, plåster ifall jag fick skoskav och en liten flaska av parfymen jag hade på mig.
"Dad, I'm leaving!" ropade jag genom huset.
Jag fick det typiska pappa-svaret tillbaka: "Okay honey, have fun and don't be out too late! Just call if something happens!"
"Promise! And bye Estelle" sa jag och kysste min kära syster på hjässan. Hon sa hejdå tillbaka och vinkade till Niall, sedan gick vi.
Det var en svart, hyfsat stor bil av ett märke jag inte kände igen som stod och väntade på oss. Fordonets bakrutor var tonade, så jag antog att detta var en sådan bil som de flesta kändisar har. Niall öppnade dörren för mig och jag klev in, och efter kom Niall. Till min glädje såg jag att det var Paul som satt bakom ratten.
"Hello dear!" sa han och fyrade av ett leende mot mig i backspeglen.
"Hi Paul!" sa jag och log tillbaka.
"So, are we ready to go?" frågade han och startade bilen.
"Yes we are!" svarade Niall och lät extremt uppspelt.
"Niall will you please tell me where we're going?" frågade jag ännu en gång. Han hade varit extremt noga med att inte avslöja något alls om vart vi skulle eller vad vi skulle hitta på, allt han hade sagt var "det kommer vara speciellt, precis som du", vilket var ganska gulligt om jag fick säga så. Jag kunde verkligen inte vänta, jag ville se vad Niall planerat nu!
Efter en stund i bilen sa Niall till mig att blunda, och jag gjorde som han sa. Snart stannade bilen och jag fick order från både Niall och Paul att stanna i bilen medan de fixade det sista. Jag hörde hur bakluckan öppnades och stängdes, och sedan försvann de i kanske 5 minuter. Niall öppnade dörren och hjälpte mig ut, men ännu fick jag inte titta. Han la sina händer på min midja och började leda mig, tills han tillslut stannade.
"Open your eyes" viskade han. Jag tog försiktigt bort handen från ögonen och tittade ut framför mig.
Vi stod precis i början av den mjuka strandsanden och framför oss hade vi massor av marschaller, som bildade en liten stig. Jag följde marschallerna med blicken och såg en filt som även den var omringad av massor av marschaller och på filten såg jag att det stod kinamat och chokladdoppade jordgubbar.
"Did you really do all this, for me?" frågade jag och vände mig mot Niall.
Han nickade. "Yeah, I wanted our first date to be special"
"Thank you so much, I love it!" utbrast jag och slängde mina armar runt hans nacke. Jag kände snart hur hans armar slingrade sig runt min kropp och höll mig hårt. Efter kramen tog han min hand och ledde mig fram till filten där jag nu såg att det även låg en gitarr.
"Aw, you know how much I love chinese food and chocolate covered strawberries!"
"Of course I do!" sa han och log stort. Vi satte oss ner på filten och började äta.
Detta var perfekt. Jag och Niall hade hela stranden för oss själva, jag såg inte en människa så långt mitt öga kunde se. Vädret var underbart och framför oss hade en extremt vacker solnedgång tagit sin början, fast den skulle nog bli ännu vackrare om en timme ungefär. Jag förstår inte, hur hade jag sån tur att hamna här?
"What are you thinking about?" frågade Niall och stoppade in en liten vårrulle i munnen.
"How happy I am to be here, with you, and how perfect this date is" svarade jag och tittade drömmande ut över havet och stranden.
"I'm really glad you liked it, and i'm glad you're here" sa han och tog den sista biten kyckling. Han hade köpt så mycket mat, jag hade slutat äta för en stund sedan men jag antar väl att han verkligen kunde äta så mycket som alla sa.
Det belv tyst en liten stund, allt som hördes var ljudet av vågorna som gång på gång kysste stranden. Man skulle kunna tänka på det som en oändlig kärlekssaga faktiskt, vågorna och stranden. Gång på gång tog sig vattnet upp till stranden och varje gång blev det tillbakaknuffat av sanden, men vattnet försökte bara igen och igen.
"Wanna hear a song?" frågade Niall plötsligt. Jag hade varit så borta i mina tankar, igen, att jag inte hade märkt att Niall tagit sin gitarr.
"Of course I do!" sa jag och log stort. Jag satte mig till rätta och Niall tittade finurligt på mig.
Han harklade sig. "Ladies and gentlemen, I would like to dedicate this next song to the beautiful Valerie Annabella Coleman" sa han och jag började skratta.
"Oh her eyes her eyes make the stars look like they're not shining, her hair her hair falls perfectly without her trying. She's so beautiful, and I tell here every day" sjöng han och tittade djupt in i mina ögon. Jag kände hur ett brett leende bredde ut sig över mitt ansikte, och så satt jag under hela låten.
"When I see your face, there's not a thing that I would change, 'cause you're amaing, just the way you are! And when you smile, the whole world stops and stares for a while, 'cause girl you're amazing, just the way you are" han avslutade låten och jag applåderade.
"That was absolutley beautiful! Thank you for dedicating it to me" jag sträckte på mig lite och kysste honom på kinden. Han fyrade av ett stort, urgulligt leende och la ifrån sig gitarren.
"You wanna go for a walk?" frågade han och reste sig upp. Han tog av sig sin kofta och slängde den på filten.
"Sure!" jag tog av mig mina skor och tog hans utsträckta hand som hjälp upp.
Vi började gå längs vattenbrynet. Sanden under mina fötter var så mjuk och vattnet som konstant sköljde över våra fötter och ben var alldeles lagom tempererat.
"No one has never done anything like this for me before" sa jag och tittade upp på Niall, som redan tittade på mig.
"Well, you deserve it. You're my special girl, of course our first date should be special" svarade han. Jag stannade tilll och ställde mig framför honom.
"You really mean that? I'm your special girl?"
"Of course I mean it" sa han och tog tag i min midja. Han drog mig närmre sin kropp och tittade djupt in i mina ögon. Han tittade ner på mina läppar och bet sig i sina egna.
"Valerie?" viskade han och tittade tillbaka upp i mina ögon. Jag höjde försiktigt mina armar och la dem runt hans nacke.
"Yeah?" viskade jag tillbaka.
"Would you... like to be my... girlfriend?" frågade han och satte ena handen mot min kind. Jag tittade in i hans ögon, för att se om han skojade, men det fanns inte en enda liten bit av skoj. I hans blick fanns just nu inget annat än kärlek.
Ett leende spred sig än en gång över mitt ansikte och jag nickade.
"Yes, I will be your girlfriend" svarade jag och Niall log också. Sen blev allt seriöst igen. Niall lutade sig försiktigt fram och våra läppar möttes. Vi delade vår första kyss som ett riktigt par och allt var så intensivt och
passionerat. Jag kände Nialls armar runt min midja än en gång och snart snurrade han runt med mig i luften.
Jag började fnittra och var tvungen att avbryta kyssen.
"You're crazy Niall!" skrattade jag när Niall satte ner mig på marken igen.
"Yeah, crazy about you" sa han och kysste mig igen, just som en stor våg slog mot våra ben och stänkte ner oss båda ganska rejält. Jag blev så överraskad att jag skrek till och Niall började skratta så mycket att han vek sig dubbel.
"Not funny!" sa jag och började gå tillbaka mot filten, även fast jag hade svårt att hålla mig för skratt själv.
Jag kände ett par armar runt min midja och ett par läppar mot min hals.
"Don't you dare leaving me" mumlade han.
"What if I leave you?" fnittrade jag och slingrade mig ur hans armar. Jag sprang bort den sista biten till filten och satte mig ner. Niall kom efter mig och kastade sig ner bredvid mig.
"Then I might just have to tickle you!" sa han och började kittla mig. Jag skrek och skrattade och vred mig under honom men han släppte inte mig.
"Or, I might just have to kiss you to death" sa han och började kyssa mig överallt istället.
"It tickleeeees!" fnittrade jag och la mina händer på hans kinder. Jag drog upp honom till mina läppar och kysste honom ordentligt istället.
"That's better! Now can we please eat the strawberries? I'm dying to eat them!" sa jag efter vi avslutat vår kyss.
"Sure" sa han och skrattade lite. Han pussade mig en sista gång snabbt innan han rullade av mig och tog skålen med jordgubbarna. När jag inte kände Nialls värme längre och det kom en lite kyligare vind rös jag till. Niall märkte det och tog inte lång tid på sig att vira in mig i hans kofta. Den var lite stor, men det var bara mysigt.
Jag trädde i armarna och log tacksamt. "Thank you."
"No worries love. Now come here" han höll ut armarna och jag kröp upp i hans famn. Han satte skålen med jordgubbarna i mitt knä och tog upp en för att mata mig med. Jag log stort och tog en tugga.
"Ahh, so good!" utbrast jag.
Vi åt och åt, och tillslut var där bara en jordgubbe kvar.
"Here, you take it" sa Niall och förde den mot min mun.
"No, you take it!" insisterade jag.
"This might be the best strawberry in the world, but you won't know 'cause you won't taste it. Do you really wanna miss that?" sa han och jag började fnittra. Niall satt fortfarande med jordgubben i handen och tyckte det han nyss sagt var jättesmart.
Jag tittade på honom med en finurlig blick. "Let's share it" sa jag och tog jordgubben ifrån honom. Jag tog av det gröna längst upp och stoppade in en bit av jordgubben i munnen. Niall förstod vinken och lutade sig fram för att bita av den andra biten och vi möttes i en jordgubbs-kyss.
"Definatley the best strawberry i've ever eaten" mumlade jag mot hans läppar.
"Agree" mumlade han tillbaka och jag kände hur han log mot mina läppar. Jag kunde inte bett om en mycket bättre första dejt.
Extra långt kapitel om Niall & Valeries första dejt, som visade sig gå väldigt bra! Jag vet att många har väntat på deras första dejt så jag hoppas verkligen ni gillar kapitlet! Spenderade hela gårdagen & hela dagen idag i solstolen med datorn i högsta hugg, så jag hoppas verkligen ni gillar det & jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte är så bra på att uppdatera.
Glöm nu inte att sprida vidare bloggen & kommentera! & lämna gärna ideer, för just nu är det helt tomt i mitt huvud, jag har ingen aning om vad som ska hända härnäst, bara lite som kommer skapa början i nästa kapitel..
puss & kram!
P.S! Det finns en ny design, tryck på f5 om ni inte ser den!
Blind Faith - Kapitel 18: Waiting
I Förra Delen:
Minuterna passerade förbi oändligt långsamt. Vi satt här tillsammans med ett flertal andra personer som antagligen också väntade på besked om sina anhöriga. Stämningen var tryckt och spänd. Ingen sa något. En liten snyftning här och var. Någon som fick bra besked från en läkare, några andra som fick dåliga. Läkare och sjuksköterskor sprang fram och tillbaka, ut och in i olika rum. Blodprov här, hjärtstillestånd där. Det var något som hände hela tiden. Men de sa inget till oss. De yttrade inte ett enda litet ord, förutom att de hade kontaktat Valeries pappa. Jag tittade upp, tittade omkring mig på alla människor som sprang hit och dit i sina vita sjukhusrockar. Gud vad jag hatade sjukhus.
Så det visade sig att Valerie och Niall känner lika för varandra, och att det inte var någon större fara med Val.
De andra slog sig ner i stolar runt om. Jag tittade på Harry och Jessica, som satt och höll om varandra, sedan tittade jag på Louis och Zayn, som båda satt och kollade på mig med sådan medkänsla i sina blickar och jag kunde riktigt känna hur mycket de önskade att det här aldrig hänt. Jag hörde svaga snyftningar från Jessica och Harry som viskade söta saker i hennes öra, om hur allt skulle bli bra och att hon var för vacker för att gråta. Han kysste hennes panna och höll beskyddande sina armar runt henne. Liam la en arm runt mig och lät mig gråta ut mot hans axel. Jag hade verkligen världens bästa vänner. Nu fanns det bara två jobbiga bitar kvar, att möta Valeries familj, som måste vara minst lika ledsna som vi, speciellt mig, och att sitta här och vänta. Vem visste i detta läget, kanske skulle vi få sitta här i några minuter till, sen skulle en doktor komma och berätta att allt var bra och att vi kunde få träffa Valerie, eller så skulle vi få
sitta här i timmar och plågas av tystnaden som låg över oss alla.
"Niall?!" hörde jag någon säga tillslut. Jag tittade upp igen, i hopp om att det var en läkare som skulle berätta att hon var vaken, att allt var okej och att jag skulle få träffa henne, men det var det inte. Framför oss alla stod Valeries pappa med en gråtande Estelle i famnen.
"Oh, Mark, hi" sa jag lite dystert och reste mig upp för att hälsa på honom med en handskakning.
"Got any news about her?" frågade han med samma dystra ton i sin röst och satte sig ner på en stol mittemot mig.
"Sadly, no. They won't tell me anything. I don't know what happened to her, she went to the toilet and then she never came out. When we managed to open the door she was lying on the floor, not breathing and bleading from her head" svarade jag och satte mig ner igen jag med. Min blick gled ner till Estelle som satt i sin pappas famn och smågrät. Stackars liten, tänkte jag.
"Daddy, can I sit with Niall?" hörde jag hon fråga och tittade sedan på mig med hennes stora blå ögon, som liknade Valeries så mycket. De måste fått dem från sin mamma, för Mark hade gröna ögon.
"Sure sweetie" sa han och släppte ner Estelle som kom smygandes fram till mig och kollade på mig med sina stora ögon.
"Can I sit in your lap?" frågade hon försiktigt.
"Of course! Come here" sa jag och lyfte upp henne så hon satt i mitt knä. Jag la försiktigt mina armar runt henne och hon lutade sitt huvud mot mitt bröst. Hennes bruna lockar trillade ner för hennes ansikte. Jag lyfte en hand och strök bort dem bakom hennes öra.
"Are you sad?" frågade hon. Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.
"Yeah.. And worried, and scared. Are you?"
"A little bit.." sa hon och tryckte sig närmre mig. Jag var glad att Estelle tyckte om mig, det betydde mycket att min... flickvän? Eller vad var hon? Jag visste inte vad jag skulle kalla Valerie än... Det betydde i alla fall mycket att Valeries syster accepterade mig. Jag lutade mig tillbaka och tittade ner på Estelle som gäspade stort.
"Are you tired?" frågade jag.
"Mhm" svarade hon och jag såg hur hon kämpade med att hålla ögonen öppna.
"Then sleep, I promise that Valerie will be fine, it's okay" sa jag och log. Hon log tillbaka, slöt ögonen och jag kan säga att det inte tog lång tid innan hon somnat.
Tiden passerade plågsamt sakta. Sekunderna blev till minuter, minuterna blev till timmar, timmarna blev till vad som kändes som en evighet. Vi pratade inte direkt med varandra, jag tror ingen riktigt visste vad man skulle prata om i en sån här situation. Det enda som hördes från oss var en gäspning lite här och där. Tystnaden gjorde mig galen. Jag behövde få veta något, jag behövde få veta att min ängel skulle klara sig. Hon måste klara sig, jag vet inte vad jag skulle göra annars. När jag väl har hittat vad jag har sökt efter, lyckats fylla det där tomrummet i hjärtat, så ska hon tas ifrån mig? Nej, det går jag inte med på. Det får inte hända, det ska inte hända. Jag ska vakta henne med mitt liv, aldrig att någon skulle få ta Valerie ifrån mig. Var det ens möjligt att jag kände så här efter jag bara känt henne i en månad?
"How are you feeling Niall?" frågade Zayn.
"I'm going nuts! Why aren't they telling us anything? They are supposed to keep us updated on what they're doing and how she's feeling, and then I look down on Estelle, and I feel so sorry for her for having to go through this when you're just a kid, and don't understand what's really happening. I just wish they could say something!" utbrast jag, dock ganska tyst för att inte väcka Estelle. I samma sekund kom en läkare fram till oss alla.
"Are you the ones who are here for..." kvinnan pausade och kollade i sina papper. "Valerie Coleman?"
Jag lyfte upp Estelle med mig när jag ställde mig upp.
"Yes we are, is she okay?" frågade Mark kvinnan, som såg ut att vara i 50-års åldern.
"Can we see her yet?" frågade jag direkt efter, utan att vänta på något svar.
"She's fine, she just needs to rest for a while. We want to keep her here for another 12 hours just to see how she recovers. She was awake for a couple of minutes before but she said she felt so tired and fell right back asleep. Unfortunatley we couldn't find what made her faint, but we think that it was caused by stress or low blood preassure, and she got a small nick on her forehead from hitting something during the collapse. We couldn't find what caused her heart to stop beating either, but luckily she's fine. You can go and see her if you want, she's in room 317 on floor 3, just take it easy with her"
"Thank you so much!" sa jag och tittade ner på Estelle som hade vaknat nu. "You wanna go see your sister?" frågade jag henne. Hon nickade ivrigt som svar och jag vände mig till de andra.
"Is it okay if you wait outside her room for just a little while? I just want some minutes with her" frågade jag de andra, men riktade speciellt frågan till Mark.
"Oh, sure Niall. Should I take Estelle?"
"No I can take her with me, thank you!" utbrast jag och sprang bort till trapporna. Det var några steg att ta sig upp för men att stå och vänta på någon hiss hade jag inte tid med. Jag sprang igenom den långa korridoren i hopp om att snabbt finna rum 317. Jag hittade det och kollade in genom det runda lilla fönstret i dörren och lyfte upp Estelle så hon också kunde se. Där inne låg hon, min fina flicka som jag hade tänkt ta ut på vår första dejt imorgon kväll. Försiktigt puttade jag dörren för att inte väcka henne ur sin sömn.
"Oh my beautiful Valerie, have you got any idea how much it hurts me to see you lying here?" jag drog en stol till högra sidan av hennes säng och greppade försiktigt hennes hand. Estelle sjönk ner i mitt knä igen och tittade förundrat på sin storasyster.
"The others are on their way, I asked them to wait a little bit, I wanted to be alone with you and Estelle first" sa jag sedan och Estelle fnittrade till lite.
"Do you like my sister?" frågade hon.
Jag log och skrattade tyst. "Yes I do, very much"
Hon fnissade och visade med handen att jag skulle böja mig ner, så det gjorde jag.
"You want to know a secret?" frågade hon tyst.
"Yeah!"
"She likes you very much too" sa hon och fnittrade lite.
"Really, she told you that?"
"Yes!"
"Sweet! High five!" sa jag och vi gjorde en high five.
"I thought I could trust you, you little blighter" hörde vi en hes röst säga. Vi båda tittade upp mot flickan som låg i sängen. Hon var så vacker, trots bandaget som prydde hennes huvud, de trötta ögonen och den bleka färgen i ansiktet.
"Valerieeeeeeee!" utbrast Estelle. Jag reste mig upp och satte Estelle i sängen hos Valerie.
"Hey you!" sa hon och kramade om sin lillasyster. De två hade verkligen ett speciellt band, det var otroligt så bra de var tillsammans. Det var ju klart att de var bra tillsammans, de var ju syskon, men de hade ett så speciellt och ovanligt band som jag avgudade. Det var en av anledningarna till att jag föll för just Valerie.
Vi båda tittade upp och våra blickar möttes. Hon var så vacker att jag knappt kunde tro det. Hur hade jag kunnat ha sån tur att hitta en så otrolig flicka som Val? Hon log stort mot mig och jag kysste hennes hand.
"There's some more people that are here to see you" sa jag och reste mig, men jag kunde inte gå någonstans för Val släppte inte min hand.
"Hey, I was kinda awake during the whole part where you and Estelle talked, and it was.. true, the things she said. I do kinda like you very much" sa hon och jag log stort mot henne innan jag gick och öppnade dörren för att meddelade de andra att hon var vaken och att de kunde komma in och träffa henne.
Så det visade sig att Valerie och Niall känner lika för varandra, och att det inte var någon större fara med Val.
ber så hemskt mycket om ursäkt, igen. Men ja, gillar ni novellen så får ni väl bara så ut tills det kommer nya kapitel! Har sjukt bra planer för dejten Niall har planerat för Valerie. Vad tror ni det blir?!
puss & kram!
Blind Faith - Kapitel 17: Don't You Die On Me
I Förra Delen:
för er som undrar är CPR cardiac and pulomonary resuscitation vilket betyder hjärt och lungräddning, som man gör på plats när en persons hjärta har slutat pumpa ut blod i kroppen och man har slutat andas.
"No, i'm not gonna watch Grave Encounters at all. My cousin watched it, she's 2 years older than me, and she barley gets any sleep 'cause she has nightmares from that stupid movie" sa jag och la bestämt armarna i kors över mitt bröst. Killarna fick sig ett gott skratt när de såg mitt ansikte och hur bestämd jag faktiskt var att jag inte skulle kolla på den psyk-filmen. Jag menar, det är ett gäng som medvetet låser in sig själva i ett gammalt hemsökt mentalsjukhus där det en gång har varit typ 80 000 patienter och det är typ omöjligt att hitta rätt där? Låter det som om det skulle vara något jag skulle titta på? Tror inte det va. Killarna fortsatte bara skratta, de trodde antagligen att jag skojade, men det gjorde jag verkligen inte och Jessica hade fattat. Mentalsjukhus och mentalsjuka personer var bland det läskigaste jag visste.
"Oh, guys, she's serious.." sa hon.
"Ooooooooh...." sa alla killarna samtidigt.
"Well, then we won't watch it!" utbrast Louis och gömde filmen under en kudde.
"Thank you!" sa jag och log nöjt. Och så började tjatet om vilken film vi skulle titta på, igen.
Vi hade nu kommit en bit in i den första skräckfilmen, som var Dead Silence. Jag satt ihopkurad mellan Zayn och Niall och gömde mig bakom en kudde.
"No, don't go there, don't go there! She's there! No, stop!" skrek jag. Jag visste ju att han inte kunde höra mig men det var bara en sån sak jag gjorde när jag kollade på skräckfilmer, dock hände det ju inte speciellt ofta.
"Take it easy Valerie, it's just a movie" sa Zayn och gav ifrån sig ett litet skratt. Killarna följde hans exempel och jag kollade bort mot Jessica som satt ihopkrupen mot Harrys bröst, omringad av hans starka armar. Jag flyttade närmre Niall och han la beskyddande sin arm runt mig. Så satt vi under andra halvan av filmen, fast jag hade lite svårt att koncentrera mig, men egentligen gjorde det ju inget för filmen var för läskig för att kunna koncentrera sig på. Istället lät jag tankarna vandra iväg till olika ställen. Jag tänkte på Sverige, London, mammas grav där jag brukat befinna mig nästan varje dag efter skolan, men mest tänkte jag på Niall. Jag "vaknade" till när det hände något läskigt på filmen och hela soffan ryckte till då alla blev väldigt överraskade och rädda. Jag blev ju såklart också rädd när alla andra helt plötsligt flög en meter upp i luften.
"HAHA! OH MY GOD THAT WAS SO FUNNY!" utbrast jag och vek mig dubbel av skratt, ett skratt som följdes av konstiga blickar från de andra. Jag fick svårt att andas och drog hastigt in luft, och fick fram ett grisläte. Då var det de andras tur att vika sig dubbla av skratt, medan jag satt med händerna för munnen och skämdes.
"No, that was funny!" klämde Liam fram.
"Stop it, it was not funny! I'm serious, you're mean!" sa jag och använde mitt bästa "sadface" för att få dem att tro att jag verkligen blev ledsen. De slutade genast skratta och blev helt plötsligt jätteallvarliga och började be om ursäkt. Jag hade svårt att hålla minen, men som tur var hade jag, enligt mig själv, ett jävligt bra pokerface. Jag lyckades hålla mig en liten stund till, innan det blev helt tyst och jätteobekvämt. Då brast jag ut i skratt igen, och alla kollade på mig, igen.
"I wasn't serious, you know. I didn't get sad because you laughed at my pig-noise. I would've laughed too, if I were you!" skrattade jag och de andra drog lättande suckar. Mitt skratt dog snart ut när jag märkte att det bara var jag som fortfarande satt och skrattade.
"Sooo, should we watch another movie?" frågade Louis.
"Are you guys seriously gonna put me through 5 more horror movies? Do you realise that at least two of you are going to have to walk me to the toilet, like, right now, just after one movie that I barley watched? 'Cause I really need to pee.." sa jag och tittade menande på alla killarna.
"Oh dear lord this is going to be a long night!" sa Zayn och killarna instämde, eftersom det var de som skulle få följa med mig precis överallt under de närmsta 12 timmarna.
"It's your own fault! Now, I need to pee, who takes the first job?" Liam, Harry, Jessica och Louis pekade på Niall och Zayn. Efter många om och men lyckades jag få med mig dem till toan.
"Promise that you won't go anywhere and that you won't scare me when I come out?" sa jag.
"Yes, we promise" sa Niall och lutade sig mot väggen. Zayn gjorde likadant och de båda suckade. Jag fnittrade till och gick in på toan och låste om mig. Plötsligt kände jag mig jätteyr och illamående, så jag satte mig ner på toastolen. Jag fick ont i hela kroppen och jag kände hur alla muskler spändes. Svarta prickar började dyka upp framför mina ögon och tillslut orkade jag inte hålla mig uppe länge. Sakta började jag sjunka ihop samtidigt som min syn blev värre och värre. Precis innan jag föll till golvet kände jag hur huvudet slog i något hårt, sen försvann jag helt.
Nialls perspektiv:
Valerie hade varit där inne väldigt länge nu. Jag började bli orolig, så lång tid kunde det väl inte ta att gå på toa?
"Eyy, Zayn mate, don't you think that she's been in there for quite a long time now?" frågade jag.
"Yeah, she has.. Should we knock?" svarade han, i exakt samma stund som jag hörde Harry ropa från vardagsrummet.
"Guys, what's taking you so long?!"
"We don't know, she hasn't come out yet!" ropade jag tillbaka. Jag knackade försiktigt på dörren, men fick inget svar.
"Valerie? Are you done soon?" frågade Zayn och knackade på dörren han med. Inget svar. Vi provade igen, men inget svar denna gången heller. Vi provade knacka och ropa en sista gång, men vi fick ingen som helst reaktion.
"Lads?! She's not answering us when we try to talk to her!" ropade jag till killarna, som kom springandes nästan direkt.
"What's happened to her? We need to get in there!" sa Jessica oroligt.
"Yeah, anyone got something we can unlock the door with?" sa Liam och alla började känna i sina fickor.
"I've got a coin, we can try that!" sa Louis och började trixa med låset. Efter många försök av oss alla fick vi tillslut upp dörren och alla stelnade till när vi såg Valerie ligga på golvet. Jag var snabbast med att reagera och rusade fram till hennes livlösa kropp och drog upp henne i min famn.
"Valeire? Hey, Valerie, can you hear me? Valerie!" skrek jag förtvivlat och försökte förgäves få en reaktion från henne. Jag drog undan hennes hår från hennes vackra ansikte som nu var alldeles blekt och kallt. Jag strök mina fingrar över hennes annars så röda, vackra och fylliga läppar som nu hade förvandlats till blålila, tunna remsor. Mina fingrar vandrade vidade längs hennes käkben och vidare upp till hennes panna och upp i hårfästet där mina fingrar blev blöta av något. Jag kollade på dem och såg att de var alldeles röda.
"Oh my gosh guys, she's bleeding from her head! Call the ambulance, we need to get her to the hospital!" skrek jag.
"I'll do that" sa Zayn och fipplade upp sin telefon och ringde. Jag la två fingrar mot hennes hals och försökte hitta en puls, men jag kände ingen.
"Tell them to hurry, she's not breathing anymore!" Jag hade inte tänkt på det förrän nu, men jag grät. Riktigt mycket.
Liam kom fram och satte sig vid min sida.
"Everything's gonna be alright Niall, everything's gonna be just fine, don't you worry, we're all here now and we'll support you through this" sa han och försökte lugna ner mig, vilket inte gick alls bra.
"She's not breathing Liam!" utbrast jag och drog universums vackraste flicka närmre min egen kropp. "Don't you die on me Valerie, don't you dare leaving me here without you! Don't you dare!" skrek jag och pressade mina läppar mot hennes huvud. De smakade bara blod nu, men det brydde jag mig inte alls om.
Innan vi alla visse ordet av stormade två ambulansmän in i lägenheten och drog bort Valerie från mig. De la henne på det kalla, hårda badrumsgolvet och den ena killen lysnade efter andetag och kände efter puls.
"She's not breathing, we have to do CPR" sa han till tjejen som var med honom.
"Sorry guys, but you have to step out of the bathroom for now to give us some space" sa kvinnan och tittade upp på oss. Alla backade ut, förutom jag. Jag satt kvar på golvet som förstenad, rörde inte en min.
"Niall, come on, we have to go out so they can help Valerie" sa Liam och försökte dra upp mig, men jag ville inte lämna henne här.
"No, I don't wanna leave her! I can't leave her!" sa jag frustrerat och försökte greppa hennes kalla hand, men Liam drog återigen bort mig. Denna gången lyckades han få upp mig på fötter men hade fortfarande svårt att få ut mig ur badrummet. "I need to say with her, please! She needs me here!"
Kvinnan reste sig upp och kom fram till mig, men jag var inte intresserad av att höra hennes sympati-snack nu, jag ville ha min Valerie i min famn och krama om henne. Inget av detta hände verkligen, allt var en mardröm som jag snart skulle vakna upp ur. "Please sir, you need to step out of the bathroom, this girl is in a very critical state and we are going to do the very best we can to help her, we promise. We just need some space" sa hon.
"Promise you'll bring her back to me, I can't lose her already" sa jag förtvivlat. Liam höll fortfarande sina händer på mina armar i ett fast grepp.
"We promise sir" sa hon och jag backade motvilligt ut ur badrummet och möttes av tröstande kramar och ord från mina vänner. Vi alla väntade nervöst ute i korridoren när två nya killar kom inspringande med en bår. De sprang in i badrummet och la ner den på golvet, sedan lyfte de fyra tillsammans försiktigt över min vackra Valerie på den och bar ut henne. Hon hade bandage runt huvudet och såg så skör och bräcklig ut där hon låg.
Kvinnan kom fram till mig igen.
"So i'm guessing you want to go in the ambulance with her?" frågade hon och jag nickade snabbt. Jag följde efter dem ner och hoppade in i ambulansen innan de tog in Valerie.
"We're right behind you Niall!" hörde jag Louis ropa innan de stängde dörrarna och vi började köra i full fart mot sjukhuset.
När vi kom fram var det ren panik. Folk kom från höger och vänster och började skriva en massa saker och säga massa konstiga svåra ord och klippa upp hennes kläder, ja, allt möjligt. Förutom att säga vad som skulle hända med henne till mig. Tillslut försvann de alla in i ett rum där jag inte fick följa med in, och så stod jag här, ensam i den långa dystra korridoren.
Jag sökte mig till det stora väntrummet och satte mig ner helt ensam på en stol. Jag satte armbågarna mot knäna och la huvudet i händerna, sedan började jag gråta igen, tyst för mig själv. Varför skulle detta hända? Vad hade hänt med henne egentligen? Skulle hon överleva? Skulle jag någonsin få kyssa hennes underbara läppar igen, eller drunkna i hennes vackra ögon igen? Alla dessa frågor, men inga svar.
Längre bort i korridoren hörde jag bekanta röster, och snart befann jag mig i de andras famnar igen.
"What happened to her?"
"Where did they take her?"
"What are they going to do to save her?"
"How is she?"
"Is she breathing yet?"
De frågade en massa saker, men jag hade inga svar att ge dem.
"I.. I don't know. I don't know anything! I don't know what happened to her, I don't know where she is, I don't know what they're doing to her right now, I don't even know if she's gonna survive! They just took her! They took her away from me and they told me nothing! What if i'm never going to see her beautiful face again?" utbrast jag och började gråta riktigt mycket. Då kom Liam och höll om mig hårt.
"Shhh... She's gonna be just fine Niall, she's in good hands now, I promise you, it's gonna be alrigt, we just need to sit here and be calm. Soon they will come and tell us that she's alive and stable and that she's gonna wake up soon, if she's not already awake. And we are going to see her again and she's gonna get out of this hospital soon, and you'll take her on that date you told me about." sa han och jag lugnade ner mig lite.
De andra slog sig ner i stolar runt om. Jag tittade på Harry och Jessica, som satt och höll om varandra, sedan tittade jag på Louis och Zayn, som båda satt och kollade på mig med sådan medkänsla i sina blickar och jag kunde riktigt känna hur mycket de önskade att det här aldrig hänt. Jag hörde svaga snyftningar från Jessica och Harry som viskade söta saker i hennes öra, om hur allt skulle bli bra och att hon var för vacker för att gråta. Han kysste hennes panna och höll beskyddande sina armar runt henne. Liam la en arm runt mig och lät mig gråta ut mot hans axel. Jag hade verkligen världens bästa vänner. Nu fanns det bara två jobbiga bitar kvar, att möta Valeries familj, som måste vara minst lika ledsna som vi, speciellt mig, och att sitta här och vänta. Vem visste i detta läget, kanske skulle vi få sitta här i några minuter till, sen skulle en doktor komma och berätta att allt var bra och att vi kunde få träffa Valerie, eller så skulle vi få
sitta här i timmar och plågas av tystnaden som låg över oss alla.
för er som undrar är CPR cardiac and pulomonary resuscitation vilket betyder hjärt och lungräddning, som man gör på plats när en persons hjärta har slutat pumpa ut blod i kroppen och man har slutat andas.
Tack för alla supersöta & underbara kommentarer, ska verkligen försöka bättra mig med uppdateringen! Blir väldigt mycket att göra nu när det bara är två veckor kvar tills skolavslutning (12 juni, min födelsedag, wiiiiee!) och vi startar upp en hel del nya områden (vet inte varför...) i skolan som alla ska redovisas nästa vecka......
hoppas ni gillade inlägget, försökte få det lite längre men tror inte jag lyckades, men nu har jag en hel del ideer så får jag bara tid så ska jag nog lyckas få upp ett inlägg!
puss & kram bästa läsare ♥
Blind Faith - Kapitel 16: Movienight
"Seriousy, you have to teach me swedish! And what were you screaming about?" frågade Niall.
"The boy she's had a crush on since fourth grade asked her out today, finally!"
"I heard my name too, were you talking about how great I am?"
"Ew, misinterpretation!" utbrast jag.
"How on earth can you misinterpret that?"
"It's just something you learn when you hang out with Bella, she misinterprets almost everything" suckade jag. "So, wanna learn some swedish?"
"Yeah!" sa Niall och sträckte upp armarna i luften. Jag flyttade tillbaka upp i soffan till Niall och satte mig ganska nära honom.
"What do you wanna learn?"
Jag satt länge och försökte lära Niall massa svenska, men det gick inte alltid så bra. Vi hade det jättemysigt, sen helt plötsligt stormade resten av killarna och Jessica in genom dörren med händerna fulla av dricka, snacks och filmer.
"MOVIENIIIIIIIIIGHT!" skrek de, men tystnade snabbt när de såg mig och Niall sitta så pass nära varandra som vi gjorde.
"Oohh, well what's going on here? Someone's getting a bit cozy I see" retades Louis.
"Stop it Lou, she's just teaching me some swedish!" skrattade Niall.
"Well enough of that, or whatever you now were really doing, we rented some movies and you're gonna watch them with us even if you don't want it, kay? Just to say thank you for setting me and Harry up on a date" sa Jessica och sneglade bort mot Harry som tittade tillbaka.
"I guess we could join, we pretty much rocked that surprise thingy" sa jag och höll upp min hand mot Niall. Han slog sin hand mot min i en hög och ljudlig high-five.
"So, what are we watching first?" frågade Harry och la fram en massa filmer på bordet.
"Oh, this one!" utbrast Niall och tog Grave Encounters i händerna. Jag kollade runt bland de andra filmerna på bordet och blev lite rädd när jag såg att utav åtta filmer var sju skräckfilmer.
"Seriously guys, why did you rent seven horror movies? I'm guessing Jessica picked A Walk To Remember" sa jag och sjönk besviket tillbaka till min plats i soffan.
"No, actually Harry picked that one" sa Zayn och vi alla skrattade, ja, alla förutom Harry.
"That's cute Harry, and thank you for saving my night by picking something other than a scary movie. I hate scary movies" suckade jag. "But I guess I can't be a chicken forever, so let's watch some scary shit!"
"Now that's more like it!" utbrast Niall högt, men närmade sig snabbt mitt öra. "But I'll be here to protect you, just in case you get scared"
Jag log, bet mig i läppen och rodnade. Det var väl värst vad Niall alltid fick mig att rodna då! Jag antar att han är en sån kille som alltid får tjejerna att rodna.
"Hey, you two! Stop being so cute and get some bowls and glasses!" utbrast Jessica helt plötsligt och kastade den vita plastpåsen med snacks i mot oss. Niall fångade den och vi reste oss för att gå ut i köket.
"Sorry if you didn't want the lads to come, I can tell them to leave if you want to" sa Niall och tittade ursäktande på mig där jag kollade igenom skåp efter skåp i jakt på glas.
"No, it's fine, don't worry about it. Where are the glasses?" svarade jag och kollade undrande runt mig.
"In the only cabinet you haven't checked yet" sa Niall och gav ifrån sig ett urgulligt litet skratt.
"Of course..." suckade jag och började plocka ner glas till alla, vilket blev sju. Jag snodde runt och ställde ner glasen på köksön, och så började jag tänka på hur allt detta hände. Jag tänkte tillbaka till mitt liv i Sverige. Alla sena kvällar spenderade i mitt rum med Bella, drömmandes om hur det skulle vara om vi fick träffa grabbarna i One Direction. Egentligen stod hon för det mesta av drömmandet, då hon var den största Directionern av oss två, men jag hade mina drömmar jag också. Och nu stod jag här, efter en månad i London, i Niall Horans lägenhet. Vem kunde någonsin ana att min dröm skulle slå in?
Jag kände ett par armar runt min midja och snodde runt igen, och befann mig i Nialls famn.
"You've got that look on your face again" sa han och smålog.
"What look?"
"The one you get when you think about something you miss or a memory. Were you thinking about your life in Sweden?"
"Yeah, actually I was.. I was thinking about how surreal all of this is. Did you know that I used to sit in my room on my bed with Bella and dream about stuff like this? She usually did most of the dreaming, but I had my little dreams too, although Bella was the one who was absolutley sure that her dreams were going to come true, I never believed that my dreams would happen. But here I am, standing in your arms telling you embarrasing things about myself" sa jag och la mina händer på hans överarmar. Jag log stort för mig själv och önskade med hela mitt hjärta att mamma kunde vara här för att se detta. Se hennes lilla flicka i stora London.
"You never told me that, but I guess I always knew somewhere deep inside me that you were a fan, but not just any fan. You're special, you know.." sa han och rodnade lätt. Vänta, va? Rodnade Niall?
"Aww, you are blushing!" fnittrade jag. Niall började skratta lite han med, men sedan stannade vi båda upp och tittade djupt in i varandras ögon. Det var som om jag blev förtrollad, förlorade all kontroll över mig själv. Jag bara stod där och tittade in i hans underbara, vackra, blå ögon.
"You have the prettiest eyes i've ever seen, you know that? They shine so bright.. it's like even the stars in the sky can't outshine them" sa han, och det fanns något annorlunda i hans röst, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Jag bet mig lätt i läppen igen och tittade ner, men snabbt upp igen.
"I just have to..." sa Niall lågt och närmade sig sakta mitt ansikte centimeter för centimeter, tills det inte var många kvar mellan våra läppar. Vi utbytte blickar en gång till och våra läppar möttes sedan ännu en gång. Det var som om en stöt gick igenom hela min kropp, från huvudet och ända ner i tårna. Undrar om Niall också kände den? För det var ju inget obehagligt. Jag la min högra hand mot hans kind och min vänstra arm la jag runt hans nacke. Våra läppar rörde sig långsamt men synkoniserat mot varandra.
"Oh look how cute they are" sa någon.
"Yeah, it's like they're meant to be together" sa en annan.
"Shh, they will hear us guys!" sa ännu en röst, och denna kände jag igen. Denna tillhörde Zayn. Jag tror Niall också hade hört dem, för vi båda slutade med vårt kyssande samtidigt och vände våra huvuden åt köksingången. Där stod Louis, Harry, Liam, Zayn och Jessica och såg oskyldiga ut.
"Whoops, sorry guys. We were just going to check what took you so long and then we saw you guys and you looked so cute" sa Liam och fortsatte med sin oskyldiga blick.
Jag kände hur varm jag blev om kinderna och ända upp till hårfästet. "Oh my gosh this is so embarassing!" utbrast jag och gömde ansiktet i händerna.
"Aw c'mon Valerie, you two are so cute together that it shouldn't be embarassing!" skrattade Zayn och kom för att krama om mig.
"But it iiiiiiiis!" sa jag och kunde inte undgå det lilla fnittrandet som spred sig i det lagom stora och väldigt stilrena köket.
Alla hade lugnat ner sig lite på grejen med mig och Niall nu och vi kunde äntligen sätta oss ner och sätta på en film, fast först skulle vi bestämma vilken vi skulle se först.
"No, i'm not gonna watch Grave Encounters at all. My cousin watched it, she's 2 years older than me, and she barley gets any sleep 'cause she has nightmares from that stupid movie" sa jag och la bestämt armarna i kors över mitt bröst. Killarna fick sig ett gott skratt när de såg mitt ansikte och hur bestämd jag faktiskt var att jag inte skulle kolla på den psyk-filmen. Jag menar, det är ett gäng som medvetet låser in sig själva i ett gammalt hemsökt mentalsjukhus där det en gång har varit typ 80 000 patienter och det är typ omöjligt att hitta rätt där? Låter det som om det skulle vara något jag skulle titta på? Tror inte det va. Killarna fortsatte bara skratta, de trodde antagligen att jag skojade, men det gjorde jag verkligen inte och Jessica hade fattat. Mentalsjukhus och mentalsjuka personer var bland det läskigaste jag visste.
"Oh, guys, she's serious.." sa hon.
"Ooooooooh...." sa alla killarna samtidigt.
"Well, then we won't watch it!" utbrast Louis och gömde filmen under en kudde.
"Thank you!" sa jag och log nöjt. Och så började tjatet om vilken film vi skulle titta på, igen.
Förlååååt att det har dröjt så länge igen för nytt kapitel! Har bara varit väldigt upptagen med olika skolprojekt osv osv. Tror nog jag har skrivit om detta kapitlet tusen gånger, har minst sagt knappt någon inspiration alls och med tanke på att jag inte uppdaterar så ofta vill jag lägga ut ett så bra kapitel som möjligt (är fortfarande inte helt nöjd med detta men hoppas ni tycker om det ändå) och det är även därför kapitlena tar tid.. Men fortsätt med era underbara & fina & snälla kommentarer, ni gör mina dagar världens bästa bloggläsare!
och ett litet tips bara, om ni blir lätt rädda för skräckfilmer, titta ALDRIG på Grave Encounters. Till och med jag, som är skräckfilmsnarkoman och nästan aldrig blir rädd av skräckfilmer utan kan sitta och kolla på dem helt ensam mitt i natten blev rädd av den. Asså det är typ värsta psychofilmen. så den rekomenderar jag INTE. Min vän blev rädd bara av att kolla på trailern.... Jag såg den helt själv på kvällen för nästan 3 veckor sedan och jag är fortfarande rädd.
Puss & kraaaaaam
Blind Faith - Kapitel 15: Telling My Story
I Förra Delen:
Ledsen för lång väntan, har bara inte riktigt vetat vad jag skulle skriva! Kom gärna med förslag så kommer nästa kapitel upp snabbare kanske ;)
"Why do you have Justin Bieber's movie here?"
"What can I say, i'm a boy belieber" sa han, och jag ryckte till rejält när jag märkte att han var precis bakom mig.
"Oh my gosh, you scared me you dickhead! I hate you!" skrek jag och slog honom retfullt, sedan återvände jag till hyllan och plockade ut några som förslag.
"One of these, pleaseeeee?"
"Sure, let's start with... dear john?"
"Yay!" utbrast jag och skyndade mig att sätta i filmen. Jag var faktiskt förvånad över att Niall hade dessa filmerna ens, han kanske var en liten mjukis.
Jag satte mig i soffan bredvid Niall och började äta samtidigt som förtexterna började rulla.
Under filmens gång kunde jag nästan bara tänka på Bella. Detta har varit vår favoritfilm ända sedan premiären. Jag saknade henne så mycket, och Lucas också för den delen. Båda två skulle kommit och hälsat på i förra veckan, men ett stort oväder med väldigt starka vindar hade dragit in över hela Skåne och det var osäkert att lyfta, så deras flyg blev inställt. Efter det har resan helt enkelt inte blivit av.
Under filmens gång kunde jag nästan bara tänka på Bella. Detta har varit vår favoritfilm ända sedan premiären. Jag saknade henne så mycket, och Lucas också för den delen. Båda två skulle kommit och hälsat på i förra veckan, men ett stort oväder med väldigt starka vindar hade dragit in över hela Skåne och det var osäkert att lyfta, så deras flyg blev inställt. Efter det har resan helt enkelt inte blivit av.
"A penny for your thoughts?" sa Niall och la armen över mina axlar.
"I'm just thinking of my best friends back in Sweden. I really miss them"
"I'm sure they miss you just as much. Why don't you tell me about them? Maybe it will make you feel a bit better"
"Okay, well... for me and Luke it all started when he helped me find my way around my school. I was new there and had just started third grade. Some kids from my class teased me for my looks and so on, and I had trouble finding where to go since it was a really big school. No one wanted to help me and I felt really lonely and sad and scared that no one would ever like me, but then when I sat on a bench all alone this boy with dark brown hair and deep blue eyes from fifth grade came up to me. I thought he was going to make fun of me just like everybody else. but he just sat down beside me and said 'You're new here, right? I'm Lucas, but you can call me Luke.' I introduced myself and started hanging out with him and his friends. Our friendship has just grown stronger and stronger ever since that day and now he's like my older brother, protecting me from creepy cheating boyfriends who hits me and stupid bitches making fun of me for being fat. With Bella it started out when we were six. My dad lived with me and mom in Sweden and he knew Bellas dad and invited them for dinner one night, and we just became really great friends right away. It's like we were meant to be together, her and I. When she started seventh grade she came to my school and started there with a bunch of other kids from her old school. Then when I was thirteen everything started going downhill, my parents got divorced and I was so angry and sad so I distanced myslef from everybody, even them, but they understood. And they've always been my guardian angels, always protecting me from everything. Now without them here I just feel so small and scared just like the smallest thing could kill me" sa jag och drömde mig tillbaka till tiden då allt hände.
"Wow, I understand why you love and miss them the way you do. I can hear it on your voice. But you shouldn't be scared, now you've got me and the other lads to protect you. And you are not fat. But I just can't help noticing the scars on your wrist, and i'm sorry if it's too soon to ask, but when did you do that to your beautiful self?" han lät orolig, som om han verkligen brydde sig om mig och mitt liv och hur jag mådde. Var det ens möjligt att killar som Niall fortfarande existerade? Det var det ju, för han satt precis framför mig, jag kunde bara inte tro det. Han måste vara en ängel.
"You really wanna know?" frågade jag.
"Yes, I do. I care about you, Val, I really do. I want you to feel safe with me so if you can tell me, please do"
"Okay, I guess it's time that I tell you... I knew I was going to one day, I just don't want you to think i'm some kind of weirdo or psyco.." sa jag och började osäkert pilla på mina nagelband.
"Valerie, I would never ever judge you from your past, okay? I wouldn't wanna lose you, you are too special for that"
Jag tittade upp på honom och log stort.
"You really do care" sa jag tyst, nästan som en viskning. Hans ögon mötte mina och han log lika stort tillbaka.
"Of course I do" sa han och lyfte sin hand mot min kind. Han smekte den försiktigt och la en hårsliga bakom mitt öra. Jag drog ett djup andetag och började berätta hela min historia, från det att jag var liten till det att jag satt här i detta nu. Niall sa inte ett ord under hela tiden jag satt och pratade, avbröt inte mig med några dumma frågor eller bad mig sluta prata. Han bara satt där, helt knäpp tyst och lyssnade på precis vad jag hade att säga. Tiden flög iväg och jag avslutade berättelsen om mitt liv. Jag tittade ner på ärren som prydde mina handleder.
"There is something beautiful about all scars of whatever nature. A scar means the hurt is over, the wound is closed and healed, done with" sa jag och strök med två fingrar över ärren.
"I admire you" sa Niall och jag tittade förvånat på honom. "After everything that's happened to you in your past, and you're sitting here being so strong and secure. I wish every single person in the world had the luck to know someone like you"
"You're like.. the only one that thinks that. Everyone else thinks i'm a freak and had the worst childhood ever, but I didn't always feel bad, I actually had good days too. That's the mistake people make. 'Oh, she's had a bad childhood, evey single one of her days must have been horrible, she's a freak' or 'oh look at her wrists, she's been cutting herself, she's attention seeking.' If you just get to know the person before you jugde him or her by rumors or the way the person looks or acts, you'll see that there's always some kind of story. Sometimes it's the happiest story ever, and sometimes it's a sad, heartbreaking story. People like that are just disgusting. And I really hate when people walk around complaining that they can't have a new laptop or an iPhone, there's people starving in Africa for gods sake and you're walking around here complaining about the fact that you can't have the newest phone or that the food wasn't good in school. I just get really upset by those people!" Nu var det som om alla känslor bubblade upp samtidigt. Jag hade aldrig öppnat mig så här mycket för någon annan än Luke och Bella. Niall visste precis allt om mig nu, och det var skönt.
Niall tittade på mig en stund och satt bara och log.
"What are you smiling at?" frågade jag.
"You. The fact that you're sitting here and telling me everything about your life. I get it now. How insecure you were about yourself when we first met, it was all because of that dude Nathan, right? You couldn't take a compliment and just ignored it when someone said something nice to you, 'cause you didn't know how to handle it. The way he treated you made you scared of getting to know new people, and you felt worthless and ugly. But you are just so beautiful, anyone would smile if they were me right now."
Jag tittade på honom storögt och kände hur salta tårar trängde sig fram i mina ögon.
"No, no, no, don't cry! Did I say something to hurt you? Did I do something wrong?" frågade Niall oroligt. Han tog mig i sina armar och kramade mig hårt.
"No, absolutley not! I just really appreciate that you are sitting here and listening to me going on and on about my life and not asking me to stop. It was a really long time ago I had a conversation like this with anyone" snyftade jag fram. Jag lindande mina armar runt hans lilla kropp, som i min famn var så stor, och höll om honom hårt. En kille som Niall släppte man inte i första taget.
Vi satt så ett tag, höll om varandra och bara njöt av varandras närhet. Inga ljud hördes förutom våra andetag och mina små snyftningar. Filmen var slut för länge sedan och ingen hade brytt sig om att titta på slutet.
"Niall?" viskade jag, rädd för att bryta den sköna tystnaden som lagt sig som ett täcke i lägenheten.
"Yeah?" viskade han tillbaka.
"Can we have our date tomorrow instead? I don't feel like going out tonight, I'd rather stay in and watch movies and cuddle."
"I was thinking the exact same thought" sa han och satte två fingrar under min haka. Han lyfte upp mitt huvud så våra blickar möttes och strök mig över håret. Jag njöt av varje sekund. Bara att få känna hans närhet fick mig att rysa. Den mysiga stunden avbröts av att min mobil ringde.
"Sorry, gotta take this" sa jag och drog mobilen mot örat utan att kolla vem det var som ringde. "Valeire speaking"
"VAL!! FATTA VAD SOM NYSS HÄNDE MIG?!" skrek en röst. Jag kände direkt igen den, Bella.
"Ta det lugnt! Vad hände?"
"KEVIN BJÖD UT MIG!!!" skrek hon igen. Jag for upp ur soffan och började hoppa glädjeskutt och skrika tillsammans med Bella. Hon hade varit kär i Kevin sedan fjärde klass, och nu hade han äntligen bjudit ut henne!
"ÄR DET SANT?! NÄR, VAR, HUR? JAG MÅSTE FÅ VETA EXAKT ALLT!" sa jag och satte mig rakt ner på golvet. Niall tittade på mig med en väldigt konstig blick och jag bara skrattade åt honom.
"För någon timme sedan! Jag låg på stranden och solade med min kusin, Klara du vet? Ja och så när vi skulle gå och köpa något att käka kom han fram till mig från ingenstans och bara 'Bella?' och jag blev typ jättenervös och allt som jag blir när han är i närheten och nickade, så sa han 'jag har velat fråga dig detta jättelänge, men har aldrig riktigt vågat... Men skulle du vilja gå ut med mig någon gång?' Jag blev typ helt röd i hela huvudet och började skaka men fick lyckligtvis fram ett 'självklart!' Vi ska ut om två dagar, på lördag! VALLIE JAG TROR JAG SVIMMAR SNART, AAAAAH!" skrek hon.
"SÅ GULLIIIIIGT! Gissa var jag är just nu?"
"JAG VEEEEEEEET! I ditt underbara nya hus kanske? Chillar i din underbara garderob?"
"Inte riktigt, jag är hos en viss bandmedlem, gissa vem?!" småskrek jag. Bella borde fatta att jag är hos Niall.
"ÄR DU I NIALL FUCKING JAMES HORANS LÄGENHET? Asså shit, jag avgudar ditt liv i London. Hur kunde du ha sån tur?! Vadå, vad gör ni där?"
"Vi var ute och gick runt lite innan idag efter vi lurat Harry och Jessica på en dejt, så bar Niall omkring mig som en prinsessa och sen... bjöd han ut mig!" pep jag. "Och nu sitter vi i hans lägenhet och jag har berättat allt om mig själv och han är verkligen en perfekt kille, som killarna i filmer typ alltid är. Så rar och söt och jordnära och snäll, ja, jag kan fortsätta hur länge som helst! Han är verkligen underbar, jag tror det kommer bli något riktigt fint mellan oss. Och jag har blivit jättebra vän med de andra killarna, speciellt Zayn, han är lite som mig i sättet. Lite försiktigt och blyg bland nya människor. Livet är verkligen underbart här i London!"
"Asså skojar du med mig nu så vet jag inte vad jag gör! Nu blev jag så otroligt avundsjuk att jag tror jag ska och dränka mig själv" sa hon och man hörde riktigt mycket hur avundsjuk hon var. Jag längtade tills hon kunde komma hit, jag ville presentera henne för killarna så otorligt mycket!
"Jag längtar tills du kan komma hit så du kan få träffa killarna! De kommer älska dig! Men babe, jag måste gå, Niall sitter i soffan och stirrar på mig som om jag är värsta ufot. Love you, puss puss!"
"Love you too, puss puss!" sa hon och vi la på.
"Seriousy, you have to teach me swedish! And what were you screaming about?" frågade Niall.
"The boy she's had a crush on since fourth grade asked her out today, finally!"
"I heard my name too, were you talking about how great I am?"
"Ew, misinterpretation!" utbrast jag.
"How on earth can you misinterpret that?"
"It's just something you learn when you hang out with Bella, she misinterprets almost everything" suckade jag. "So, wanna learn some swedish?"
"Yeah!" sa Niall och sträckte upp armarna i luften. Jag flyttade tillbaka upp i soffan till Niall och satte mig ganska nära honom.
"What do you wanna learn?"
Ledsen för lång väntan, har bara inte riktigt vetat vad jag skulle skriva! Kom gärna med förslag så kommer nästa kapitel upp snabbare kanske ;)
kommentera vad ni tyckeeer! :D och ledsen om där är stavfel, orkar inte kolla igenom det... ingen bild heller, min dator vill inte samarbeta...
puss
Svar på kommentar
Tänkte bara ta och svara på en kommentar lite snabbt.
Nej, det var inte jag som var med i kvällen är din! Fast jag vet vem hon är. Önskar dock att det var jag, det tror jag vi alla gör!
Kram
(nästa kapitel är på väg, har lite problem med vad som ska hända bara)
Blind Faith - Kapitel 14: Where Do We Stand?
I Förra Delen:
"Me too" sa han.
Hej alla fina läsare! hemskt ledsen för att jag har varit off den senaste veckan, det har varit påsklov och jag tillbringade veckan i Härjedalen med skidåkning och absolut ingen täckning på mobilen över huvud taget. Har försökt allt jag kan att skriva ett inlägg, men det har inte funkat. Hoppas ni gillar kapitlet iaf och att ni stannar kvar fast jag har små uppehåll! Och vad säger ni, ska vi försöka slå besöksrekordet på 75? Sprid runt bloggen till alla Directioners ni känner!
Han ställde sig framför mig, väldigt nära.
"You know, when I saw you doing that silly Molly Ringwald dance before, there was one thing I wanted to do, but I couldn't bring myslef to do it. I've been tempted to do it all day, but then I thought I'd sace it for tonight. But now when I'm standing here in front of you, I just can't wait anymore" sa han, och det var som om tiden stannade. Vad skulle han göra?
Han drog ett djupt andetag, tittade sig snabbt omkring och tryckte sedan försiktigt sina läppar mot mina.
Mitt hjärta började slå snabbare och snabbare och jag la armarna runt hans nacke i ett desperat försök att trycka honom närmare mig. Detta kändes så bra. Nej, inte bara bra, det kändes underbart. Som om våra läppar var skapta för varandra.
Han drog sig ifrån, enligt mig, alldeles för snabbt. Han log och kollade mig djupt i ögonen.
"I'm glad you decided to do it now" viskade jag.
"Me too" sa han.
Han tog mig i handen och vi började gå.
"I'm tired" sa jag efter en stund. "I wanna go home"
"Yeah me too. And i'm hungry too! Wanna go to my place for a while? Maybe we can watch a movie or so"
"Definitley, but let's stop by Nando's on our way there first so you can get some food "
"Thank you, you're the best!" sa Niall och lät som ett barn på julafton.
"I know I am" sa jag och blinkade lekfullt med ena ögat.
Det blev tyst en stund. Jag tänkte på hela grejen med mig och Niall. Vad var vi nu? Vi var väl inte bara vänner, han kysste ju mig och höll mig i handen. Men jag tror inte vi var ett par, fast det kanske han tror? Jag måste fråga.
"Hey, Valerie?"
"Hey, Niall?" sa vi i mun på varandra. Jag stannade till och släppte hans hand medan jag vände mig mot honom.
"Oh, you go first" skrattade jag.
"Uhmm... Where do we stand now?"
"I was just about to ask you the same thing. I don't know really. You know what? I think we should say that we're somewhere in between being friends and a couple. Then after our date tonight we can see if it feels right"
"Good idea!"
"But can we please not tell the other lads, or Jessica for that matter, yet? Just to see where we end up"
"I was gonna suggest that too"
Vi log mot varandra och riktade stegen upp mot Nando's.
"Miss Coleman, may I hold your hand again?" frågade Niall och betedde sig som en kunglig.
"Of course you can Sir" svarade jag i samma ton. Han tog min hand och vi flätade åter ihop våra fingrar. Vi gick så en stund, tills vi kom in på gatorna med mycket mer folk än borta vid lilla parken och jag släppte Nialls hand igen. Jag ville ju inte att folk skulle tro något innan vi själva visste vad vi var. Niall tittade på mig med en förstående blick och öppnade dörren för mig in till Nando's. Vi gick fram och kollade vad som fanns att äta.
"You want something?" frågade Niall.
"Umm, yeah.."
"You can choose anything you like, i'll pay. And don't you say that you can pay, 'cause I know you can, but I want to pay for you" rabblade han upp snabbt.
"Oh, emm, okay. I've actually never eaten Nando's before so surprise me! I'll wait over here" sa jag och slog mig ner vid ett bord vid ingången. Där satt jag en stund medan Niall var och beställde maten.
"I got the food, are you ready to go?" frågade han när han kom tillbaka.
"Absolutley!"
Det var inte speciellt långt att gå från Nando's till Nialls lägenhet, men vi kom inte ens halva biten innan jag kände av en extrem värk i fötterna från mina pumps.
"Ooowww!" utbrast jag.
"What's the matter?" frågade Niall oroligt. Så gullig han är!
"My feet hurt because of these stupid shoes! They always hurt when I wear them"
"Then why do you even put them on in the first place?"
"They're fabulous!" sa jag samtidigt som jag krängde av mig skorna.
"Girls..." skrattade Niall.
Jag började gå igen, barfota.
"You can't go barefoot, you will hurt yourself you nincompoop! Now get on my back, i'll carry you" sa Niall och skrattade igen.
"I won't, watch me! Besides, i'm heavy, you know that" jag var fullt säker på att jag inte skulle skada mig, men så trampade jag, såklart, på en massa glasbitar när jag inte såg mig för var jag gick.
"Ouch!" utbrast jag.
"Told you so! Now get on my back, 'cause you're not heavy, you're perfect. And if you don't you'll have to wear my shoes. You can't walk around barefoot with glass in you foot"
"Fine, but you'll have to get down or else I can't hop on, i'm too short!"
Han protesterade inte, utan satte sig på huk så jag kunde hoppa på.
"Blame yourself, and i'm not a nincompoop for that matter"
"I've never met anyone that's more stubborn than you can be sometimes"
"But you still adore me and think i'm the coolest person ever'" sa jag och fnissade.
"Yeah you wish! We all know that i'm the coolest person ever, you're nowhere near my league of coolness!"
"Keep dreaming boy! At least i'm hotter than you"
Niall skrattade lite och hoppade till så jag kom högre upp på hans rygg.
"I can agree on that one. And I still haven't forgotten how stunning you looked in that red dress the first night we met"
Han kom fortfarande ihåg hur jag såg ut den kvällen. Nathan la aldrig ens märke till vad jag hade på mig, även om det var nya eller gamla kläder.
Fast å andra sidan var Niall en ängel, Nathan var djävulen i egen hög person. Jag log för mig själv och lutade mitt huvud mot hans axel.
"If I know you right, you're blushing right now" sa Niall med sin änglaröst.
"You know me too well Niall James Horan, you know me too well.."
Vi kom in i lägenhetshuset och tog hissen upp till tredje våningen där Nialls lägenhet låg. Han var fast besluten om att inte sätta ner mig förrän vi kommit in, men hade lite problem att få upp nycklen som låg i hans bakficka.
"Need some help?" frågade jag.
"Yeehh.. Could you get the key?"
"Sure" han höll upp mig lite högre och jag lyckades nå nycklen i hans ficka.
"Here you go!" sa jag och gav honom nycklen.
"Thank you!"
Han låste upp dörren och tog av sig sina skor och traskade vidare mot vardagsrummet.
"Here, lay down on the couch and put you foot straight up in the air. I'll be right back" sa Niall och försvann. Jag gjorde som han sa, men förstod inte riktigt varför. När han kom tillbaka bar han på en pincett, lite papper, alsolsprit, något som liknade ett stort vitt plåster, lite hudtejp och en bit bandage.
"Niall, what's all this? I'm absolutley fine!" påstådde jag.
"Your foot is bleeding and you've got glass in it, it's not fine. Now just lay back and relax and let Doctor Niall Horan take care of you"
Jag skrattade och la mig ner helt.
"Why did I have to put my foot in the air by the way?"
"It stops the bleeding a little. Now lay completley still, i'm gonna take the glass out. This might hurt a little"
Jag slappnade av och försökte tänka på andra saker. Då märkte jag hur hungrig jag faktiskt var.
"Hurry up a little, i'm starving!" skrattade jag.
"Almost done, just gotta get the last piece out" sa han och jag kände samtidigt hur han tog ut den sista biten glas ur min fot. Han tvättade såret, satte på det stora vita plåstret och lindade lite bandage runt så det skulle stanna.
"There, you're done!"
"Thank you doctor handsome" sa jag och fnittrade till lite. Han skrattade och blinkade med ena ögat mot mig.
"I'll go get some plates so we can eat. You can pick a movie if you want to!"
Niall gick ut i köket och jag satte mig vid hyllan med hans filmer.
"Hey, Niall?!" ropade jag.
"Yeah?"
"Why do you have Justin Bieber's movie here?"
"What can I say, i'm a boy belieber" sa han, och jag ryckte till rejält när jag märkte att han var precis bakom mig.
"Oh my gosh, you scared me you dickhead! I hate you!" skrek jag och slog honom retfullt, sedan återvände jag till hyllan och plockade ut några som förslag.
"One of these, pleaseeeee?"
"Sure, let's start with... dear john?"
"Yay!" utbrast jag och skyndade mig att sätta i filmen. Jag var faktiskt förvånad över att Niall hade dessa filmerna ens, han kanske var en liten mjukis.
Jag satte mig i soffan bredvid Niall och började äta samtidigt som förtexterna började rulla.
Hej alla fina läsare! hemskt ledsen för att jag har varit off den senaste veckan, det har varit påsklov och jag tillbringade veckan i Härjedalen med skidåkning och absolut ingen täckning på mobilen över huvud taget. Har försökt allt jag kan att skriva ett inlägg, men det har inte funkat. Hoppas ni gillar kapitlet iaf och att ni stannar kvar fast jag har små uppehåll! Och vad säger ni, ska vi försöka slå besöksrekordet på 75? Sprid runt bloggen till alla Directioners ni känner!
Ska försöka återkomma så snabbt som möjligt med ett nytt kapitel!
Och förreste, har jag några One Tree Hill fans här? Vad tyckte ni isåfall om det allra sista avsnittet NÅGONSIN av One Tree Hill i onsdags? Jag såg det nyss, riktigt bra! Och om ni tycker det känns tomt utan OTH, kan jag rekomendera American Horror Story starkt! AHS är riktigt bra, men det är en skräckserie så den liknar inte alls OTH. bara ett tips! ;)
Blind Faith - Kapitel 13: Silly Walk
I Förra Delen:
"I was kinda nervous, I didn't want you to say no, and I wanted it to be special" sa han och log ett urgulligt leende. Hans kinder fick en svag röd nyans.
LEDSEN FÖR KORT INLÄGG, VILLE SKRIVA LÄNGRE MEN MIN DATOR HÅLLER INTE RIKTIGT MED MIG JUST NU. SKRIVER JAG LÄNGRE ÄN SÅ HÄR SÅ STÄNGER DEN BARA AV SIG! :(
"Go on a date with me" upprepade han.
"I.. I don't know what to say, you surprised me there" sa jag, väldigt överrumplad av frågan.
"Say yes" sa han och log ett väldigt charmigt och gulligt leende.
Jag funderade en kort sekund.
"Yes. I'll go on a date with you" sa jag och log stort. Vi kom till en bänk i en liten park och Niall satte äntligen ner mig.
"That went better than I planned, I didn't think you'd say yes that quickly" sa han.
"You planned on asking me out? Like what you'd say and stuff? That's very cute. I mean the whole thing. Carrying me around like a princess and asking me out, that's the best way I've even been asked out"
"Aaawww, you're blushing! Come here, I want a Horan hug!" utbrast jag och slängde mina armar runt honom. Niall gav verkligen de bästa kramarna!
Harrys perspektiv:
Det var en stund sedan Valerie och Niall gick, och jag och Jessica hade precis beställt vår mat.
"Don't you think it's a bit weird that we all were going for lunch in the same restaurant, at the exact same time? I mean, there are so many restaurants around here, and we all end up on this one? It's weird... And then Valerie hurting her foot and Niall helping her so quickly?" sa Jessica fundersamt.
"Now that you mention it.. A little bit" svarade jag.
Hon blev tyst en stund, det såg ut som om hon satt och funderade på något. Plötsligt lös hela hennes ansikte upp och hon började skratta.
"What's so funny?" frågade jag och började skratta lite jag med. Hennes skratt var väldigt smittande!
"This. I know how this happened, all of today"
"How?"
"Well, you know the night we first met and Valerie wanted to talk to me alone?"
Jag nickade.
"She told me she wanted to set us two up on a date, 'cause she thought we'd be cute together and she thought you flirted with me and stuff, but I said she shouldn't 'cause we just met, and then when we came back she talked about something with Niall that was their little secret. This is what they planned. Today, all of it."
"Oooohhh, that makes sense! But I have to admit, I was flirting a little with you."
Jag såg hur Jessica fick en svag röd nyans i ansiktet. Hon var så fin!
"I'm actually glad they dit it. I enjoy spending time alone with you" sa hon och log. Hon tittade upp och mötte min blick, blinkade med ena ögat och tog min hand över bordet och började leka med mina fingrar. Det var precis då, i just det ögonblicket jag förstod att hon verkligen var någon att satsa på. En person som verkligen var värd att spendera så mycket ledig tid med som möjligt.
"Tell me about you" sa jag.
"What do you wanna know?"
"Everything"
"Well how about this, we can play 20 questions. You ask me 20 different questions and I'll answer them as honest as I can, then it's my turn to ask you" sa hon och log så där gulligt igen.
"Uuuuummm, okay.... I think I got one. How old were you when you got your first kiss?"
"Oh, uhm, I think I was 12 or 13" (visste inte riktigt, bara drog till med något)
Sedan flöt samtalet på hur bra som helst. Trots att det blev en hel del prat om annat mellan våra frågor lärde jag känna Jessica väldigt bra och blev bara mer och mer tacksam för att Niall och Valerie hade fixat detta.
Jag hade ju tänkt bjuda ut henne ett tag, men aldrig riktigt vågat. Vilket var ovanligt för mig, jag brukade ju inte ha problem med att bjuda ut tjejer och så. Men det var något med Jessica. Något speciellt, som fick henne att sticka ut från alla andra, något som gjorde mig knäsvag.
"Harry? Hey, Harry?" sa hon och knäppte med fingrarna framför mitt ansikte. "Where did you go? You never answered my question"
"Oh, sorry. I was just thinking about som stuff. What did you ask me?"
"I asked you if you wanted to pay and get out of here. Maybe we can go for a walk or something?" sa hon och log snett.
"Sure!" sa jag och kallade till mig en servitris och bad om notan.
"Just a minute, Sir" sa hon och försvann för att sedan snabbt komma tillbaka med notan.
"How much for me?" frågade Jessica och tog upp sin plånbok ur väskan.
"Nothing, I got this" sa jag och log mot henne.
"That's nice of you, but I can pay for my food" sa hon, log, kollade på notan och la lite pengar. Jag tog upp dem och la tillbaka dem i hennes plånbok.
"I know you can, but I won't let you"
"Are you sure? I mean, I-"
"Yes I'm sure. Now, let's go" jag ställde mig upp och sträckte ut min hand mot Jessica. Hon tog sin väska och lät mig sedan hjälpa henne upp.
Vi vandrade ut från restaurangen och vidare bort en bit medan vi småpratade lite.
"Hey, where do you think Niall and Val went? I'd like to thank them for setting this up" frågade jag och log stort.
"Me too" sa hon och log tillbaka. "But I really don't know. I think there's something going on between them"
"You know what? I think so too"
"They looked like a real couple when Niall carried her out of the restaurant. It was really cute!" sa Jessica, när jag hörde ett bekant skratt en liten bit bort. Jag tittade åt hållet jag tyckte skrattet kom från och såg Niall och Valerie komma gåendes på en stig en bit bort.
"Speaking of the devil" sa jag och pekade åt deras håll.
Valeries perspektiv:
Jag skrattade åt hur Niall gick. Han kallade det sin "silly walk".
Vädret var underbart, riktigt sommarväder. Hela dagen var underbar, jag fick ju spendera den med en av världens mest underbara personer.
"Ahh, don't you just love life?! It's summer and everything's just AMAZING!" utbrast jag och sträckte upp armarna i luften så min tröja åkte upp en liten bit. Jag hoppades att Niall inte skulle se det 10 centimeter långa ärret på min mage, men det gjorde han ju såklart.
"Hey, what's that on your stomach?" frågade han.
"Oh, it's a scar from when I had my appendix removed" sa jag tyst och rodnade.
"Why are you blushing? That's not something to be ashamed of, or is it?"
"Yes it is. My belly is so ugly with that stupid scar."
"Don't worry, your little belly is cute anyways" log han. "And I totally agree with you on the whole loving-life-thingy. But do you know what's even more amazing?"
"No, what?"
"You're here" sa han och log ett leende som väckte fjärilarna i min mage och fick mina ben att kännas som kokt spagetti. Den här killen kunde verkligen få mig att känna mig speciell!
Jag tittade bort och rodnade, igen. Det händer väldigt ofta runt Niall.
Han ställde sig framför mig, väldigt nära.
"You know, when I saw you doing that silly Molly Ringwald dance before, there was one thing I wanted to do, but I couldn't bring myslef to do it. I've been tempted to do it all day, but then I thought I'd sace it for tonight. But now when I'm standing here in front of you, I just can't wait anymore" sa han, och det var som om tiden stannade. Vad skulle han göra?
Han drog ett djupt andetag, tittade sig snabbt omkring och tryckte sedan försiktigt sina läppar mot mina.
Mitt hjärta började slå snabbare och snabbare och jag la armarna runt hans nacke i ett desperat försök att trycka honom närmare mig. Detta kändes så bra. Nej, inte bara bra, det kändes underbart. Som om våra läppar var skapta för varandra.
Han drog sig ifrån, enligt mig, alldeles för snabbt. Han log och kollade mig djupt i ögonen.
"I'm glad you decided to do it now" viskade jag.
LEDSEN FÖR KORT INLÄGG, VILLE SKRIVA LÄNGRE MEN MIN DATOR HÅLLER INTE RIKTIGT MED MIG JUST NU. SKRIVER JAG LÄNGRE ÄN SÅ HÄR SÅ STÄNGER DEN BARA AV SIG! :(
men vad tycker ni? :)
pussss
Blind Faith - Kapitel 12: Surprise
I Förra Delen:
När jag var klar tittade jag fortfarande ner, men när jag hörde att de började applådera tittade jag upp.
"That was great Valerie!" hörde jag någon säga bakom mig. Det var inte någon av killarnas röster, det var en tjejröst. Och inte var det Jessicas, hon satt precis framför mig. Nej, denna rösten tillhörde en person jag inte träffat på extremt länge, och jag hade saknat henne otroligt mycket under tiden hon varit i Kenya på ett fotouppdrag. Vilket hade varat i ungefär 1 år. Jag vände mig snabbt om och slängde mig in i famnen på henne.
"Aunt Quinn!"
"Oh Valerie, you have no idea how much I missed you"
"I missed you too! What are you doing here?" utbrast jag och släppte på min omfamning så jag kunde se henne i ögonen.
"Your dad told me that you arrived to London, so I thought I'd come and surprise you" log hon. Gud vad jag hade saknat henne!
"You surprised me! You have to tell me all about Kenya later, but now I want you to meet my friends" jag pekade mot killarna och Jessica, sen anslöt hon sig till oss för resten av kvällen och berättade massor om hennes resa.
1 månad.
Jag kom hit den 16:e Juni. Idag är det den 16:e Juli och det är alltså en månad sedan jag lämnade fina Sverige, men jag trivdes här, det gjorde jag verkligen.
Imorgon är det en månad sedan jag träffade killarna i One Direction, och inte en dag hade gått utan att jag hade pratat med dem. Det var jobbigt ibland med de fans som skickade hat till mig och Jessica för vi var kompisar med dem, men samtidigt hade vi så extremt kul ihop. Och jag måste erkänna att jag känner lite extra för Niall, men jag var inte kär. Inte än i alla fall.
Faktum är att han ska komma hit idag, om typ 10 minuter. Det var idag som överraskningsdejten för Harry och Jessica, som det fortfarande inte hänt något mellan, var. Jag såg att det lilla extra fanns där, den lilla gnistan, men att ingen av de riktigt vågade ta första steget. Och det gjorde mig galen!
Just nu befinner jag mig i mitt rum i väntan på Niall. Jag hade tråkigt så jag satte på radion i min telefon och kopplade in den till mina högtalare. Låten som spelades kände jag mycket väl igen. Det var Don't You Forget About Me av Simple Minds. Jag släppte ut ett glädjeskrik och tänkte genast på Bella. Vi gjorde alltid en speciell dans när vi hörde denna låten: vi dansade som Molly Ringwald. Och gissa om vi såg fåniga ut? Jag började i alla fall dansa runt i rummet som Molly, men slutade snabbt när jag insåg att det stod någon i dörröppningen. Och denna någon var ingen mindre än Niall.
Herregud, nu har jag verkligen skämt ut mitt liv! tänkte jag.
"Uuuuuhhhmm hi" sa jag generat och sprang för att stänga av musiken.
"Hey dancing freak" skrattade han.
"Yeah.. sorry about that.. Me and Bella always do that dance when we hear that song" jag kände att jag blev varm i hela ansiktet och insåg att jag antagligen såg ut som en tomat just nu.
"No worries, I'm glad I got to be a part of it. It was very cute" log Niall och gick emot mig med öppna armar. Vi kramade om varandra.
"So, Harry's up for today? He still thinks he's lunching with you?" frågade jag och gick ut på min balkong och satte mig ner på en trästol.
"Yep. What about Jessica?"
"She's still up for it too" log jag och släppte ut ett till glädjeskrik.
"What's up with you today?" frågade Niall och skrattade.
"This is just so exiting!"
"Well aren't you just very weird"
"Look who's talking!"utbrast jag och slog till honom lekfullt på armen.
"Ha-ha, aren't you just very funny now?" skrattade han och slängde en snabb blick på klockan. "Well, we better get going if we're gonna make it in time" forsatte han och vi reste oss.
Lite senare:
Jag och Jessica stod nu utanför restaurangen och kollade på menyn, när Niall och Harry dök upp.
"Valerie, Jessica! Are you eating here too?" frågade Harry förvånat.
"Yeah, why? You too? Why don't we all eat together then?" frågade jag.
"Good idea!" sa Niall. "What do you guys say?"
"I'm fine with it" sa Harry.
"Same here" instämde Jessica.
"Great! And hi by the way" log jag och kramade om de båda.
"Niall gick fram till killen som hade hand om borden, och vi fick snart följa med in i restaurangen och ut på baksidan till uteserveringen. Vi fick ett mysigt bord för fyra i hörnet som dessutom var lite privat. Perfekt!
"Vi slog oss ner och började titta på menyerna. Nu skulle vår plan sätta igång på riktigt.
"I'm just gonna go to the ladies room" sa jag och rete på mig, men föll snabbt ihop på marken igen. Niall for upp från sin stol och satte sig ner bredvid mig.
"Are you okay Valerie? What happened?" frågade han oroligt.
"I don't know, I just got so dizzy and my foot hurts!" jag tog försiktigt av min converse-sko. Niall kollade på min högra fot som jag sminkat lite blå, men det syntes ju inte först då jag hade skorna på mig.
"Ouch.. you should probably get that checked.." sa Harry som satt sig ner på min andra sida, följd av Jessica.
"Yeah, I think so too" sa Niall. "I can take you to the doctor if you want?"
"Yeah, but is that okay with you guys?" frågade jag och tittade menande på Harry och Jessica. De tittade på varandra och log.
"Yeah, sure" sa Harry.
"Good! Here, put your arm around my neck Valerie, I'll carry you"
"Why thank you, now I feel like a princess, only with a foot that hurts like hell"
Han tog min sko och lyfte upp mig och började gå.
"Bye, hope everything goes okay!" ropade Jessica efter oss.
Vi gick ut bakvägen och jag väntade på att Niall skulle sätta ner mig när vi kom utom synhåll, men det gjorde han inte.
"You can put me down now" sa jag.
"No, this was fun. Don't you think?"
"I gues, but people can see us silly"
"I don't care" log han.
"You are very cute mister" sa jag och log tillbaka.
"Right back at ya!"
Det blev tyst en stund och jag försvann i mina tankar, men sedan sa Niall något.
"Go on a date with me"
"Huh?"
"Go on a date with me" upprepade han.
"I.. I don't know what to say, you surprised me there" sa jag, väldigt överrumplad av frågan.
"Say yes" sa han och log ett väldigt charmigt och gulligt leende.
Jag funderade en kort sekund.
"Yes. I'll go on a date with you" sa jag och log stort. Vi kom till en bänk i en liten park och Niall satte äntligen ner mig.
"That went better than I planned, I didn't think you'd say yes that quickly" sa han.
"You planned on asking me out? Like what you'd say and stuff? That's very cute. I mean the whole thing. Carrying me around like a princess and asking me out, that's the best way I've even been asked out"
Ganska kort del, men det är väl bättre än inget? Kände att jag ville att ni skulle få något mer att läsa när ni skrev så fina kommentarer på det förra + de andra inläggen som jag skrivit tidigare! Ni är verkligen guld värda allihop!
Fortsätt gärna att kommentera & sprida bloggen vidare!
Söker fortfarande någon som kan fixa en design till mig, behöver inte vara något avancerat alls, men jag har varken tid eller färdigheterna för att göra en. Skulle uppskatta det jättemycket!
och om ni inte vet vilken dans jag menar med molly ringwald dansen, så är det DEN HÄR dansen som brooke gör i ett one tree hill avsnitt :)
pusssssssssssss
Blind Faith - Kapitel 11: BBQ
I Förra Delen:
När jag kom in på skype klickade jag på Bella.
"Alright guys, moment of truth. Cover your faces!" sa jag och tryckte på video call. Bella svarade snabbt.
"HEY SNYGGNING. ÄR DINA VÄNNER HETA?!" var det första hon sa.
"Hej på dig själv snyggo, ja du. Det är jag 1000 % säker på att du tycker! Bella, meet Louis, Niall, Harry, Zayn and Liam" killarna tog bort händerna från ansiktet när jag sa deras namn och de log stort.
Bellas ögon blev stora och hakan hängde bokstavligen nere vid golvet.
"Honey, close your mouth. It's not attractive. But you should see the look on your face - PRICELESS!" skrattade jag.
"Jag hatar dig, Val, hur kunde du göra så här mot mig? Varför sa du inte att det var One Direction, kolla på mig, så mycket snyggade jag inte till mig!?" Bella var helt förtvivlad, det syntes klart och tydligt på henne.
"Sluta nu, du är jättesnygg!" skrattade jag.
"You seriously need to teach us some swedish.." utbrast Niall. Alla hade samma förvirrade ansiktsuttryck som innan.
"Sorry, my friend here is just freaking out 'cause she thinks she doesn't look good"
Killarna tittade förvånat på henne. "Are you kidding me? You are beautiful!" sa Harry.
"SEE, I TOLD YOU!" sa jag och log ett överlägset leende mot min vän.
"Palla skämma ut mig Valerie! But thank you Harry" log hon.
"So, we understand that you're a fan, Valerie described you as a "psycozombie staying up all night stalking our twitters", are you a psycozombie?" frågade Louis och höjde frågande på ögonbrynen. Han måste ha gillat det uttrycket.
"OH MY GOD! VALERIE ANABELLA COLEMAN YOU ARE NOT SUPPOSED TO SAY THAT TO ANYONE! Remind me to kill you when I see you again"
"Oh so you are a psycozombie!" skrattade Zayn.
"Shut up! I'm not! It's just Valerie who thinks that" muttrade Bella och putade ut underläppen.
"VALERIE, THERE'S PEOPLE COMING, COME AND SAY HI!" ropade Sarah.
"COMING!" ropade jag tillbaka. "Sorry babe, we have to go. BBQ coming up"
"Sure, bye guys! Love you Val"
"Love you too beb!" Jag klickade ner hennes samtal och stängde ihop min dator.
"Let's go meet some new people" suckade jag.
"Isn't that fun?" frågade Zayn.
"Not really, I kinda don't like it when there's loads of people around me that I don't know. I'm usually extremley shy"
"You're like me then. But you don't seem very shy around us"
"It's because you guys remind me of my two best freinds back in Sweden"
"Well, at least you know us now. So let's go and meet some new people!" skrattade han.
Alla reste sig från sängen och gick tillsammans ner för trappan.
Zayn skulle jag nog kunna bli väldigt bra vän med, typ som jag och Luke. Fast ingen skulle någonsin kunna ta Lukes plats, även om vi bor i olika land.
I ytterdörren stod, till min glädje, en person jag kände igen.
"Jessica, hi!" sa jag glatt och kramade om henne.
"Valerie, how fun!" skrattade hon.
Jag hade bara träffat henne en gång innan, men det var skönt att hon kom. Ännu en person man kunde umgås normalt med. Jag visste inte om hon var ett fan, men presenterade henne ändå för killarna. Jag fick snabbt svar på min fråga.
"Jessica, I want you to meet Niall, Zayn, Louis, Harry and Liam" hennes ögon blev stora.
Liam gick fram till henne, "From the look of your face, I assume you're a fan, so I'm just gonna hug you" sa han, och de andra killarna var inte långt efter på att krama henne.
"Oh my gosh, hi!" hon log stort och hennes äppelkinder syntes än en gång, "sorry that I freak out a little, it's just that i'm a big fan"
"And yet you don't scream in our faces, we like you already!" skrattade Louis.
"Well I'm not the kind of girl who screams all the time" log Jessica.
Jag tittade mot pappa, Sarah och Jessica som stod och kollade på oss med frågande blickar.
"Wait... you guys know each other?" frågade pappa och pekade på mig och Jessica.
"Yeah, we met yesterday" svarade jag.
Efter Jessicas familj kommit strömmade det in hur många som helst och det började serveras mat i mängder. Hela trädgården doftade nysommar och grillat. Folk tog tillbehör så som potatissallad och grönsaker på buffébordet som stod precis innanför altandörren och gick sedan vidare till m in pappa och Louis' pappa som stod och serverade nygrillat, färskt kött vid grillen. Massor av människor kom fram och hälsade mig välkommen till London, till kvarteret och så vidare. Jag kom knappt ihåg några namn, men ärligt talat brydde jag mig inte så mycket, jag hade Jessica, Niall, Zayn, Harry, Liam och Louis att umgås med, jag behövde inte en massa tråkiga vuxna eller små barn just nu.
Alla vi sju satt i utemöblerna en liten bit bort från grillen och hade precis avslutat våra måltider, ja, alla förutom Niall då. Den killen kunde verkligen äta!
"Niall, are you ever gonna stop eating?" frågade jag. Fast något svar fick jag ju inte, han var för upptagen med sin mat.
Zayn skrattade. "Probably not"
"Did you guys say anything?" Niall tittade upp med mat i båda mungiporna och vi alla började skratta.
"I was just wondering if you're ever gonna stop eating" sa jag och log.
"Well, I don't know. But I know one thing, I'm on my way to get some more food right about... now" han stoppade in den sista potatisbiten, tuggade och svalde, och försvann sedan bland alla människor. Jag tittade förvånat på de andra killarna. "Does he always eat this much?"
"Sadly, yes" Harry tittade på mig och log, men hans blick försvann snabbt tillbaka till Jessica. Han hade faktiskt tittat på henne en del, men det behövde ju inte betyda något.
Jag lät min blick glida bort åt grillen för att se om Niall kommit dit ännu, vilket han hade. Jag tittade på Harry igen. Han log ett flirtigt leende mot Jessica och blinkade till med ena ögat. Vänta, va? Nä, det där hände väl inte? Han träffade henne för någon timme sedan och flirtar redan. Jag antar att han verkligen var "the flirt".
"Jessica, can I talk to you for a sec please?" sa jag.
"Sure!"
Jag reste på mig och tog med mig Jessica en bit bort där killarna varken kunde se eller höra oss.
"What's up?" log hon.
"You're a Directioner, right?"
"Yeah, why?"
"Well, what do you think about 'em? The lads of course"
"They're great! I like Harry a bit more tho..." sa hon och log ett finurligt leende.
"Great! 'Cause you know what? He's been checking you out a lot"
"Ha-ha, very funny!"
"I'm not joking!" utbrast jag och slog ut med armarna.
"You're not joking?" sa hon förvånat.
"Of course I'm not joking! It's ovbious that he's flirting with you"
Jessica blev tyst en stund, sedan tittade hon på mig igen.
"I don't know Valerie.."
"Oh come on! I can set you two up on a date or something? Pleeeeeeeeeeeeeeeeeeeease! You'd be like the cutest couple everrrr!"
"I don't know, maybe not today, we met a few hours ago" sa hon tveksamt, men mig kunde hon inte lura. Det syntes tydligt att hon ville gå på dejt med självaste Harry Styles, men inte riktigt vågade.
"Fine" sa jag och spelade ledsen. "Let's go back to the lads then, they're probably wondering where we are"
"Yeah" Vi gick tillbaka till killarna och satte oss ner på samma ställen som innan.
"What was that about?" frågade Louis.
"Oh nothing special, I just had some things to tell Jessica" jag log ett lurigt leende mot killarna och petade Niall i sidan.
"What's up?" frågade han med munnen full av mat.
"Wanna help me plan a surprise date?" sa jag lågt.
"Who is it for?"
"Harry and Jessica"
"Totally! I'm in"
"Great, I was thinking something like this, I can ask Jessica..." och så började jag berätta om min fina plan.
"I'm so up for it! High fiveeee!" utbrast Niall och vi gjorde en high five. Alla tittade på oss, eller ja i alla fall Harry, Jessica, Zayn, Liam och Louis.
"Up for what?" undrade Liam.
"That's a secret between me and Niall"
"Why so secretive all the time?" frågade Zayn och höjde ögonbrynen.
"I like having secrets" sa jag och blinkade till med ena ögat.
Några timmar senare att vi fortfarande kvar där ute och pratade. Jag hade inte pratat så mycket med de andra personerna här, men som jag sa innan, jag behöver inte dem just nu och jag hade problem att umgås med för mycket nytt folk. Solen hade gått ner och det började bli ganska kallt. Jag rös till.
"Are you cold?" frågade Niall.
"A little bit"
"Here, take this" sa han och tog av sig sin kofta och räckte fram den till mig.
"No, you don't..." började jag men Niall avbröt mig.
"Take it"
"But aren't you cold now?"
"Stop being so stubborn and take it, I'm fine" sa han och log ett charmigt leende mot mig.
"Fine, I'll take it! But if you get cold, you let me know right away and you'll get it back, okay?"
"Promise"
"And thank you by the way" log jag och tog på mig koftan.
"You're welcome" log han. Vi satt och tittade på varandra en stund när Louis plötsligt ropade.
"Hey lovebirds! Time to get back to reality! And Val, you better go get that guitar 'cause you're playing for us now" sa han och log finurligt. Just då kom pappa. Tack gode gud!
"Hey kids, just gonna light a fire then I'll be gone again"
"Thank you dad" log jag. Pappa började fixa med veden och sånt på eldstaden i mitten av utesofforna och tände sedan på den.
"There we go, can you guys keep an eye on this so it doesn't go out?"
"Absolutley!" sa Harry.
"Thank you" sa pappa och försvann sedan bort till de vuxna som var kvar och satt i andra delen av trädgården.
"Now go get that guitar, you promised me!" sa Louis. Fan, jag kom inte undan ändå. Jaja, det var väl bara att tuta och köra.
"Fine, be right back" suckade jag och gick in i huset, hämtade gitarren och gick ut igen.
"Yaaaay, here comes the rockstar!" ropade Louis.
"Shut up Boo Bear!"
"Ooooooohhhh, she knows about that already?" sa Harry.
"Sadly, yes" svarade Louis.
"What are you playing for us?" frågade Liam.
"Everything by Michael Bublé"
"Oh, I bet Niall will like this" sa Zayn och tittade menande på Niall.
"Shut up people, I wanna hear the future star!" utbrast Jessica.
"Wow, didn't see that one coming.. But here we go" jag började spela och sjunga men var noga med att inte titta upp för ofta, jag ville inte möta deras blickar just nu.
När jag var klar tittade jag fortfarande ner, men när jag hörde att de började applådera tittade jag upp.
"That was great Valerie!" hörde jag någon säga bakom mig. Det var inte någon av killarnas röster, det var en tjejröst. Och inte var det Jessicas, hon satt precis framför mig. Nej, denna rösten tillhörde en person jag inte träffat på extremt länge, och jag hade saknat henne otroligt mycket under tiden hon varit i Kenya på ett fotouppdrag. Vilket hade varat i ungefär 1 år. Jag vände mig snabbt om och slängde mig in i famnen på henne.
Nu är jag tillbaka igen! Förlåt gånger 1000000000! ska inte sitta och komma med massa ursäkter, men måste säga att era kommentarer verkligen värmer! Ni är så fina allihopa! Tänkte också ta och svara på två:
Tack så mycket! Japp, jag är bara 13 år, fyller 14 den 12 juni :)
Tackaaaaaar :) Det där med vem som faller för vem blir en framtida historia, men vem tror ni på ? ;)
släng gärna in en kommentar om vad ni tycke om kapitlet, och tack för att ni stannar fast jag inte har uppdaterat på ca en månad!
LÄS - VIKTIGT
NÅGOT STRULADE TILL SIG, KAPTIEL 10 FINNS UNDER DETTA INLÄGGET IAF!
Har sett en del kommentarer om vad som hände med uppdateringen, och tänkte att det är lika bra att jag förklarar vad som har hänt de senaste två veckorna.
När jag var 5 år fick jag reda på att min mamma har bröstcancer. Idag är jag 13 och mamma är fortfarande inte friskförklarad, faktum är att ikväll åker hon in till sjukhuset för att imorgon bli opererad för 6:e gången. Medicinen hon får gör henne trött och sliten och därför kan hon inte göra så mycket här hemma. När hon kommer hem på torsdag kommer hon ha problem att röra sig, och kommer då inte heller kunna göra så mycket. Pappa jobbar nere i Malmö och åker klockan 7 på morgnarna och kommer hem halv åtta på kvällarna. Min storasyster går andra ring och har just nu praktik, alltså är hon inte heller hemma så mycket. Då faller mycket tillbaka på mig, 13 år och lägger grunden till mina betyg som jag får till våren i 8:an. Med två hundar i huset är det rätt mycket ansvar, speciellt om man ska hålla sig fokuserad på skolan samtidigt och göra de bästa man kan ifrån sig. Sedan skolan började har jag haft en del prov och redovisningar att göra, och har pga allt ovanstående inte haft så mycket tid till novellen. Jag har i väldigt ung ålder fått lära mig att ta massor med ansvar som jag egentligen inte ska behöva ta vid min ålder, så Snälla tänk på detta och ni ska veta att jag aldrig skulle svika er med mening, men jag försöker verkligen det bästa jag kan med den lilla fritid jag har att skriva ett kapitel som är bra till er. Skulle verkligen också uppskatta om ni kunde ge lite förslag på vad ni vill ska hända! I morse gick jag upp extra tidigt för att börja skriva ett kapitel till er för jag har extrema skuldkänslor över att inte ha uppdaterat, men så kom jag på att jag har en bild uppgift att göra klar till imorgon, och bra på att rita är en sak jag inte är. Men jag LOVAR att kapitlet kommer upp innan 00.00 inatt. Om jag så ska skita i att äta så ska det upp.
MASSOR AV KÄRLEK TILL ALLA ERA UNDERBARA LÄSARE SOM STANNAR KVAR OCH KIKAR IN VARJE DAG EFTER ETT NYTT KAPITEL - NI ÄR UNDERBARA!
Blind Faith - Kapitel 10: Hello
I Förra Delen:
LÄS GÄRNA DETTA INLÄGGET FÖR INFORMATION OM VAD SOM HÄNDE MED UPPDATERNINGEN!
Vi tog våra saker och gick ut på gatan för att försöka fånga en taxi, vilket gick ganska lätt. Vem vill inte vara Louis Tomlinsons chaufför lixom?
"You know what?" sa han när vi nästan var hemma.
"No, what?"
"You are kind of girly anyways"
"Well, I am a girl, so..."
När taxin väl stannade utanför mitt hus betalade vi och jag sprang in i huset, med Louis lufsandes en bit bak.
"Hi sweetie, did you have fun?" Pappa, Sarah och resten av 'The Tomlinson Family' satt inne vid sofforna och pratade.
"Yeah, don't have time to talk, need to find something to wear" slängde jag ur mig och rusade upp för trapporna, in på mitt rum och vidare in i min garderob. Jag började snabbt leta efter något som var fint, men inte för uppklätt.
Louis Perspektiv
När jag fått av mig mina skor var Valeire redan uppe på sitt rum. Jag hörde röster från soffrummet och gick dit.
"Hi Louis, did you have fun?" frågade mamma och log mot mig.
"Yeah, I showed her a part of London, we met a few fans who were lovely and took a milkshake at Milkshake City" svarade jag och tog emot Daisy som kom springandes mot mig.
"Hey you!" Jag pussade henne lätt på kinden och hon fnittrade till. Estelle och Phoebe satt på golvet och lekte med Lottie och Baloo.
"Where did Valeire go?" frågade Sarah.
"Oh, she's upstairs. She kinda paniced when I told her that the boys were coming over around 5PM"
"Girls.. what should we do about them?" suckade Mark skämtsamt
Den korta tystnaden bröts av ett rop uppifrån, "LOUIS?! CAN YOU HELP ME PICK CLOTHES?!"
"SURE, I'M COMING!" ropade jag tillbaka och satte ner Daisy på golvet.
"She trusts you to pick her clothes already, wow, that's a good sign. Not even I'm allowed to do that" sa Valeries pappa, som lustigt nog också hette Mark, som min styvpappa.
"Haha yeah, I guess it is" Jag började gå mot trappan när Estelle petade mig på benet.
"Can I come?"
"Sure sweetie!" sa jag och lyfte upp henne i min famn.
När vi kom in på Valeries rum var det kläder nästan överallt.
"Wow, what happened here?" sa jag.
"Shut up and help me decide wich one to wear. This", hon höll upp en enkel, v-ringad röd klänning som satt åt lite under brösten med veckad kjol, "this...", nu höll hon upp en klänning med vit överdel, svart band i mitten och en beige och vit-randig kjol, "Or this..", sista plagget var en marinblå byxdress utan axelrämmar och med ett brunt bälte i midjan.
"Can't you try them on so I can see how they fit you?" frågade jag och satte mig ner på sängen men Estelle i knät.
"Sure! Oh hi Estelle" hon sprang snabbt fram och pussade Estelle på kinden innan hon försvann in i sin garderob igen. Någon minut senare kom hon ut med den blå byxdressen på sig.
"That looks really beautiful on you" lot jag, men jag hade redan bestämt mig för den röda, jag ville bara fördriva lite tid. Ända sedan jag fick höra henne spela har jag haft en liten tanke om att para ihop henne och Niall, för hon var precis en sådan tjej Niall älskar, och jag vet att han tycker om när en tjej har rött på sig. Detta skulle nog gå bra, jag tror de passar perfekt tillsammans.
Nästa plagg var den vita och beiga klänningen.
"That looks beautiful on you too! Now let's see the last one"
"Thank you! Coming right up mister"
Snart kom hon ut i den röda klänningen och jag blev mållös. Hon var så vacker!
"Wow, you should definitley wear this one. You look absolutley amazing!"
Hon blev helt plötsligt jätteblyg och fick en svag röd färg på kinderna.
"Do you think the other boys will like it? I wanna make a good first impression you know, so I wanna look nice"
"I know they'll like it, you look stunning. And the lads would like you even if you were wearing your pajamas. Stop worrying so much"
Hon tittade på mig med en osäker blick, vände sig om och tittade på sig själv i speglen.
Valeries Perspektiv
Jag bättrade på min sminkning, parfym och frisyr innan jag gick in i min garderob och tog ett par svarta pumps på mig. Ute i rummet sprang Louis runt med Estelle, Daisy och Phoebe som kommit upp när jag sminkat mig. Jag tror de lekte flygplan, det lät så. Gulligt var det i alla fall.
"What do you guys think, can I look like this or should I change anything?" sa jag och puffade till mitt hår med fingertopparna innan jag gick och ställde mig framför dem.
"You look pretty!" sa Phoebe.
"Thank you sweetie!"
"She's right, you do look pretty" log Louis.
"Thank you" log jag tillbaka.
Eftersom det fortfarande var ca 25 minuter tills killarna skulle komma, plockade jag ihop mina kläder som låg på golvet och hängde in dem i garderoben, plockade iordning på mitt smink och hår-bord och bäddade sängen med massor av kuddar ovanpå.
"LOUIS, VALERIE! THEY'RE HERE!" ropade pappa från nedervåningen, och snart hördes fyra nya killröster. Nu började jag bli lite nervös måste jag erkänna.
Louis var snabbt uppe med Daisy och Phoebe vid dörren och väntade på mig och Estelle.
Louis var snabbt uppe med Daisy och Phoebe vid dörren och väntade på mig och Estelle.
"You coming?"
"You can go ahead, I'll be down in a sec. You can go too, Estelle"
"No.. I wanna stay with you.." hon tittade blygt på mig.
"That's fine too. You guys go downstairs, we'll be there soon" sa jag och bar upp Estelle i famnen.
Louis gick ner med sina systrar och snart fylldes huset av glada hej-rop.
Jag tog en sista snabb titt i rummet. Allt såg fint och städat ut. Sen kollade jag mig i speglen. Sminkning - perfekt. Hår - lite hårspray till så blir det också perfekt. Parfym - luktade lagom mycket. Outfit - som den skulle se ut, förutom att jag satte till ett guldigt, brett armband en bit upp på vänster överarm. Nu var jag klar att gå ner och började gå mot trappan. Jag gick så snyggt jag kunde ner och allas blickar vändes mot oss.
"And this, is Valerie" sa Louis och gjorde en gest mot mig, "And ofcourse her adorable little sister Estelle"
Jag log vänligt och gick och hälsade på killarna som alla var somrigt uppklädda. Harry, Liam, Zayn och Niall - som förövrigt var väldigt söt. Hans blågrå ögon utstrålade så mycket glädje och lugn, och inte för att tala om hans leende. De lite snea tänderna var otroligt charmiga!
Jag vände mig om mot pappa "Dad, can you take Estelle? She went all quiet and shy, wich is unusual for this little blighter"
"Haha, sure. Come here sweetie" sa han och tog emot Estelle. Jag vände mig om mot killarna igen.
"So, should we like.. go upstairs?" log jag.
"Sure, we'd like to get to know you a bit" sa Liam, och de andra hmm-ade instämmande och följde mig upp för trappan.
"And can I just say, you look really beautiful in that dress" sa Harry och log lite flirtigt.
"Harry, always the flirt" suckade Niall.
"But you have to admit that she looks beautiful in it, Niall" sa Liam.
"Okay, you're right. You look amazing, Valerie. I think everyone agrees on that one" sa Niall och gav mig ett charmigt leende.
"Why thank you" sa jag och log tillbaka. Louis gick närmre mig och viskade i mitt öra, "See, I told you they would like it!" och blinkade med ena ögat.
När jag öppnade dörren till mitt rum hördes en lätt duns i trappen.
"You guys can go ahead, I'm just gonna check what that sound was" sa jag och gick tillbaka till trappan, där Baloo låg nästan hela vägen uppe och försökte ta sig upp.
"Oh Baloo, you clumsy dog" skrattade jag.
"What was it?" frågade Harry när jag kom in i rummet igen.
"Oh, it was just my clumsy dog" log jag och satte ner Baloo på golvet som direkt lufsade bort till sin sackosäck. Jag slog mig ner i en fåtölj som stod vid den lilla soffan de trängt ihop sig i.
"You know, one of you can sit here too, this chair is for two" skrattade jag. Niall reste sig och satte sig bredvid mig istället, precis vad jag hade hoppats på.
"So what do you guys wanna know about me?"
Vi inledde ett stort samtalsämne och 30 minuter senare hade vi på något vis hamnat på varför sniglar rör sig så långsamt. Men jag antar att det lätt blir så om man umgås med killar som dessa.
Jag kunde inte hjälpa att snegla lite försiktigt på Niall där han satt bredvid mig. Han var så.... ja, vilka ord skulle man använda för att beskriva denne människa? Pratglad, fin, rolig, söt, snäll, hungrig, jordnära, eller kanske skulle våga använda ordet perfekt? Ja, det passade nog bra på honom, perfekt. För det var ju vad han var. Jag fick alltid speciella vibbar av killar som Niall, killar som påminde om Luke. Men å andra sida skulle jag aldrig vilja vara mer än vänner mer Luke. Fast med Niall, vem vet...
Jag avbröt deras prat om sniglar. "Hey, guys? Wanna be a part of a funny thing?"
"Umm.. YEAH?!" utbrast Louis.
"Great. It goes like this. I'm gonna call my best friend from sweden and tell her to log on to Skype, then I'll video call her and you guys cover your faces, then when I say your names you take them off and she will freak out. It's like the funniest thing ever to watch!"
"Is she a fan of ours?" frågade Niall.
"Oh Niall you stupid lad! Of course she is!" skrattade Zayn, som för övrigt inte hade sagt så mycket idag. Men han var väl antagligen bara blyg som jag brukade vara.
"Riiiiiight!" sa Niall och skrattade. "Well, i'm in!" fortsatte han och de andra höll med.
"Valerie told me that she was a 'psycozombie staying up all night stalking our twitters' " Louis härmade mig.
"Hey, I don't speak like that! But she is, really psyco. Haha!" skrattade jag och slog in Bellas nummer på min telefon. Två singlaer senare svarade hon.
"VALERIEEEEEEEE! DU RÄDDADE NYSS MIN DAG!"
"Åh okej. Trevligt att höra! Hur?"
"Jag hade typ jättetråkigt, så ringde du och nu har jag inte tråkigt längre!" sa hon och jag kunde höra att hon log.
"Så bra att jag är så underbar och ringer då! Men du, jag tycker du ska snygga till dig lite, om du nu inte redan är så snygg som du brukar, och logga in på Skype. Jag vill presentera dig för mina nya kompisar!"
"Wow, populär och sånt ju! Redan nya kompisar! Men det är klart, hörs om nån minut, puss" sa hon och la på. När jag tittade upp på killarna såg de helt förskräckta ut.
"What. The. Actual. Fuck was that?!" utbrast Louis.
"It was me talking swedish...?"
"Oooooooh" lät de och deras förvirrade ansikten släppte.
Jag tog min dator och slängde mig på sängen. "Well, are you being a part of my plan or what?"
"Right, coming!" sa Harry och slängde sig snart på min vänstra sida. Niall hamnade på min högra, Zayn och Liam bredvid Harry och Louis ovanpå alla. Men som tur var insåg han snabbt att det inte funkade så bra, så han la sig vid Niall och höll om honom.
"Louis, your gay is showing" skrattade Niall.
"NIALL, DON'T YOU DARE TO STEAL MY BOYFRIEND!" skrattade Harry.
"Sorry Hazza, he's mine now!" skrattade Niall tillbaka.
Dessa killar alltså.... Vilka var dom egentligen?
När jag kom in på skype klickade jag på Bella.
"Alright guys, moment of truth. Cover your faces!" sa jag och tryckte på video call. Bella svarade snabbt.
"HEY SNYGGNING. ÄR DINA VÄNNER HETA?!" var det första hon sa.
"Hej på dig själv snyggo, ja du. Det är jag 1000 % säker på att du tycker! Bella, meet Louis, Niall, Harry, Zayn and Liam" killarna tog bort händerna från ansiktet när jag sa deras namn och de log stort.
Bellas ögon blev stora och hakan hängde bokstavligen nere vid golvet.
"Honey, close your mouth. It's not attractive. But you should see the look on your face - PRICELESS!" skrattade jag.
LÄS GÄRNA DETTA INLÄGGET FÖR INFORMATION OM VAD SOM HÄNDE MED UPPDATERNINGEN!
23.47 KLARADE DET, HAHA!
förresten, har gjort en facebook sida till novellen, gå gärna in och gilla den för små spoilers och nyheter!
Ni hittar även länken i dropdown-menyn uppe i headern! samt andra länkar, som till min twitter & personliga facebook.
Och förresten, är det någon utav er som gör/känner någon som gör designer och skulle kunna fixa en med 1D på till mig isåfall? För jag är verkligen kass på sånt! Kommentera inlägget eller mejla till [email protected]
Blind Faith - Kapitel 9: Looking Back
I Förra Delen:
Vi blev tysta en liten liten stund, sen märkte jag att Louis stod och tittade på mig.
Här har ni kapitlet, som jag trodde blev längre än så här. Allt känns så mycket längre när man skriver det... Från och med nu ska jag inte säga nästa kapitel kommer up då och då, för vem vet vad som kommer ivägen? så nästa kapitel kommer när det kommer. ni får hålla utkik!
"You know about One Direction?" han log stort.
"Yeah, one of my best friends is like... Well I guess you could say obsessed, so I guess she made me like you, but i'm nowhere near her crazy-fan league"
"Aw, I wanna meet her someday"
"I'm so gonna tell her that the Louis Tomlinson wants to meet her 'cause she's some psycozombie staying up all night stalking your twitters"
"Haha, psycozombie!" skrattade Louis.
"Trust me, it's true..."
"What are you looking at?" frågade jag.
"I don't know, you just seem like a really nice person. A very beautiful, intellegent, funny, strong and down to earth person"
Vänta, va? Kallade Louis Tomlinson mig nyss vacker, smart, rolig, stark och jordnära? Det var typ 90% utav alla tjejer i världens största önskan, och här satt jag framför ett piano i joggingbyxor, linne och slarvigt uppsatt hår. Och inte för att tala om alla miljontals tjejer där ute som var så mycket vackrare än mig.
"Wow.. euuhhmm.. thank you I guess" jag log försiktitg mot Louis och en lätt rodnad spred sig över mitt ansikte.
"You're not very good at taking compliments, are you?" frågade han, och gav ifrån sig ett litet skratt.
"No, i'm not..." mumlade jag och rodnade igen.
"I can see that, but I meant it all"
"Well, thank you then" sa jag men bytte snabbt samtalsämne. "However, the walk-thingy"
"Don't worry, our fans are the best in the world! They'll be nice to you, I promise. And if they're not, i'll tell them to"
"Fine, but I gotta go change clothes first" sa jag och tog med mig min skål ut i köket igen och satte ner den i diskmaskinen.
"You look pretty in what you're wearing right now"
"Oh just stop it Louis, it won't take long" skrattade jag. "I'm just gonna go and brush my teeth, you can go to my room if you want to. It's the second door to the right" fortsatte jag och försvann in på badrummet. Jag borstade snabbt tänderna och tog lite deo, sen gick jag tillbaka mot mitt rum men stannade vid Estelles, där Louis stod och tittade förvirrat runt sig.
"Lou?"
"Nice room, but I didn't think that you were so... girly"
"I'm not, this is my sisters room" sa jag och kvävde ett skratt. "I said second door to the right"
"Oh! Well, that explains pretty much everything then" sa han och log ett fånigt leende.
"My room is over here" sa jag och gick in på mitt rum.
"This is more... your style. Where did you go?"
"I'm in my closet! Is it hot outside?"
"Yeah, it is"
"Awesome" svarade jag och tog fram en ljusrosa/persikofärgad trekvarts-ärmad topp som jag ver upp så den blev som en t-shirt, ett par vit och ljusblårutiga shorts, ett brunt skärp och ett par gladiatorsandaler. Toppen stoppade jag ner lite i byxorna där fram, sen tog jag på mig skärpet och skorna och gick tillbaka ut till Louis som låg och slappade på min säng.
"Wow, you're fast. All the other girls I know are like super-slow" sa han.
"Oh hold on boy, I haven't done my hair yet" sa jag och blinkade med ena ögat "Or my makeup"
"Aw c'mon! You don't need makeup to cover up, you are beautiful without it"
"Why thank you, but no, not really" jag gick fram till mitt hår och smink bord med en spegel framför och satte mig ner.
"You know one thing I don't understand about girls?"
"What?"
"You can never take a simple compliment and just say thank you instead of going 'nah i'm so ugly' and stuff. I really don't get why you do that. Every girl is beautiful in their own way" Wow, den här killen var speciell, utan tvekan. Det var lättande att se att det faktiskt fanns killar kvar i världen som inte var kompletta idioter.
"I don't know what to say about that. I guess it's just the fact that most of the guys in the world get a girl to fall in love with 'em, then they play her, and then leave her as soon as he got her in bed with him. Or find another girl. There's so many girls that are afraid to fall in love 'cause they're afraid to get hurt and stuff. And maybe that's the reason we're not that good at taking compliments, 'cause we think guys just wanna have sex and then leave"
"You have a point there, but the rest of One Direction are nice guys too, you know. I think they'll like you. I know they will, 'cause you're an awesome person. And I bet there are many guys in the world that are willing to do everything for the girl that he loves"
"Thank you, you are a really awesome person too. And I think so too, but you don't see 'em that often anymore"
"Thank you" han log mot mig i speglen och jag log tillbaka.
Ett ögonblick av tystnad. Jag satte på min plattång och släppte ut håret. Några lätta tag med borsten, snabbt plattad lugg. Lite mascara, lite concealer, lite bronzfärgad ögonskugga. Hårspray och min favoritparfym Daisy av Marc Jacobs. I'm ready to go.
"Have you been treated like that by a guy? The things you said before. It sounded like that on your voice.."
Jag svarade inte, tittade upp på min själv i speglen och såg tjejen med blåtira, sprucken läpp, blodig näsa och blålila kinder. Slaget och fallet mot den kalla, hårda gatan hade förstört mitt ansikte under en längre tid. Sedan tittade jag ner på ärren på mina armar. Ärren som jag skapat för jag hade låtit mig själv luras av Nathans charm, för att jag inte räckte till, men Lucas och Bella hade förstått vad jag höll på med och vakade över mig som hökar för att jag inte skulle göra något ännu dummare.
För nästan ett år sedan ville jag bara lägga mig ner och dö. Kasta bort mitt liv åt helvete och aldrig vända mig om igen. Nu har jag ändrat inställning på livet och börjat om på nytt. Ser det som lärorikt och inte som förlorat. Det är klart jag saknar och gråter, men jag vågar vända mig om och stirra mig blind på min saknad. Och det är då jag vet att jag är, just precis, så mycket starkare.
För det kommer stunder då jag, än idag, saknar Nathan. Hur gullig han kunde vara. Jag saknar honom, hur sjukt det än kan låta, men jag vill aldrig ha honom tillbaka.
"You have, haven't you?" Jag ryckte till, var inte beredd på att Louis skulle stå precis bakom mig.
"Why do you think that?" frågade jag.
"You went all quiet. Girls tend to do that if something hard or sad happened to them that they try to hide. Come here" Han tog min hand och drog upp mig så jag stod mittemot honom. "Something happened to you, and it was a guy who did it, whatever it is. I can see that. And I understand that you maybe don't want to tell me, 'cause we just met, but if you ever need to talk, just tell me and i'll be there to listen to you, okay? Don't be scared to call me in the middle of the night if you need to" Han drog in mig i sin famn och kramade om mig.
"Thank you Louis, it means really much to me. And i'll tell you another time"
"You're welcome sweetie. So, are you ready to go?"
"Yeah, let's go"
Louis hade visat mig runt i en stor del av London, men så blev vi trötta efter allt gående och pratade med fans som kommit fram till oss, så nu satt vi på Milkshake City och tog det lugnt. Jag hade fått svara på om jag var Louis' flickvän ett flertal gånger, men det var jag ju inte.
"So your mom calls you Boo Bear, and the fans found out? That's why some of the girls called you that before?"
"Yeah, she calls me that all the time. And the fans too"
"I'm soooo gonna call you that too, but it's cute. Boo Bear"
"Ha-ha, very funny! By the way, I told the lads to come around a bit earlier, like an hour, 'cause i'd really like you to get to know them, and with all the other people coming later around it can be quite hard getting to know them personally"
"Oh, sure! I'd love to get to know them! So they'll be ay my place like 5 PM? The others are coming 6 PM, right?"
"Yeah"
Jag drack upp det sista av min utsökta milkshake.
"What time is it now?"
"3.35" svarade Lou och såg hur lugn ut som helst, men jag, jag flippade ur totalt.
"SO THEY'LL BE HERE IN ONE HOUR AND 25 MINUTES?!"
"Yes...?" han tittade frågande på mig.
"I DON'T EVEN KNOW WHAT TO WEAR! WE NEED TO GO, LOUIS, LIKE RIGHT NOW"
"Okaaaay, take it easy! We'll go home!"
"Thank you"
Vi tog våra saker och gick ut på gatan för att försöka fånga en taxi, vilket gick ganska lätt. Vem vill inte vara Louis Tomlinsons chaufför lixom?
"You know what?" sa han när vi nästan var hemma.
"No, what?"
"You are kind of girly anyways"
"Well, I am a girl, so..."
Här har ni kapitlet, som jag trodde blev längre än så här. Allt känns så mycket längre när man skriver det... Från och med nu ska jag inte säga nästa kapitel kommer up då och då, för vem vet vad som kommer ivägen? så nästa kapitel kommer när det kommer. ni får hålla utkik!
och ett tips är att följ gärna mig på bloglovin', där ser ni direkt när det har kommit ett nytt inlägg!
Ska också fortsätta ändra designen, men jag är typ asdålig på sånt så det kanske tar lite tid.........
vill också tacka för att ni har spridit bloggen vidare, statistiken har ökat med ca 26 pers!
PUSS
TÄVLING PÅ JUSTINDREWBIEBER.BLOGG.SE - VINN ETT SKAL FRÅN WESKINS.COM
jag är med och tävlar om ett skal från WeSkins.com på justindrewbieber.blogg.se var med du också vet ja!
>>>>>>>>> LÄNK TILL INLÄGGET OM TÄVLINGEN <<<<<<<<<<<<<<
>>>>>>>>> LÄNK TILL WESKINS.COM <<<<<<<<<<<
>>>>>>>>> LÄNK TILL JUSTINDREWBIEBER.BLOGG.SE <<<<<<<<<<<<
Blind Faith - Kapitel 8: Let The Music Take Over
I Förra Delen:
Jag slätade till mitt linne innan jag samlade nog med mod till att gå ut i köket. Estelle såg mig och kom springandes mot mig.
"Valeriiiiiiiiiiiiiiiie!" Jag satte mig ner på huk och kramade om henne.
"Good morning to you too" log jag och pussade henne på hjässan. Hon fnittrade och sprang tillbaka till Sarah, då kom Baloo lufsandes mot mig.
"Baloo! Hi boy!" sa jag och rufsade till hans päls. Det var först då jag märkte att alla stirrade på mig.
"Mornin' Valerie" log pappa. "This is the Tomlinson family. Jay is an old friend to Sarah. Sorry that we didn't tell you they were coming over, we forgot" fortsatte han och tittade ursäktande på mig. Han visste mycket väl att jag hatade sånna här situationer, det hade jag fått från mamma.
"Mornin'. It's okay" sa jag. En ren vit lögn. Det var inte okej. Jag hatar verkligen sånna här situationer, lära känna nytt folk, men jag kunde inte precis springa upp till mitt rum igen.
"They're from Doncaster, but Louis" Sarah pekade på killen "lives here in London with his bandmates. We've invited them to our BBQ that we're having tonight to celebrate that you're here. The whole neighborhood is invited too, it's gonna be a party in our garden"
Åh, okej. Så vi skulle ha en grillfest för att fira att jag och Estelle var här? Med hela jävla kvarteret? Great, massa nya människor. Det var väl bara att försöka lära känna personerna som satt runt vårt köksbord först, då var jag inte helt ensam på festen. Jag gick runt och hälsade på alla.
Johannah, eller Jay, Mark, tvillingarna Daisy och Phoebe, Louis, Felicity och Lottie.
Jag hade känt igen Louis sedan första gången jag fick se hans fina ansikte, men hade inte kunnat placera honom någonstans. När Sarah sa att han bodde här med sitt band, förstod jag. Han var ju Louis, som i Louis Tomlinson från One Direction. Men jag bestämde mig för att vara det lilla fan jag var och lära känna honom på riktigt.
Efter lite småprat tog jag mig en skål mjölk och flingor och bestämde mig för att ta en titt på resten av huset, som jag faktiskt inte gjort igår.
"I'm just gonna go and check out the rest of the house, I didn't do that yesterday"
"Sure sweetie" log pappa.
"Can I come? I'd like to get to know you a bit" frågade Louis och tittade på mig.
"Oh, sure!" log jag. Han reste sig upp och vi började på nedervåningen.
"So, your name was Valerie, right? Like the song"
"Yeah, but what song?"
"The one by Amy Winehouse. I bet you've heard it"
"Oh, now I remember! It was my mum's favorite song when I was born, so she named me after it. She played it all the time in our apartment, until she... passed away... now it just reminds me of her when I listen to it" Oj, det där var inte väntat. Jag brukade aldrig öppna mig så här för personer jag träffat 30 minuter tidigare. Men jag kände mig trygg med Louis, konstigt nog.
"I'm so sorry to hear that" sa Louis och la sin ena arm runt mina axlar. "I bet she was amazing, just like you seem to be"
Detta borde kännas så fel på så många sätt, jag brukade verkligen inte vara så här med nya människor, men det kändes inte fel alls. Det kändes så jävla rätt.
Vi gick runt i mitt nya lyx-hus och jag försökte memorera var allt låg, men när vi kom fram till ett rum med olika sorters gitarrer hängandes på väggarna, en stor, svart flygel mitt i rummet, några högtalare här och där och en keyboard i ett hörn blev jag helt till mig. Jag hade fått min kärlek till musik från pappa, det var en sak som var säker. Mamma var inte så jätteintresserad, hon kom knappt ihåg namnen på hennes favoritlåtar.
"Wow... This is so cool!" utbrast jag och satte ner min tomma skål på ett litet bord. Sakta lät jag fingrarna vandra över den blanka flyglen.
"Do you play the piano?" Louis stod en meter bakom mig.
"Yeah, a little bit. I play the guitar too, and sing a bit"
"Cool! Can you play something for me?" jag tittade förskräckt på honom, men han log lugnande.
"You don't have to sing, i'd just like to hear something"
"Okay then.... piano or guitar?"
"Hm... Niall plays guitar all the time, so piano? What songs can you play?"
"Ummmm... I'm kind of new to the piano so the only song I know in my head is 'River Flows In You' "
"Then play it!" han log uppmuntrande.
"I seriously can't believe that i'm doing this, but fine" sa jag och satte mig ner på pianopallen och lät musiken ta över min kropp. Mina fingrar tryckte ner olika tangenter som formade melodin till låten och det var som om allt annat runt mig försvann. Vid tiden då låten var slut hade jag helt glömt att Louis stod vid sidan av flyglen och jag ryckte till när han började applådera.
"That was beautiful! You are amazing!" utbrast han.
"Well, thank you I guess.." Jag rodnade och tittade ner på mina händer som fortfarande låg på pianotangenterna.
"Pretty please play some guitar for me too?" han tittade på mig med valpögon.
"What will I get in return?" jag log lurigt.
"Hmm... I can show you London?"
Det var en bra idée, jag behövde lära mig var saker och ting låg.
"Fine" sa jag kort och plockade ner en stålsträngad gitarr från väggen, slog mig ner på pallen igen och drog fingrarna över strängarna för att kolla om den var stämd, vilket den var. Jag bestämde mig för att spela 'Everything' med Michael Bublé, även känd som låten jag helst spelade när det kom till gitarr.
Efter första refrängen kom jag på mig själv med att sjunga. Jag tittade förskräckt på Louis, min sångröst var inte precis den bästa och jag trivdes inte med att sjunga inför folk, men han log hur stort som helst så jag fortsatte.
I den låten var gitarrsolot det bästa, så jag spelade det bästa jag kunde och spelade inte fel en enda gång.
När låten var slut såg Louis hur rolig ut som helst. Han hade öppen mun och stora ögon.
"Was it that bad?" frågade jag försiktigt och tittade oroligt på honom.
"Oh, no! You are killin' it on the guitar! And your voice fits this song really good! My bandmates are coming to the BBQ tonight too, can you please play this song for them? They will be blown away, I promise you!" allt kom på en och samma gång så jag hade lite svårt att hänga med i vad han sa.
"Slow down you crazy boy! You want me to play 'Everything' for them?"
"Not everything, just that song" sa han och kollade på mig med en underlig blick.
"That song is called 'Everything' stupid!" skrattade jag.
"Oh.. Pfft, I knew that! I was just messin' with ya!"
"Yeah, right" log jag och blinkade till med ena ögat. "So how are we going to do about this walk-around-and-show-me-the-city-thingy? I mean, you're famous. Won't there be like... fans following us?"
"You know about One Direction?" han log stort.
"Yeah, one of my best friends is like... Well I guess you could say obsessed, so I guess she made me like you, but i'm nowhere near her crazy-fan league"
"Aw, I wanna meet her someday"
"I'm so gonna tell her that the Louis Tomlinson wants to meet her 'cause she's some psycozombie staying up all night stalking your twitters"
"Haha, psycozombie!" skrattade Louis.
"Trust me, it's true..."
Sådär! Ledsen för dålig uppdatering, ska försöka börja på ett till direkt som ska komma upp senast söndag!
Delen är välidigt snabbt skriven för jag kom på mig själv med att sitta och inte göra ett enda vettigt skit ist för att skriva så hittar ni några stavfel/slarvfel säg gärna till så rättar jag till dem!
Förresten, är det något speciellt ni skulle vilja hände i novellen? Kommentera gära, behöver massor av idèer! Ju mer hjälp jag får av er att komma på något som ni alla gillar, desto snabbare kan nästa kapitel komma ut!
Och skulle ni kunna sprida vidare bloggen till andra? Skulle vara jättekul om jag slog mitt besöksrekord på 22 pers (.........................)!
PUSS PÅ ER!
Blind Faith - Kapitel 7: A Walk To Remember
I Förra Delen:
Vi låg och pratade jättelänge och jag visade henne mitt rum. Det bästa var nog när jah visade henne mig garderob.
"NÄ NU BLEV JAG JÄTTEAVUNDSJUK!" hade hon sagt. Vi pratade lite medan jag packade upp det mesta av mina saker. Jag plockade även upp en utav sackosäckarna till mitt rum som Baloo kunde ligga i, en liten bädd och några leksaker. Den andra sackosäcken fick ligga där nere tillsammans med restan av leksakerna. När pappa ropade att det var dags för middag var jag klar.
"So, how does it feel? Moving here and stuff" frågade Sarah och tittade på mig och Estelle. "I mean, it must be quite hard, especially for you Valeire, leaving all your friends and stuff.
"Yeah, it's.... I don't know if you can call it hard, but it's quite sad... or what you should call it. It's really just the part where you leave the ones you love behind you that's sad and hard. The rest is nothing compared to that. I have to admit that it's quitescary coming to a completely new town in a different coyntry, but at the same time it's nice to be able to start over and leave the past. I just wish mum was still alive"
"Yeah, I felt almost the same when we moved here from Ireland, I think I was just about your age"
Under hela middagen var vårt samtalsämne "den stora flytten" och det visade sig att Sarah var mycket trevligare än jag trott. Jag antar väl att jag inte ville acceptera henne innan bara.
"Thank you, the food was delicious. I think i'm gonna take Baloo for a quick walk in the park and then go to bed" sa jag och reste mig från bordet.
"You're welcome sweetie, have a nice walk!" ropade pappa när jag gått vidare ut i hallen.
"Baloo! Come here buddie!" ropade jag och klappade på mina låt. Baloo kom lite klumpigt lufsandes ut i hallen och började slicka mig i ansiktet.
"Yeah, I get it! You wanna go for a walk! Now stop it!" fnittrade jag. Han satte sig ner med en duns framför mig och hans framben började sakta glida långsamt ut åt vars ett håll. Tillslut trillade han ihop och jag skrattade ännu mer. Denna hunden skulle skänka mig många glada stunder, det visste jag redan. Jag kopplade honom och ropade hej då innan jag gick ut och styrde mina steg mot parken.
Baloo försökte bita i kopplet hela tiden, så när vi kom fram till parken två minuter senare släppte jag honom lös och började kasta en pinne som han sprang och hämtade hela tiden. Efter en liten stund kom det en guldig liten golden retriver valp springandes mot oss. Jag satte mig ner på huk och började klappa honom eller henne. Några sekunder senare kom en tjej springades efter.
"Sammy! Bad boy, you can't just run away like that! I am so sorry, he just ran away and I couldn't stop him. I'm really sorry" sa tjejen. Hon hade mörkbrunt lockigt hår, bärnstensfärgade ögon och lite spetsig haka. Hon var väldigt söt, men hon hade inte det där typiska brittiska utseendet, eller den typiska brittiska dialekten, så jag började undra var hon kunde vara ifrån.
"Oh, it's fine! Promise! Besides, they seem to like eachother" sa jag och nickade mot hundarna som låg och busade på gräset.
"Yeah, they do. I'm Jessica by the way" sa hon och räckte ut handen mot mig.
"I'm Valerie. But you can call me Vallie or Val" sa jag och skakade hennes hand.
"Nice to meet you Vallie" hon log stort så man såg hennes äppelkinder.
"You too. Sorry, but I just have to ask. Where are you from? You don't sound British"
"I'm actually Mexican" hon log sådär gulligt igen. "What about you, you don't sound British either"
"I'm Swedish. Moved here today actually. My father and stepmother lives here so..."
"Oh, okay. How old are you?"
"Turning 18 in August. You?"
"Turned 17 two weeks ago"
"Happy birthday in arrears!"
"Thank you"
Vi pratade ett tag medan hundarna busade, men eftersom Baloo bara var ca 10 veckor blev han snabbt trött och kom och krafsade på mitt ben.
"Are you tired Baloo?" sa jag och satte mig ner på huk. "I think we should head home" jag reste mig upp med Baloo i famnen.
"Yeah, we should probably do that too. But hey, can I have your number? Maybe we can hang out sometime" log Jessica.
"Oh, sure! Here, type your number" jag räckte henne min vita iPhone 4 och tog emot hennes blackberry och skrev in mitt eget. Sen sa vi hej då och jag började gå hem med en halv sovandes Baloo i famnen.
När jag kom hem hade Estelle redan gått och lagt sig, så jag sa god natt till pappa och Sarah som satt och tittade på TV, sen gick jag upp på mitt rum och gjorde mig redo för sängen. Jag tog på mig Lukes tröja och mina rutiga pyjamasbyxor, borstade tänderna och kröp ner i min nya underbara säng.
Röster. Många röster. Nya röster. Sarah, pappa, Estelle och.... några jag inte alls kände igen. Hade vi gäster? Varför hade vi gäster? Och varför hade ingen sagt till mig? Jag kollade runt i rummet efter Baloo, han kanske kunde rädda mig från att gå ner där helt awkward, fast han var inte här. Någon hade hämtat ner honom. Shit. Vad skulle jag göra nu då?
Jag smög försiktigt upp ur sängen och gick in i min garderob. Där letade jag fram ett pösigt vitt linne som det stod MORTALS på och drog på mig det, sen letade jag fram ett par enkla gråa joggingbyxor och tog på mig dem istället för mina rutiga. Mer än att sätta upp håret i en knut på huvudet och kolla mig i speglen gjorde jag inte, jag ville ju inte se för fixad ut om det skulle se ut som om jag kommit från sängen nyss. Sedan gick jag tyst ner för trappan och smög bort mot köket och kikade försiktigt in. Estelle satt i Sarahs knä med pappa bredvid dem, sen satt det två personer jag inte kände igen som såg ut att vara i samma ålder som pappa och Sarah, efter dem två tjejer som var tvillingar, en kille som såg ut att vara runt min ålder, och sen två tjejer till. Vilka är detta nu då?
Jag slätade till mitt linne innan jag samlade nog med mod till att gå ut i köket. Estelle såg mig och kom springandes mot mig.
"Valeriiiiiiiiiiiiiiiie!" Jag satte mig ner på huk och kramade om henne.
"Good morning to you too" log jag och pussade henne på hjässan. Hon fnittrade och sprang tillbaka till Sarah, då kom Baloo lufsandes mot mig.
"Baloo! Hi boy!" sa jag och rufsade till hans päls. Det var först då jag märkte att alla stirrade på mig.
Sådär, där har ni ert kapitel! Visst blev det hyfsat långt? :) ledsen att den kanske blev lite sen bara... men vinnaren Jessica kom in i bilden också!
Vad tyckte ni? Vem tror ni det är som sitter vid köksbordet när Valerie kommer ner?
Kommenterar ni duktigt ska jag försöka skriva en ungefär lika lång del imorgon också!
PUSS!
Blind Faith - Kapitel 6: Missing You
I Förra Delen:
"THAT'S THE CUTEST DOG I'VE EVER SEEN!" utbrast jag och fick den lilla dalmatin-valpen i min famn.
Världens kortaste och tråkigaste inlägg, men jag måste iväg och träffa en kompis nu som ska sova här ikv. Vilket betyder inga fler inlägg. Men imorgon ska jag ägna hela dagen åt att skriva så ni kan få ett riktigt långt!
"Look at this then" log hon och öppnade dörrarna in till min alldeles egen Walk In Closet.
"ARE YOU KIDDING WITH ME?!" skrek jag.
"No, it's yours"
"OH EM GEE! I'VE GOTTA CALL BELLA!!"
"Not yet, there's one more thing" pappa log mystiskt och gick längst in i min garderob och öppnade ena dörren. Han böjde sig ner och tog upp något och kom ut med en prickig liten sak i famnen. Jag kunde inte tro mina ögon.
"THAT'S THE CUTEST DOG I'VE EVER SEEN!" utbrast jag och fick den lilla dalmatin-valpen i min famn.
"He's yours" log pappa.
"WHAT?!" jag tittade ner på den lilla varelsen. "Thank you so mych for everything. My room, the closet, my dog, for letting me live here, everything" jag kramade om de båda försiktigt för att inte mosa valpen.
"Now what should we name you then?" sa jag och höll upp honom i luften.
Jag dansade runt och sjöng i mitt nya rum med Baloo, som jag hade döpt hunden till, i famnen när min telefon ringde. Jag rusade fram och ryckte den ur stereoanläggningen som pappa ställt vid väggen mellan TV:n och sängen.
"Valerieeee" svarade jag.
"Heeeeeej, det är Bella. Ledsen att jag inte kunde svara innan. What's up?"
"Inte så värst mycket.. dansar runt i mitt nya rum med min nya valp i famnen"
"DIN NYA VADÅ?! HAR DU FÅTT EN VALP?! LOGGA IN PÅ SKYPE SÅ VIDEOCHATTAR VI ISTÄLLET!" skrek hon och la på. Jag skrattade, tog upp min dator från väskan och slog på den. Sen slog jag mig ner i sängen bland alla kuddar och Baloo la sig på min mage. Så fort jag kommit in på skype ringde Bella mig. Jag accepterade med video och log stort när jag såg min bästa väns ansikte.
"OH MY FRIGGIN CARROT VAD SÖT HUND!" carrot vad en sak hon hade fått från "The 1D Family" som hon kallade det. Baloo hörde henne prata och tittade upp mot min dator med lyfta öron och huvudet på sne.
"Ja, han är rätt söt"
Vi låg och pratade jättelänge och jag visade henne mitt rum. Det bästa var nog när jah visade henne mig garderob.
"NÄ NU BLEV JAG JÄTTEAVUNDSJUK!" hade hon sagt. Vi pratade lite medan jag packade upp det mesta av mina saker. Jag plockade även upp en utav sackosäckarna till mitt rum som Baloo kunde ligga i, en liten bädd och några leksaker. Den andra sackosäcken fick ligga där nere tillsammans med restan av leksakerna. När pappa ropade att det var dags för middag var jag klar.
Världens kortaste och tråkigaste inlägg, men jag måste iväg och träffa en kompis nu som ska sova här ikv. Vilket betyder inga fler inlägg. Men imorgon ska jag ägna hela dagen åt att skriva så ni kan få ett riktigt långt!
själv tycker jag sånna här inlägg är meningslösa, men samtidigt bättre än inget.
Vad tycker ni? kommentera! :)
PUSS
Blind Faith - Kapitel 5: New
I Förra Delen:
Vi passerade många stora och fina hus på vägen och jag höll på att spricka av nyfikenhet när pappa svängde upp på parkeringen. Jag klev långsamt ut ur bilen och möttes av en stor, vit villa.
"Welcome to your new home and life" sa han.
"Can I go check out my room?" Jag log hoppfullt.
"Of course!" Pappa öppnade dörren in till huset. "Straight up the stairs and the second door to the right" sade han och jag kastade av mig mina skor och rusade upp för trappan. Jag kollade in i första dörren till höger; badrum. Sedan kollade jag in i rummen till vänster; gästrum och ett rum jag antog var Estelles. Sen gick jag in i det rum som skulle vara mitt.
"Oh my..." Rummet hade kaffe latte färgade väggar, i ena hörnet stod en dubbelsäng med massa kuddar på. Det fanns en TV på väggen framför sängen och en hylla under där jag bestämde att jag skulle sätta de filmer jag tagit med mig. Men det var ganska mörkt i rummet så jag drog undan de vita gardinerna som hängde för två glasdörrar, och utanför fanns en stor balkong med utsikt mot vår bakgård där de fanns en... POOL?! Hur mycket tjänar pappa egentligen?
Jag öppnade dörrarna och började hoppa runt ute på balkongen, fullt omedveten om att folk i parken utanför vårt hus kunde se mig.
"You like it?"
Jag vände mig snabbt om och pappa och Sarah stod där.
"Oh my gosh, yes! It's like... My dream room! Thank you, it really is perfect" Jag hade bestämt mig för att ge Sarah en chans så jag kramade om de båda.
"Have you checked out your closet yet?" frågade Sarah.
"No.."
"Look at this then" log hon och öppnade dörrarna in till min alldeles egen Walk In Closet.
"ARE YOU KIDDING WITH ME?!" skrek jag.
"No, it's yours"
"OH EM GEE! I'VE GOTTA CALL BELLA!!"
"Not yet, there's one more thing" pappa log mystiskt och gick längst in i min garderob och öppnade ena dörren. Han böjde sig ner och tog upp något och kom ut med en prickig liten sak i famnen. Jag kunde inte tro mina ögon
Förlååååååååååååt, jag är så sämst med uppdatering! Lovar att jag ska försöka bli bättre. Nästa kapitel kommer senast måndag & det ska vara långt. Ni kanske också märkte att jag fortsatte med engelska eftersom det bara blev en röst på nej.
Vad tror ni det är som Valeries pappa kommer ut med förresten?
Glöm inte att kolla in vem som vann i tävlingen i inlägget under!
