thatonedthing

Valerie Annabella Coleman. Jag är 17 år. 18 fyller jag den 10 Augusti, vilket är, enligt mig, om en evighet. Japp, idag är det den 15 Juni och skolan har precis slutat. Min mamma och pappa träffades när mamma var över i Storbrittanien på ett bröllop. Ett år senare gifte de sig, pappa flyttade hit till Helsingborg i Skåne och de skaffade mig.

Men två veckor efter min 13 årsdag fick familjen Coleman ett oväntat besked - mamma och pappa väntade ännu ett barn. För mamma var detta helt okej, hon hade alltid velat ha två barn,  men pappa ville inte ha fler barn och när mamma vägrade göra abort eller adoptera bort den lilla varelsen krävde pappa en skillsmässa, och flyttade sedan tillbaka till västra London. 9 månader senare kom min fina lillasyster Estelle, 5 år idag, till världen. Hon var det finaste jag någonsin sett. Vår lilla familj var lycklig, ända tills jag en dag i skolan, för cirka en månad sedan, fick ett samtal från sjukhuset. Mamma var död. Skjuten i magen och pannan. Då kollapsade hela min värld. Vad var det för sjuk jävel som kunde skjuta en oskyldig person?

Jag och Estelle fick ta hjälp av min moster Karen och hennes man Felix för att sälja vår mysiga lilla lägenhet, takvåning dessutom, som låg nere i hamnen precis bredvid Dunkers Kulturhus och sedan flytta in i deras hus nere i en annan del av Helsingborg; Ramlösa. Fast det var okej, det tog bara 10 -15 minuter med 3:an, 5:an, eller 2:an in till stan igen.

Vi bodde hos dem i några veckor, tills vi kunde flytta till pappa i London. Det skulle bli svårt för mig. Speciellt att lämna mina två bästa vänner Isabella Vales och Lucas Parker. Bella var lika gammal som mig, och vi hade gått i samma klass sedan dagis. Luke däremot var mer som min storebror - han var 2 år äldre än mig, och påpekade det hela tiden. Lämna dem och mitt hem sedan jag föddes, Helsingborg, skulle dock inte bli det svåraste med denna flytten. Det skulle vara att bo tillsammans med pappas nya fru, Sarah. De hade varit gifta i 1 år och 6 månader, och varit ett par i 2 år. Och aldrig, under de få gånger jag har träffat henne, hade jag tyckt om henne, eller kunnat acceptera henne. Och nu ska jag bo under samma tak som henne? Detta skulle inte gå bra.

Fast det enda possitiva med att lämna Sverige var att jag skulle komma bort från mitt ex Nathan. 98% av eleverna på Nicolaiskolan klassade honom som den populäraste killen på hela skolan, men för mig och mina vänner var han bara en jävla idiot som hade misshandlat mig. Ja, ni läste rätt. Han misshandlade mig. Slog mig.

I början var jag lite hemligt kär i honom, det tror jag alla tjejer på Nicolai är, sen helt plötsligt var det vi två. Vi var skolans finaste par enligt alla, och enligt mig också. Tills han hade druckit lite för mycket på en fest och tyckte jag var besvärlig så han slog till mig med knytnäven rakt på kinden så jag fick ett litet sår under högra ögat, och dessutom en blåtira som såg hemsk ut. Det var praktiskt taget slutet på vårt förhållande, som varade i vadå.. typ 3 veckor?

När Luke fick reda på det hade han slått ner Nathan. Är han min hjälte eller vad? Han räddade alltid mig från saker. Det var väl mitt jävligt intressanta liv, nu har jag framtiden att se fram emot.