thatonedthing

---

"Hey guys!" sa hon och log stort när hon såg killarna, Jessica och hennes pappa. Jag slog mig ner bredvid hennes säng igen och hon mimade "Thank you" och tog min hand i sin.

Mark och Zayn var de första som kom fram till motsatta sidan av sängen från där jag satt och Mark strök försiktigt sin hand på hennes kind. "How are you my dear?" frågade han och såg kärleksfullt på sin dotter.

"I'm just fine now daddy, I promise" svarade hon och log tillbaka.

Jag var så glad att de alla var här för att se hur det var med mig, men jag mådde ju hur bra som helst nu.

"All of you didn't have to come here! I'm absolutley fine! When are they going to let me out of here?" sa jag och tittade frågande runt mig i rummet.

"Are you crazy? Of course we all needed to come! And sadly, they are gonna keep you for another 12 hours..." sa Zayn som svar på min fråga. Jag suckade djupt och sjönk längre ner i den obekväma sjukhussängen.

"Well, there must be something I can do to have some fun here for the next 12 hours. You guys, on the other hand," jag tittade menande på killarna "are not allowed to stay here. The clock's.. almost midnight!" sa jag med en snabbt blick på klockan.

"Why can't we stay?" frågade Louis.

"Yeah, we wanna stay" sa Harry och Liam nickade instämmande.

"Because you've got studio time tomorrow and as a fangirl expert I know what it's like to wait for new albums and wanting it to be as good as possible. And to be the best you can be in the studio tomorrow you need to get some sleep" sa jag bestämt.

"But Vaaaal!" Stönade Niall.

"No buts, off you go!" sa jag och kände mig som deras mamma. Det var lite roligt faktiskt.

"I'm not leaving Valerie, I'll just sleep here" sa Niall. Så envis han var nu då.

"I'm not staying here! I hate hospitals! I need to talk to a doctor" utbrast jag helt plötsligt. Fan, där kom det. Min rädsla för sjukhus. Jag vill inte riktigt visa det, fast egentligen vet jag inte varför. Det var ju helt normalt att inte gilla sjukhus. Jag tryckte i alla fall på den röda knappen bredvid min säng och snart kom en liten och tunn kvinna som såg ut att vara i 30 års åldern in.

"Is something wrong here?" frågade hon och kom fram till mig.

"Yeah, just the fact that you want to keep me here for 12 hours. I can't take it. I hate hospitals" sa jag i en lite uppretad ton.

"That's normal dear, but we need to keep you here, for your own sake. Just to see how your body starts healing from the collapse"

"Fine" suckade jag. "Now will you please leave us again?" Kanske lite hårt, men men. Jag sa ju snälla, det var väl något då jag inte gillade att vara trevlig mot sjukhusfolk, speciellt inte när de tvingade mig att stanna här.

"Inga anstränangande aktiviteter på minst 2 veckor. Vi rekommenderar att du tar det försiktigt när du börjar träna igen, för att inte få ett återfall" hade de sagt när jag lämnade sjukhuset. Varför förstod jag inte, men jag hade gjort som de sa ändå.

Idag var en stor dag. Jag och Niall skulle på vår första dejt. Han hade planerat den länge tydligen, men vägrade säga något om den, och det gjorde mig galen.  Han skulle faktiskt komma och hämta mig om... Jag kollade på min mobil vad klockan var... 3 timmar?! Hur hade klockan redan kunnat bli halv fyra?! Jag kastade mig ur den alldeles för bekväma hängmattan pappa satt upp för inte så länge sedan och rusade upp till badrummet där jag krängde av mig mina kläder och hoppade in i duschen. När jag kanske lite för många minuter senare klev ur duschen virade jag en stor frottéhandduk runt mig och virade in håret i en annan lite mindre.

I min hast in på mitt rum fick jag med mig både Estelle och Baloo. Estelle satte sig i sängen och eftersom Baloo än bara var cirka tre månader var han fortfarande ganska klumpig och hade därför inte riktigt bemästrat konsten att kunna hoppa upp själv i sängen så jag lyfte upp honom. Sedan öppnade jag garderoben och började letabefter något att ha på mig.

"Varför har du så brottom Valerie?" frågade Estelle.

"För Niall ska ta med mig på en dejt och jag vet inte vad jag ska ha på mig än" svarade jag och gick fram till biten där jag hade mina klänningar.

"varför tar du bara inte din blommiga klänning? Den är väl fin?"  jag tog ut klänningen och ställde mig framför helfigursspeglen. Jag höll upp den framför mig och nickade gillande.

"Smart! Är du verkligen bara 5 år?" frågade jag och tittade förvånat på min lillasyster. Hon var faktiskt extremt smart och begåvad för sin ålder. Hon pratade både engelska och svenska, men hon kunde ju mer svenska än engelska eftersom hon bott i Sverige större delen av sitt liv. Det var faktiskt ganska coolt, om man tänkte efter. En femåring som pratade både svenska och engelska...

Jag tog på mig ett par rena underkläder och tog på mig en stor t-shirt innan jag satte mig ner vid mitt sminkbord. Jag ville inte riskera att smutsa ner min klänning med smink!

Det var en ganska vardaglig, men ändå lite finare sminkning jag hade tänkt mig. En mörk sotning som framhävde mina blå ögon fantastiskt bra. När sminkningen var klar trädde jag på mig klänningen, drog till skärpet och tog ur mitt hår från handduken. Det var inte riktigt torrt än, så jag tog hårfönen och blåste det helt torrt. Jag brydde mig inte om att platta det, utan gjorde istället två långa, ganska slarviga, flätor på vardera sida om mitt ansikte. Till sist sprayade jag håret med lite hårspray, la till accessoarer som ett brett armband, en ring och en svart liten kuvertväska med några glitterstenar på, sprutade lite parfym på mig och sedan var det bara dags att välja skor. Jag slängde en snabb blick på klockan, 18.04. Niall skulle alltså komma om 25 minuter, eller 26 för att vara exakt, men vad spelade det för roll. Estelle satt fortfarande på min säng, fast nu busade hon med Baloo. Jag gick in i min garderob igen och började leta efter mina svarta ballerinaskor som hade en rosa rosett längs fram. Idag var jag inte sugen på att ha klackaskor, så jag tog mina ballerinor. 
Under tiden jag väntade på att Niall skulle komma hit tog jag lite foton med Estelle. Hon var så underbar hon, min vackra lillasyster.

Klockan slog 18.30 och det ringde på dörren. Jag gick för att öppna, men Estelle hann före. När hon såg att det var Niall som stod där kastade hon sig i hans armar. De två hade verkligen fattat tycke för varandra, och det var jag glad över.

"Hi love" han hälsade på mig med en lätt kyss på kinden efter han hälsat klart på Estelle. Han tog ett steg bakåt och granskade mig från topp till tå. "You look absolutley gorgerous!"

"Why thank you, you don't look so bad yourself" sa jag och tittade på honom. Han hade ett par beiga shorts, en vit t-shirt med ett marinblått tryck på och en kofta i samma marinblå färg som på hans tröja

"Shall we go?" frågade han och gjorde en gest mot bilen som stod och väntade på oss.

"Yes, just a minute!" sa jag och tog mina nycklar och la ner de i min väska. Jag kollade så jag hade allt jag behövde i väskan, vilket var mitt läppglans, nycklarna, plåster ifall jag fick skoskav och en liten flaska av parfymen jag hade på mig.

"Dad, I'm leaving!" ropade jag genom huset.

Jag fick det typiska pappa-svaret tillbaka: "Okay honey, have fun and don't be out too late! Just call if something happens!"

"Promise! And bye Estelle" sa jag och kysste min kära syster på hjässan. Hon sa hejdå tillbaka och vinkade till Niall, sedan gick vi.

Det var en svart, hyfsat stor bil av ett märke jag inte kände igen som stod och väntade på oss. Fordonets bakrutor var tonade, så jag antog att detta var en sådan bil som de flesta kändisar har. Niall öppnade dörren för mig och jag klev in, och efter kom Niall. Till min glädje såg jag att det var Paul som satt bakom ratten.

"Hello dear!" sa han och fyrade av ett leende mot mig i backspeglen.

"Hi Paul!" sa jag och log tillbaka.

"So, are we ready to go?" frågade han och startade bilen.

"Yes we are!" svarade Niall och lät extremt uppspelt.

"Niall will you please tell me where we're going?" frågade jag ännu en gång. Han hade varit extremt noga med att inte avslöja något alls om vart vi skulle eller vad vi skulle hitta på, allt han hade sagt var "det kommer vara speciellt, precis som du", vilket var ganska gulligt om jag fick säga så. Jag kunde verkligen inte vänta, jag ville se vad Niall planerat nu!

Efter en stund i bilen sa Niall till mig att blunda, och jag gjorde som han sa. Snart stannade bilen och jag fick order från både Niall och Paul att stanna i bilen medan de fixade det sista. Jag hörde hur bakluckan öppnades och stängdes, och sedan försvann de i kanske 5 minuter. Niall öppnade dörren och hjälpte mig ut, men ännu fick jag inte titta. Han la sina händer på min midja och började leda mig, tills han tillslut stannade.

"Open your eyes" viskade han. Jag tog försiktigt bort handen från ögonen och tittade ut framför mig.

Vi stod precis i början av den mjuka strandsanden och framför oss hade vi massor av marschaller, som bildade en liten stig. Jag följde marschallerna med blicken och såg en filt som även den var omringad av massor av marschaller och på filten såg jag att det stod kinamat och chokladdoppade jordgubbar.

"Did you really do all this, for me?" frågade jag och vände mig mot Niall.

Han nickade. "Yeah, I wanted our first date to be special"

"Thank you so much, I love it!" utbrast jag och slängde mina armar runt hans nacke. Jag kände snart hur hans armar slingrade sig runt min kropp och höll mig hårt. Efter kramen tog han min hand och ledde mig fram till filten där jag nu såg att det även låg en gitarr.

"Aw, you know how much I love chinese food and chocolate covered strawberries!"

"Of course I do!" sa han och log stort. Vi satte oss ner på filten och började äta.

Detta var perfekt. Jag och Niall hade hela stranden för oss själva, jag såg inte en människa så långt mitt öga kunde se. Vädret var underbart och framför oss hade en extremt vacker solnedgång tagit sin början, fast den skulle nog bli ännu vackrare om en timme ungefär. Jag förstår inte, hur hade jag sån tur att hamna här?

"What are you thinking about?" frågade Niall och stoppade in en liten vårrulle i munnen.

"How happy I am to be here, with you, and how perfect this date is" svarade jag och tittade drömmande ut över havet och stranden.

"I'm really glad you liked it, and i'm glad you're here" sa han och tog den sista biten kyckling. Han hade köpt så mycket mat, jag hade slutat äta för en stund sedan men jag antar väl att han verkligen kunde äta så mycket som alla sa.

Det belv tyst en liten stund, allt som hördes var ljudet av vågorna som gång på gång kysste stranden. Man skulle kunna tänka på det som en oändlig kärlekssaga faktiskt, vågorna och stranden. Gång på gång tog sig vattnet upp till stranden och varje gång blev det tillbakaknuffat av sanden, men vattnet försökte bara igen och igen.

"Wanna hear a song?" frågade Niall plötsligt. Jag hade varit så borta i mina tankar, igen, att jag inte hade märkt att Niall tagit sin gitarr.

"Of course I do!" sa jag och log stort. Jag satte mig till rätta och Niall tittade finurligt på mig.

Han harklade sig. "Ladies and gentlemen, I would like to dedicate this next song to the beautiful Valerie Annabella Coleman" sa han och jag började skratta.

"Oh her eyes her eyes make the stars look like they're not shining, her hair her hair falls perfectly without her trying. She's so beautiful, and I tell here every day" sjöng han och tittade djupt in i mina ögon. Jag kände hur ett brett leende bredde ut sig över mitt ansikte, och så satt jag under hela låten.

"When I see your face, there's not a thing that I would change, 'cause you're amaing, just the way you are! And when you smile, the whole world stops and stares for a while, 'cause girl you're amazing, just the way you are" han avslutade låten och jag applåderade.

"That was absolutley beautiful! Thank you for dedicating it to me" jag sträckte på mig lite och kysste honom på kinden. Han fyrade av ett stort, urgulligt leende och la ifrån sig gitarren.

"You wanna go for a walk?" frågade han och reste sig upp. Han tog av sig sin kofta och slängde den på filten.

"Sure!" jag tog av mig mina skor och tog hans utsträckta hand som hjälp upp.

Vi började gå längs vattenbrynet. Sanden under mina fötter var så mjuk och vattnet som konstant sköljde över våra fötter och ben var alldeles lagom tempererat.

"No one has never done anything like this for me before" sa jag och tittade upp på Niall, som redan tittade på mig.

"Well, you deserve it. You're my special girl, of course our first date should be special" svarade han. Jag stannade tilll och ställde mig framför honom.

"You really mean that? I'm your special girl?"

"Of course I mean it" sa han och tog tag i min midja. Han drog mig närmre sin kropp och tittade djupt in i mina ögon. Han tittade ner på mina läppar och bet sig i sina egna.

"Valerie?" viskade han och tittade tillbaka upp i mina ögon. Jag höjde försiktigt mina armar och la dem runt hans nacke.

"Yeah?" viskade jag tillbaka.

"Would you... like to be my... girlfriend?" frågade han och satte ena handen mot min kind. Jag tittade in i hans ögon, för att se om han skojade, men det fanns inte en enda liten bit av skoj. I hans blick fanns just nu inget annat än kärlek.

Ett leende spred sig än en gång över mitt ansikte och jag nickade.

"Yes, I will be your girlfriend" svarade jag och Niall log också. Sen blev allt seriöst igen. Niall lutade sig försiktigt fram och våra läppar möttes. Vi delade vår första kyss som ett riktigt par och allt var så intensivt och

passionerat. Jag kände Nialls armar runt min midja än en gång och snart snurrade han runt med mig i luften.

Jag började fnittra och var tvungen att avbryta kyssen.

"You're crazy Niall!" skrattade jag när Niall satte ner mig på marken igen.

"Yeah, crazy about you" sa han och kysste mig igen, just som en stor våg slog mot våra ben och stänkte ner oss båda ganska rejält. Jag blev så överraskad att jag skrek till och Niall började skratta så mycket att han vek sig dubbel.

"Not funny!" sa jag och började gå tillbaka mot filten, även fast jag hade svårt att hålla mig för skratt själv.

Jag kände ett par armar runt min midja och ett par läppar mot min hals.

"Don't you dare leaving me" mumlade han.

"What if I leave you?" fnittrade jag och slingrade mig ur hans armar. Jag sprang bort den sista biten till filten och satte mig ner. Niall kom efter mig och kastade sig ner bredvid mig.

"Then I might just have to tickle you!" sa han och började kittla mig. Jag skrek och skrattade och vred mig under honom men han släppte inte mig.

"Or, I might just have to kiss you to death" sa han och började kyssa mig överallt istället.

"It tickleeeees!" fnittrade jag och la mina händer på hans kinder. Jag drog upp honom till mina läppar och kysste honom ordentligt istället.

"That's better! Now can we please eat the strawberries? I'm dying to eat them!" sa jag efter vi avslutat vår kyss.

"Sure" sa han och skrattade lite. Han pussade mig en sista gång snabbt innan han rullade av mig och tog skålen med jordgubbarna. När jag inte kände Nialls värme längre och det kom en lite kyligare vind rös jag till. Niall märkte det och tog inte lång tid på sig att vira in mig i hans kofta. Den var lite stor, men det var bara mysigt.

Jag trädde i armarna och log tacksamt. "Thank you."

"No worries love. Now come here" han höll ut armarna och jag kröp upp i hans famn. Han satte skålen med jordgubbarna i mitt knä och tog upp en för att mata mig med. Jag log stort och tog en tugga.

"Ahh, so good!" utbrast jag.

Vi åt och åt, och tillslut var där bara en jordgubbe kvar.

"Here, you take it" sa Niall och förde den mot min mun.

"No, you take it!" insisterade jag.

"This might be the best strawberry in the world, but you won't know 'cause you won't taste it. Do you really wanna miss that?" sa han och jag började fnittra. Niall satt fortfarande med jordgubben i handen och tyckte det han nyss sagt var jättesmart.

Jag tittade på honom med en finurlig blick. "Let's share it" sa jag och tog jordgubben ifrån honom. Jag tog av det gröna längst upp och stoppade in en bit av jordgubben i munnen. Niall förstod vinken och lutade sig fram för att bita av den andra biten och vi möttes i en jordgubbs-kyss.

"Definatley the best strawberry i've ever eaten" mumlade jag mot hans läppar.

"Agree" mumlade han tillbaka och jag kände hur han log mot mina läppar. Jag kunde inte bett om en mycket bättre första dejt.

---

Extra långt kapitel om Niall & Valeries första dejt, som visade sig gå väldigt bra! Jag vet att många har väntat på deras första dejt så jag hoppas verkligen ni gillar kapitlet! Spenderade hela gårdagen & hela dagen idag i solstolen med datorn i högsta hugg, så jag hoppas verkligen ni gillar det & jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte är så bra på att uppdatera.

Glöm nu inte att sprida vidare bloggen & kommentera! & lämna gärna ideer, för just nu är det helt tomt i mitt huvud, jag har ingen aning om vad som ska hända härnäst, bara lite som kommer skapa början i nästa kapitel..

 

 

Minuterna passerade förbi oändligt långsamt. Vi satt här tillsammans med ett flertal andra personer som antagligen också väntade på besked om sina anhöriga. Stämningen var tryckt och spänd. Ingen sa något. En liten snyftning här och var. Någon som fick bra besked från en läkare, några andra som fick dåliga. Läkare och sjuksköterskor sprang fram och tillbaka, ut och in i olika rum. Blodprov här, hjärtstillestånd där. Det var något som hände hela tiden. Men de sa inget till oss. De yttrade inte ett enda litet ord, förutom att de hade kontaktat Valeries pappa. Jag tittade upp, tittade omkring mig på alla människor som sprang hit och dit i sina vita sjukhusrockar. Gud vad jag hatade sjukhus.

"Niall?!" hörde jag någon säga tillslut. Jag tittade upp igen, i hopp om att det var en läkare som skulle berätta att hon var vaken, att allt var okej och att jag skulle få träffa henne, men det var det inte. Framför oss alla stod Valeries pappa med en gråtande Estelle i famnen.

"Oh, Mark, hi" sa jag lite dystert och reste mig upp för att hälsa på honom med en handskakning.

"Got any news about her?" frågade han med samma dystra ton i sin röst och satte sig ner på en stol mittemot mig.

"Sadly, no. They won't tell me anything. I don't know what happened to her, she went to the toilet and then she never came out. When we managed to open the door she was lying on the floor, not breathing and bleading from her head" svarade jag och satte mig ner igen jag med. Min blick gled ner till Estelle som satt i sin pappas famn och smågrät. Stackars liten, tänkte jag.

"Daddy, can I sit with Niall?" hörde jag hon fråga och tittade sedan på mig med hennes stora blå ögon, som liknade Valeries så mycket. De måste fått dem från sin mamma, för Mark hade gröna ögon.

"Sure sweetie" sa han och släppte ner Estelle som kom smygandes fram till mig och kollade på mig med sina stora ögon.

"Can I sit in your lap?" frågade hon försiktigt.

"Of course! Come here" sa jag och lyfte upp henne så hon satt i mitt knä. Jag la försiktigt mina armar runt henne och hon lutade sitt huvud mot mitt bröst. Hennes bruna lockar trillade ner för hennes ansikte. Jag lyfte en hand och strök bort dem bakom hennes öra.

"Are you sad?" frågade hon. Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.

"Yeah.. And worried, and scared. Are you?"

"A little bit.." sa hon och tryckte sig närmre mig. Jag var glad att Estelle tyckte om mig, det betydde mycket att min... flickvän? Eller vad var hon? Jag visste inte vad jag skulle kalla Valerie än... Det betydde i alla fall mycket att Valeries syster accepterade mig. Jag lutade mig tillbaka och tittade ner på Estelle som gäspade stort.

"Are you tired?" frågade jag.

"Mhm" svarade hon och jag såg hur hon kämpade med att hålla ögonen öppna.

"Then sleep, I promise that Valerie will be fine, it's okay" sa jag och log. Hon log tillbaka, slöt ögonen och jag kan säga att det inte tog lång tid innan hon somnat.

Tiden passerade plågsamt sakta. Sekunderna blev till minuter, minuterna blev till timmar, timmarna blev till vad som kändes som en evighet. Vi pratade inte direkt med varandra, jag tror ingen riktigt visste vad man skulle prata om i en sån här situation. Det enda som hördes från oss var en gäspning lite här och där. Tystnaden gjorde mig galen. Jag behövde få veta något, jag behövde få veta att min ängel skulle klara sig. Hon måste klara sig, jag vet inte vad jag skulle göra annars. När jag väl har hittat vad jag har sökt efter, lyckats fylla det där tomrummet i hjärtat, så ska hon tas ifrån mig? Nej, det går jag inte med på. Det får inte hända, det ska inte hända. Jag ska vakta henne med mitt liv, aldrig att någon skulle få ta Valerie ifrån mig. Var det ens möjligt att jag kände så här efter jag bara känt henne i en månad?

"How are you feeling Niall?" frågade Zayn.

"I'm going nuts! Why aren't they telling us anything? They are supposed to keep us updated on what they're doing and how she's feeling, and then I look down on Estelle, and I feel so sorry for her for having to go through this when you're just a kid, and don't understand what's really happening. I just wish they could say something!" utbrast jag, dock ganska tyst för att inte väcka Estelle. I samma sekund kom en läkare fram till oss alla.

"Are you the ones who are here for..." kvinnan pausade och kollade i sina papper. "Valerie Coleman?"

Jag lyfte upp Estelle med mig när jag ställde mig upp.

"Yes we are, is she okay?" frågade Mark kvinnan, som såg ut att vara i 50-års åldern.

"Can we see her yet?" frågade jag direkt efter, utan att vänta på något svar.

"She's fine, she just needs to rest for a while. We want to keep her here for another 12 hours just to see how she recovers. She was awake for a couple of minutes before but she said she felt so tired and fell right back asleep. Unfortunatley we couldn't find what made her faint, but we think that it was caused by stress or low blood preassure, and she got a small nick on her forehead from hitting something during the collapse. We couldn't find what caused her heart to stop beating either, but luckily she's fine. You can go and see her if you want, she's in room 317 on floor 3, just take it easy with her"

"Thank you so much!" sa jag och tittade ner på Estelle som hade vaknat nu. "You wanna go see your sister?" frågade jag henne. Hon nickade ivrigt som svar och jag vände mig till de andra.

"Is it okay if you wait outside her room for just a little while? I just want some minutes with her" frågade jag de andra, men riktade speciellt frågan till Mark.

"Oh, sure Niall. Should I take Estelle?"

"No I can take her with me, thank you!" utbrast jag och sprang bort till trapporna. Det var några steg att ta sig upp för men att stå och vänta på någon hiss hade jag inte tid med. Jag sprang igenom den långa korridoren i hopp om att snabbt finna rum 317. Jag hittade det och kollade in genom det runda lilla fönstret i dörren och lyfte upp Estelle så hon också kunde se. Där inne låg hon, min fina flicka som jag hade tänkt ta ut på vår första dejt imorgon kväll. Försiktigt puttade jag dörren för att inte väcka henne ur sin sömn.

"Oh my beautiful Valerie, have you got any idea how much it hurts me to see you lying here?" jag drog en stol till högra sidan av hennes säng och greppade försiktigt hennes hand. Estelle sjönk ner i mitt knä igen och tittade förundrat på sin storasyster.

"The others are on their way, I asked them to wait a little bit, I wanted to be alone with you and Estelle first" sa jag sedan och Estelle fnittrade till lite.

"Do you like my sister?" frågade hon.

Jag log och skrattade tyst. "Yes I do, very much"

Hon fnissade och visade med handen att jag skulle böja mig ner, så det gjorde jag.

"You want to know a secret?" frågade hon tyst.

"Yeah!"

"She likes you very much too" sa hon och fnittrade lite.

"Really, she told you that?"

"Yes!"

"Sweet! High five!" sa jag och vi gjorde en high five.

"I thought I could trust you, you little blighter" hörde vi en hes röst säga. Vi båda tittade upp mot flickan som låg i sängen. Hon var så vacker, trots bandaget som prydde hennes huvud, de trötta ögonen och den bleka färgen i ansiktet.

"Valerieeeeeeee!" utbrast Estelle. Jag reste mig upp och satte Estelle i sängen hos Valerie.

"Hey you!" sa hon och kramade om sin lillasyster. De två hade verkligen ett speciellt band, det var otroligt så bra de var tillsammans. Det var ju klart att de var bra tillsammans, de var ju syskon, men de hade ett så speciellt och ovanligt band som jag avgudade. Det var en av anledningarna till att jag föll för just Valerie.

Vi båda tittade upp och våra blickar möttes. Hon var så vacker att jag knappt kunde tro det. Hur hade jag kunnat ha sån tur att hitta en så otrolig flicka som Val? Hon log stort mot mig och jag kysste hennes hand.

"There's some more people that are here to see you" sa jag och reste mig, men jag kunde inte gå någonstans för Val släppte inte min hand.

"Hey, I was kinda awake during the whole part where you and Estelle talked, and it was.. true, the things she said. I do kinda like you very much" sa hon och jag log stort mot henne innan jag gick och öppnade dörren för att meddelade de andra att hon var vaken och att de kunde komma in och träffa henne.

---

Så det visade sig att Valerie och Niall känner lika för varandra, och att det inte var någon större fara med Val.

ber så hemskt mycket om ursäkt, igen. Men ja, gillar ni novellen så får ni väl bara så ut tills det kommer nya kapitel! Har sjukt bra planer för dejten Niall har planerat för Valerie. Vad tror ni det blir?!