Blind Faith - Kapitel 18: Waiting
I Förra Delen:
Minuterna passerade förbi oändligt långsamt. Vi satt här tillsammans med ett flertal andra personer som antagligen också väntade på besked om sina anhöriga. Stämningen var tryckt och spänd. Ingen sa något. En liten snyftning här och var. Någon som fick bra besked från en läkare, några andra som fick dåliga. Läkare och sjuksköterskor sprang fram och tillbaka, ut och in i olika rum. Blodprov här, hjärtstillestånd där. Det var något som hände hela tiden. Men de sa inget till oss. De yttrade inte ett enda litet ord, förutom att de hade kontaktat Valeries pappa. Jag tittade upp, tittade omkring mig på alla människor som sprang hit och dit i sina vita sjukhusrockar. Gud vad jag hatade sjukhus.
Så det visade sig att Valerie och Niall känner lika för varandra, och att det inte var någon större fara med Val.
De andra slog sig ner i stolar runt om. Jag tittade på Harry och Jessica, som satt och höll om varandra, sedan tittade jag på Louis och Zayn, som båda satt och kollade på mig med sådan medkänsla i sina blickar och jag kunde riktigt känna hur mycket de önskade att det här aldrig hänt. Jag hörde svaga snyftningar från Jessica och Harry som viskade söta saker i hennes öra, om hur allt skulle bli bra och att hon var för vacker för att gråta. Han kysste hennes panna och höll beskyddande sina armar runt henne. Liam la en arm runt mig och lät mig gråta ut mot hans axel. Jag hade verkligen världens bästa vänner. Nu fanns det bara två jobbiga bitar kvar, att möta Valeries familj, som måste vara minst lika ledsna som vi, speciellt mig, och att sitta här och vänta. Vem visste i detta läget, kanske skulle vi få sitta här i några minuter till, sen skulle en doktor komma och berätta att allt var bra och att vi kunde få träffa Valerie, eller så skulle vi få
sitta här i timmar och plågas av tystnaden som låg över oss alla.
"Niall?!" hörde jag någon säga tillslut. Jag tittade upp igen, i hopp om att det var en läkare som skulle berätta att hon var vaken, att allt var okej och att jag skulle få träffa henne, men det var det inte. Framför oss alla stod Valeries pappa med en gråtande Estelle i famnen.
"Oh, Mark, hi" sa jag lite dystert och reste mig upp för att hälsa på honom med en handskakning.
"Got any news about her?" frågade han med samma dystra ton i sin röst och satte sig ner på en stol mittemot mig.
"Sadly, no. They won't tell me anything. I don't know what happened to her, she went to the toilet and then she never came out. When we managed to open the door she was lying on the floor, not breathing and bleading from her head" svarade jag och satte mig ner igen jag med. Min blick gled ner till Estelle som satt i sin pappas famn och smågrät. Stackars liten, tänkte jag.
"Daddy, can I sit with Niall?" hörde jag hon fråga och tittade sedan på mig med hennes stora blå ögon, som liknade Valeries så mycket. De måste fått dem från sin mamma, för Mark hade gröna ögon.
"Sure sweetie" sa han och släppte ner Estelle som kom smygandes fram till mig och kollade på mig med sina stora ögon.
"Can I sit in your lap?" frågade hon försiktigt.
"Of course! Come here" sa jag och lyfte upp henne så hon satt i mitt knä. Jag la försiktigt mina armar runt henne och hon lutade sitt huvud mot mitt bröst. Hennes bruna lockar trillade ner för hennes ansikte. Jag lyfte en hand och strök bort dem bakom hennes öra.
"Are you sad?" frågade hon. Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.
"Yeah.. And worried, and scared. Are you?"
"A little bit.." sa hon och tryckte sig närmre mig. Jag var glad att Estelle tyckte om mig, det betydde mycket att min... flickvän? Eller vad var hon? Jag visste inte vad jag skulle kalla Valerie än... Det betydde i alla fall mycket att Valeries syster accepterade mig. Jag lutade mig tillbaka och tittade ner på Estelle som gäspade stort.
"Are you tired?" frågade jag.
"Mhm" svarade hon och jag såg hur hon kämpade med att hålla ögonen öppna.
"Then sleep, I promise that Valerie will be fine, it's okay" sa jag och log. Hon log tillbaka, slöt ögonen och jag kan säga att det inte tog lång tid innan hon somnat.
Tiden passerade plågsamt sakta. Sekunderna blev till minuter, minuterna blev till timmar, timmarna blev till vad som kändes som en evighet. Vi pratade inte direkt med varandra, jag tror ingen riktigt visste vad man skulle prata om i en sån här situation. Det enda som hördes från oss var en gäspning lite här och där. Tystnaden gjorde mig galen. Jag behövde få veta något, jag behövde få veta att min ängel skulle klara sig. Hon måste klara sig, jag vet inte vad jag skulle göra annars. När jag väl har hittat vad jag har sökt efter, lyckats fylla det där tomrummet i hjärtat, så ska hon tas ifrån mig? Nej, det går jag inte med på. Det får inte hända, det ska inte hända. Jag ska vakta henne med mitt liv, aldrig att någon skulle få ta Valerie ifrån mig. Var det ens möjligt att jag kände så här efter jag bara känt henne i en månad?
"How are you feeling Niall?" frågade Zayn.
"I'm going nuts! Why aren't they telling us anything? They are supposed to keep us updated on what they're doing and how she's feeling, and then I look down on Estelle, and I feel so sorry for her for having to go through this when you're just a kid, and don't understand what's really happening. I just wish they could say something!" utbrast jag, dock ganska tyst för att inte väcka Estelle. I samma sekund kom en läkare fram till oss alla.
"Are you the ones who are here for..." kvinnan pausade och kollade i sina papper. "Valerie Coleman?"
Jag lyfte upp Estelle med mig när jag ställde mig upp.
"Yes we are, is she okay?" frågade Mark kvinnan, som såg ut att vara i 50-års åldern.
"Can we see her yet?" frågade jag direkt efter, utan att vänta på något svar.
"She's fine, she just needs to rest for a while. We want to keep her here for another 12 hours just to see how she recovers. She was awake for a couple of minutes before but she said she felt so tired and fell right back asleep. Unfortunatley we couldn't find what made her faint, but we think that it was caused by stress or low blood preassure, and she got a small nick on her forehead from hitting something during the collapse. We couldn't find what caused her heart to stop beating either, but luckily she's fine. You can go and see her if you want, she's in room 317 on floor 3, just take it easy with her"
"Thank you so much!" sa jag och tittade ner på Estelle som hade vaknat nu. "You wanna go see your sister?" frågade jag henne. Hon nickade ivrigt som svar och jag vände mig till de andra.
"Is it okay if you wait outside her room for just a little while? I just want some minutes with her" frågade jag de andra, men riktade speciellt frågan till Mark.
"Oh, sure Niall. Should I take Estelle?"
"No I can take her with me, thank you!" utbrast jag och sprang bort till trapporna. Det var några steg att ta sig upp för men att stå och vänta på någon hiss hade jag inte tid med. Jag sprang igenom den långa korridoren i hopp om att snabbt finna rum 317. Jag hittade det och kollade in genom det runda lilla fönstret i dörren och lyfte upp Estelle så hon också kunde se. Där inne låg hon, min fina flicka som jag hade tänkt ta ut på vår första dejt imorgon kväll. Försiktigt puttade jag dörren för att inte väcka henne ur sin sömn.
"Oh my beautiful Valerie, have you got any idea how much it hurts me to see you lying here?" jag drog en stol till högra sidan av hennes säng och greppade försiktigt hennes hand. Estelle sjönk ner i mitt knä igen och tittade förundrat på sin storasyster.
"The others are on their way, I asked them to wait a little bit, I wanted to be alone with you and Estelle first" sa jag sedan och Estelle fnittrade till lite.
"Do you like my sister?" frågade hon.
Jag log och skrattade tyst. "Yes I do, very much"
Hon fnissade och visade med handen att jag skulle böja mig ner, så det gjorde jag.
"You want to know a secret?" frågade hon tyst.
"Yeah!"
"She likes you very much too" sa hon och fnittrade lite.
"Really, she told you that?"
"Yes!"
"Sweet! High five!" sa jag och vi gjorde en high five.
"I thought I could trust you, you little blighter" hörde vi en hes röst säga. Vi båda tittade upp mot flickan som låg i sängen. Hon var så vacker, trots bandaget som prydde hennes huvud, de trötta ögonen och den bleka färgen i ansiktet.
"Valerieeeeeeee!" utbrast Estelle. Jag reste mig upp och satte Estelle i sängen hos Valerie.
"Hey you!" sa hon och kramade om sin lillasyster. De två hade verkligen ett speciellt band, det var otroligt så bra de var tillsammans. Det var ju klart att de var bra tillsammans, de var ju syskon, men de hade ett så speciellt och ovanligt band som jag avgudade. Det var en av anledningarna till att jag föll för just Valerie.
Vi båda tittade upp och våra blickar möttes. Hon var så vacker att jag knappt kunde tro det. Hur hade jag kunnat ha sån tur att hitta en så otrolig flicka som Val? Hon log stort mot mig och jag kysste hennes hand.
"There's some more people that are here to see you" sa jag och reste mig, men jag kunde inte gå någonstans för Val släppte inte min hand.
"Hey, I was kinda awake during the whole part where you and Estelle talked, and it was.. true, the things she said. I do kinda like you very much" sa hon och jag log stort mot henne innan jag gick och öppnade dörren för att meddelade de andra att hon var vaken och att de kunde komma in och träffa henne.
Så det visade sig att Valerie och Niall känner lika för varandra, och att det inte var någon större fara med Val.
ber så hemskt mycket om ursäkt, igen. Men ja, gillar ni novellen så får ni väl bara så ut tills det kommer nya kapitel! Har sjukt bra planer för dejten Niall har planerat för Valerie. Vad tror ni det blir?!
puss & kram!
Postat av: Jessica
aww, så bra!
du skriver sjukt bra!:D
alla kapitel är värda att vänta på, take your time, med andra ord :)
Postat av: Frida
MER MER MER MER MER!!
Åh har väntat på det här kapitlet jättelänge, snäääälla kan du skriva oftare skulle göra mig sjukt glad! Det här är seriöst bästa novellen jag läst. Och jag har läst väldigt många noveller haha.. Men snälla skriv oftare!
ÅÅÅÅH, så grym novell helt amazing!!! <33
Postat av: Hanna :)
Awesome :) <3
Postat av: Anonym
As bra :) <3
Postat av: Frida
Seriöst. Visade den här novellen för mina 3 kompisar, seriöst. De ba "FINNS DET INGE MER!??! MÅSTE HA MER NU"
Skriv. Pleeeeeease. I would lovelovelovelovelove it.
