Blind Faith - Kapitel 9: Looking Back
I Förra Delen:
Vi blev tysta en liten liten stund, sen märkte jag att Louis stod och tittade på mig.
Här har ni kapitlet, som jag trodde blev längre än så här. Allt känns så mycket längre när man skriver det... Från och med nu ska jag inte säga nästa kapitel kommer up då och då, för vem vet vad som kommer ivägen? så nästa kapitel kommer när det kommer. ni får hålla utkik!
"You know about One Direction?" han log stort.
"Yeah, one of my best friends is like... Well I guess you could say obsessed, so I guess she made me like you, but i'm nowhere near her crazy-fan league"
"Aw, I wanna meet her someday"
"I'm so gonna tell her that the Louis Tomlinson wants to meet her 'cause she's some psycozombie staying up all night stalking your twitters"
"Haha, psycozombie!" skrattade Louis.
"Trust me, it's true..."
"What are you looking at?" frågade jag.
"I don't know, you just seem like a really nice person. A very beautiful, intellegent, funny, strong and down to earth person"
Vänta, va? Kallade Louis Tomlinson mig nyss vacker, smart, rolig, stark och jordnära? Det var typ 90% utav alla tjejer i världens största önskan, och här satt jag framför ett piano i joggingbyxor, linne och slarvigt uppsatt hår. Och inte för att tala om alla miljontals tjejer där ute som var så mycket vackrare än mig.
"Wow.. euuhhmm.. thank you I guess" jag log försiktitg mot Louis och en lätt rodnad spred sig över mitt ansikte.
"You're not very good at taking compliments, are you?" frågade han, och gav ifrån sig ett litet skratt.
"No, i'm not..." mumlade jag och rodnade igen.
"I can see that, but I meant it all"
"Well, thank you then" sa jag men bytte snabbt samtalsämne. "However, the walk-thingy"
"Don't worry, our fans are the best in the world! They'll be nice to you, I promise. And if they're not, i'll tell them to"
"Fine, but I gotta go change clothes first" sa jag och tog med mig min skål ut i köket igen och satte ner den i diskmaskinen.
"You look pretty in what you're wearing right now"
"Oh just stop it Louis, it won't take long" skrattade jag. "I'm just gonna go and brush my teeth, you can go to my room if you want to. It's the second door to the right" fortsatte jag och försvann in på badrummet. Jag borstade snabbt tänderna och tog lite deo, sen gick jag tillbaka mot mitt rum men stannade vid Estelles, där Louis stod och tittade förvirrat runt sig.
"Lou?"
"Nice room, but I didn't think that you were so... girly"
"I'm not, this is my sisters room" sa jag och kvävde ett skratt. "I said second door to the right"
"Oh! Well, that explains pretty much everything then" sa han och log ett fånigt leende.
"My room is over here" sa jag och gick in på mitt rum.
"This is more... your style. Where did you go?"
"I'm in my closet! Is it hot outside?"
"Yeah, it is"
"Awesome" svarade jag och tog fram en ljusrosa/persikofärgad trekvarts-ärmad topp som jag ver upp så den blev som en t-shirt, ett par vit och ljusblårutiga shorts, ett brunt skärp och ett par gladiatorsandaler. Toppen stoppade jag ner lite i byxorna där fram, sen tog jag på mig skärpet och skorna och gick tillbaka ut till Louis som låg och slappade på min säng.
"Wow, you're fast. All the other girls I know are like super-slow" sa han.
"Oh hold on boy, I haven't done my hair yet" sa jag och blinkade med ena ögat "Or my makeup"
"Aw c'mon! You don't need makeup to cover up, you are beautiful without it"
"Why thank you, but no, not really" jag gick fram till mitt hår och smink bord med en spegel framför och satte mig ner.
"You know one thing I don't understand about girls?"
"What?"
"You can never take a simple compliment and just say thank you instead of going 'nah i'm so ugly' and stuff. I really don't get why you do that. Every girl is beautiful in their own way" Wow, den här killen var speciell, utan tvekan. Det var lättande att se att det faktiskt fanns killar kvar i världen som inte var kompletta idioter.
"I don't know what to say about that. I guess it's just the fact that most of the guys in the world get a girl to fall in love with 'em, then they play her, and then leave her as soon as he got her in bed with him. Or find another girl. There's so many girls that are afraid to fall in love 'cause they're afraid to get hurt and stuff. And maybe that's the reason we're not that good at taking compliments, 'cause we think guys just wanna have sex and then leave"
"You have a point there, but the rest of One Direction are nice guys too, you know. I think they'll like you. I know they will, 'cause you're an awesome person. And I bet there are many guys in the world that are willing to do everything for the girl that he loves"
"Thank you, you are a really awesome person too. And I think so too, but you don't see 'em that often anymore"
"Thank you" han log mot mig i speglen och jag log tillbaka.
Ett ögonblick av tystnad. Jag satte på min plattång och släppte ut håret. Några lätta tag med borsten, snabbt plattad lugg. Lite mascara, lite concealer, lite bronzfärgad ögonskugga. Hårspray och min favoritparfym Daisy av Marc Jacobs. I'm ready to go.
"Have you been treated like that by a guy? The things you said before. It sounded like that on your voice.."
Jag svarade inte, tittade upp på min själv i speglen och såg tjejen med blåtira, sprucken läpp, blodig näsa och blålila kinder. Slaget och fallet mot den kalla, hårda gatan hade förstört mitt ansikte under en längre tid. Sedan tittade jag ner på ärren på mina armar. Ärren som jag skapat för jag hade låtit mig själv luras av Nathans charm, för att jag inte räckte till, men Lucas och Bella hade förstått vad jag höll på med och vakade över mig som hökar för att jag inte skulle göra något ännu dummare.
För nästan ett år sedan ville jag bara lägga mig ner och dö. Kasta bort mitt liv åt helvete och aldrig vända mig om igen. Nu har jag ändrat inställning på livet och börjat om på nytt. Ser det som lärorikt och inte som förlorat. Det är klart jag saknar och gråter, men jag vågar vända mig om och stirra mig blind på min saknad. Och det är då jag vet att jag är, just precis, så mycket starkare.
För det kommer stunder då jag, än idag, saknar Nathan. Hur gullig han kunde vara. Jag saknar honom, hur sjukt det än kan låta, men jag vill aldrig ha honom tillbaka.
"You have, haven't you?" Jag ryckte till, var inte beredd på att Louis skulle stå precis bakom mig.
"Why do you think that?" frågade jag.
"You went all quiet. Girls tend to do that if something hard or sad happened to them that they try to hide. Come here" Han tog min hand och drog upp mig så jag stod mittemot honom. "Something happened to you, and it was a guy who did it, whatever it is. I can see that. And I understand that you maybe don't want to tell me, 'cause we just met, but if you ever need to talk, just tell me and i'll be there to listen to you, okay? Don't be scared to call me in the middle of the night if you need to" Han drog in mig i sin famn och kramade om mig.
"Thank you Louis, it means really much to me. And i'll tell you another time"
"You're welcome sweetie. So, are you ready to go?"
"Yeah, let's go"
Louis hade visat mig runt i en stor del av London, men så blev vi trötta efter allt gående och pratade med fans som kommit fram till oss, så nu satt vi på Milkshake City och tog det lugnt. Jag hade fått svara på om jag var Louis' flickvän ett flertal gånger, men det var jag ju inte.
"So your mom calls you Boo Bear, and the fans found out? That's why some of the girls called you that before?"
"Yeah, she calls me that all the time. And the fans too"
"I'm soooo gonna call you that too, but it's cute. Boo Bear"
"Ha-ha, very funny! By the way, I told the lads to come around a bit earlier, like an hour, 'cause i'd really like you to get to know them, and with all the other people coming later around it can be quite hard getting to know them personally"
"Oh, sure! I'd love to get to know them! So they'll be ay my place like 5 PM? The others are coming 6 PM, right?"
"Yeah"
Jag drack upp det sista av min utsökta milkshake.
"What time is it now?"
"3.35" svarade Lou och såg hur lugn ut som helst, men jag, jag flippade ur totalt.
"SO THEY'LL BE HERE IN ONE HOUR AND 25 MINUTES?!"
"Yes...?" han tittade frågande på mig.
"I DON'T EVEN KNOW WHAT TO WEAR! WE NEED TO GO, LOUIS, LIKE RIGHT NOW"
"Okaaaay, take it easy! We'll go home!"
"Thank you"
Vi tog våra saker och gick ut på gatan för att försöka fånga en taxi, vilket gick ganska lätt. Vem vill inte vara Louis Tomlinsons chaufför lixom?
"You know what?" sa han när vi nästan var hemma.
"No, what?"
"You are kind of girly anyways"
"Well, I am a girl, so..."
Här har ni kapitlet, som jag trodde blev längre än så här. Allt känns så mycket längre när man skriver det... Från och med nu ska jag inte säga nästa kapitel kommer up då och då, för vem vet vad som kommer ivägen? så nästa kapitel kommer när det kommer. ni får hålla utkik!
och ett tips är att följ gärna mig på bloglovin', där ser ni direkt när det har kommit ett nytt inlägg!
Ska också fortsätta ändra designen, men jag är typ asdålig på sånt så det kanske tar lite tid.........
vill också tacka för att ni har spridit bloggen vidare, statistiken har ökat med ca 26 pers!
PUSS
Postat av: p
galet bra!! :D
Postat av: Jessica
suuuper :D
Postat av: Anna
Klickade mig in på den här bloggen för en liten stund sen och har nu läst alla kapitel. Grymt bra skrivet och jag kommer definitivt fortsätta att läsa!
Postat av: Li
GALET BRA TJEJEN ;)
Postat av: Malin
Fortsätt o skriv!! Måste få veta mer... ;)
Postat av: melle - 1D novellblogg
du skriver jätte bra, är du verkligen bara 13 år?
