thatonedthing

Vi blev tysta en liten liten stund, sen märkte jag att Louis stod och tittade på mig.

"What are you looking at?" frågade jag.

"I don't know, you just seem like a really nice person. A very beautiful, intellegent, funny, strong and down to earth person"

Vänta, va? Kallade Louis Tomlinson mig nyss vacker, smart, rolig, stark och jordnära? Det var typ 90% utav alla tjejer i världens största önskan, och här satt jag framför ett piano i joggingbyxor, linne och slarvigt uppsatt hår. Och inte för att tala om alla miljontals tjejer där ute som var så mycket vackrare än mig.

"Wow.. euuhhmm.. thank you I guess" jag log försiktitg mot Louis och en lätt rodnad spred sig över mitt ansikte.

"You're not very good at taking compliments, are you?" frågade han, och gav ifrån sig ett litet skratt.

"No, i'm not..." mumlade jag och rodnade igen.

"I can see that, but I meant it all"

"Well, thank you then" sa jag men bytte snabbt samtalsämne. "However, the walk-thingy"

"Don't worry, our fans are the best in the world! They'll be nice to you, I promise. And if they're not, i'll tell them to"

"Fine, but I gotta go change clothes first" sa jag och tog med mig min skål ut i köket igen och satte ner den i diskmaskinen.

"You look pretty in what you're wearing right now"

"Oh just stop it Louis, it won't take long" skrattade jag. "I'm just gonna go and brush my teeth, you can go to my room if you want to. It's the second door to the right" fortsatte jag och försvann in på badrummet. Jag borstade snabbt tänderna och tog lite deo, sen gick jag tillbaka mot mitt rum men stannade vid Estelles, där Louis stod och tittade förvirrat runt sig.

"Lou?"

"Nice room, but I didn't think that you were so... girly"

"I'm not, this is my sisters room" sa jag och kvävde ett skratt. "I said second door to the right"

"Oh! Well, that explains pretty much everything then" sa han och log ett fånigt leende.

"My room is over here" sa jag och gick in på mitt rum.

"This is more... your style. Where did you go?"

"I'm in my closet! Is it hot outside?"

"Yeah, it is"

"Awesome" svarade jag och tog fram en ljusrosa/persikofärgad trekvarts-ärmad topp som jag ver upp så den blev som en t-shirt, ett par vit och ljusblårutiga shorts, ett brunt skärp och ett par gladiatorsandaler. Toppen stoppade jag ner lite i byxorna där fram, sen tog jag på mig skärpet och skorna och gick tillbaka ut till Louis som låg och slappade på min säng.

"Wow, you're fast. All the other girls I know are like super-slow" sa han.

"Oh hold on boy, I haven't done my hair yet" sa jag och blinkade med ena ögat "Or my makeup"

"Aw c'mon! You don't need makeup to cover up, you are beautiful without it"

"Why thank you, but no, not really" jag gick fram till mitt hår och smink bord med en spegel framför och satte mig ner.

"You know one thing I don't understand about girls?"

"What?"

"You can never take a simple compliment and just say thank you instead of going 'nah i'm so ugly' and stuff. I really don't get why you do that. Every girl is beautiful in their own way" Wow, den här killen var speciell, utan tvekan. Det var lättande att se att det faktiskt fanns killar kvar i världen som inte var kompletta idioter.

"I don't know what to say about that. I guess it's just the fact that most of the guys in the world get a girl to fall in love with 'em, then they play her, and then leave her as soon as he got her in bed with him. Or find another girl. There's so many girls that are afraid to fall in love 'cause they're afraid to get hurt and stuff. And maybe that's the reason we're not that good at taking compliments, 'cause we think guys just wanna have sex and then leave"

"You have a point there, but the rest of One Direction are nice guys too, you know. I think they'll like you. I know they will, 'cause you're an awesome person.  And I bet there are many guys in the world that are willing to do everything for the girl that he loves"

"Thank you, you are a really awesome person too. And I think so too, but you don't see 'em that often anymore"

"Thank you" han log mot mig i speglen och jag log tillbaka.

Ett ögonblick av tystnad. Jag satte på min plattång och släppte ut håret. Några lätta tag med borsten, snabbt plattad lugg. Lite mascara, lite concealer, lite bronzfärgad ögonskugga. Hårspray och min favoritparfym Daisy av Marc Jacobs. I'm ready to go.

"Have you been treated like that by a guy? The things you said before. It sounded like that on your voice.."

Jag svarade inte, tittade upp på min själv i speglen och såg tjejen med blåtira, sprucken läpp, blodig näsa och blålila kinder. Slaget och fallet mot den kalla, hårda gatan hade förstört mitt ansikte under en längre tid. Sedan tittade jag ner på ärren på mina armar. Ärren som jag skapat för jag hade låtit mig själv luras av Nathans charm, för att jag inte räckte till, men Lucas och Bella hade förstått vad jag höll på med och vakade över mig som hökar för att jag inte skulle göra något ännu dummare.

"You have, haven't you?" Jag ryckte till, var inte beredd på att Louis skulle stå precis bakom mig.

"Why do you think that?" frågade jag.

"You went all quiet. Girls tend to do that if something hard or sad happened to them that they try to hide. Come here" Han tog min hand och drog upp mig så jag stod mittemot honom. "Something happened to you, and it was a guy who did it, whatever it is. I can see that. And I understand that you maybe don't want to tell me, 'cause we just met, but if you ever need to talk, just tell me and i'll be there to listen to you, okay? Don't be scared to call me in the middle of the night if you need to" Han drog in mig i sin famn och kramade om mig.

"Thank you Louis, it means really much to me. And i'll tell you another time"

"You're welcome sweetie. So, are you ready to go?"

"Yeah, let's go"

Louis hade visat mig runt i en stor del av London, men så blev vi trötta efter allt gående och pratade med fans som kommit fram till oss, så nu satt vi på Milkshake City och tog det lugnt. Jag hade fått svara på om jag var Louis' flickvän ett flertal gånger, men det var jag ju inte.

"So your mom calls you Boo Bear, and the fans found out? That's why some of the girls called you that before?"

"Yeah, she calls me that all the time. And the fans too"

"I'm soooo gonna call you that too, but it's cute. Boo Bear"

"Ha-ha, very funny! By the way, I told the lads to come around a bit earlier, like an hour, 'cause i'd really like you to get to know them, and with all the other people coming later around it can be quite hard getting to know them personally"

"Oh, sure! I'd love to get to know them! So they'll be ay my place like 5 PM? The others are coming 6 PM, right?"

"Yeah"

Jag drack upp det sista av min utsökta milkshake.

"What time is it now?"

"3.35" svarade Lou och såg hur lugn ut som helst, men jag, jag flippade ur totalt.

"SO THEY'LL BE HERE IN ONE HOUR AND 25 MINUTES?!"

"Yes...?" han tittade frågande på mig.

"I DON'T EVEN KNOW WHAT TO WEAR! WE NEED TO GO, LOUIS, LIKE RIGHT NOW"

"Okaaaay, take it easy! We'll go home!"

"Thank you"

Vi tog våra saker och gick ut på gatan för att försöka fånga en taxi, vilket gick ganska lätt. Vem vill inte vara Louis Tomlinsons chaufför lixom?

"You know what?" sa han när vi nästan var hemma.

"No, what?"

"You are kind of girly anyways"

"Well, I am a girl, so..."

---

Här har ni kapitlet, som jag trodde blev längre än så här. Allt känns så mycket längre när man skriver det... Från och med nu ska jag inte säga nästa kapitel kommer up då och då, för vem vet vad som kommer ivägen? så nästa kapitel kommer när det kommer. ni får hålla utkik!

och ett tips är att följ gärna mig på bloglovin', där ser ni direkt när det har kommit ett nytt inlägg!

Ska också fortsätta ändra designen, men jag är typ asdålig på sånt så det kanske tar lite tid.........

PUSS

jag är med och tävlar om ett skal från WeSkins.com på justindrewbieber.blogg.se var med du också vet ja!

>>>>>>>>> LÄNK TILL INLÄGGET OM TÄVLINGEN <<<<<<<<<<<<<<

>>>>>>>>> LÄNK TILL WESKINS.COM <<<<<<<<<<<

>>>>>>>>> LÄNK TILL JUSTINDREWBIEBER.BLOGG.SE <<<<<<<<<<<<

---

"Mornin' Valerie" log pappa. "This is the Tomlinson family. Jay is an old friend to Sarah. Sorry that we didn't tell you they were coming over, we forgot" fortsatte han och tittade ursäktande på mig. Han visste mycket väl att jag hatade sånna här situationer, det hade jag fått från mamma.

"Mornin'. It's okay" sa jag. En ren vit lögn. Det var inte okej. Jag hatar verkligen sånna här situationer, lära känna nytt folk, men jag kunde inte precis springa upp till mitt rum igen.

"They're from Doncaster, but Louis" Sarah pekade på killen "lives here in London with his bandmates. We've invited them to our BBQ that we're having tonight to celebrate that you're here. The whole neighborhood is invited too, it's gonna be a party in our garden"

Åh, okej. Så vi skulle ha en grillfest för att fira att jag och Estelle var här? Med hela jävla kvarteret? Great, massa nya människor. Det var väl bara att försöka lära känna personerna som satt runt vårt köksbord först, då var jag inte helt ensam på festen. Jag gick runt och hälsade på alla.

Johannah, eller Jay, Mark, tvillingarna Daisy och Phoebe, Louis, Felicity och Lottie.

Jag hade känt igen Louis sedan första gången jag fick se hans fina ansikte, men hade inte kunnat placera honom någonstans. När Sarah sa att han bodde här med sitt band, förstod jag. Han var ju Louis, som i Louis Tomlinson från One Direction. Men jag bestämde mig för att vara det lilla fan jag var och lära känna honom på riktigt.

Efter lite småprat tog jag mig en skål mjölk och flingor och bestämde mig för att ta en titt på resten av huset, som jag faktiskt inte gjort igår.

"I'm just gonna go and check out the rest of the house, I didn't do that yesterday"

"Sure sweetie" log pappa.

"Can I come? I'd like to get to know you a bit" frågade Louis och tittade på mig.

"Oh, sure!" log jag. Han reste sig upp och vi började på nedervåningen.

"So, your name was Valerie, right? Like the song"

"Yeah, but what song?"

"The one by Amy Winehouse. I bet you've heard it"

"Oh, now I remember! It was my mum's favorite song when I was born, so she named me after it. She played it all the time in our apartment, until she... passed away... now it just reminds me of her when I listen to it" Oj, det där var inte väntat. Jag brukade aldrig öppna mig så här för personer jag träffat 30 minuter tidigare. Men jag kände mig trygg med Louis, konstigt nog.

"I'm so sorry to hear that" sa Louis och la sin ena arm runt mina axlar. "I bet she was amazing, just like you seem to be"

Detta borde kännas så fel på så många sätt, jag brukade verkligen inte vara så här med nya människor, men det kändes inte fel alls. Det kändes så jävla rätt.

Vi gick runt i mitt nya lyx-hus och jag försökte memorera var allt låg, men när vi kom fram till ett rum med olika sorters gitarrer hängandes på väggarna, en stor, svart flygel mitt i rummet, några högtalare här och där och en keyboard i ett hörn blev jag helt till mig. Jag hade fått min kärlek till musik från pappa, det var en sak som var säker. Mamma var inte så jätteintresserad, hon kom knappt ihåg namnen på hennes favoritlåtar.

"Wow... This is so cool!" utbrast jag och satte ner min tomma skål på ett litet bord. Sakta lät jag fingrarna vandra över den blanka flyglen.

"Do you play the piano?" Louis stod en meter bakom mig.

"Yeah, a little bit. I play the guitar too, and sing a bit"

"Cool! Can you play something for me?" jag tittade förskräckt på honom, men han log lugnande.

"You don't have to sing, i'd just like to hear something"

"Okay then.... piano or guitar?"

"Hm... Niall plays guitar all the time, so piano? What songs can you play?"

"Ummmm... I'm kind of new to the piano so the only song I know in my head is 'River Flows In You' "

"Then play it!" han log uppmuntrande.

"I seriously can't believe that i'm doing this, but fine" sa jag och satte mig ner på pianopallen och lät musiken ta över min kropp. Mina fingrar tryckte ner olika tangenter som formade melodin till låten och det var som om allt annat runt mig försvann. Vid tiden då låten var slut hade jag helt glömt att Louis stod vid sidan av flyglen och jag ryckte till när han började applådera.

"That was beautiful! You are amazing!" utbrast han.

"Well, thank you I guess.." Jag rodnade och tittade ner på mina händer som fortfarande låg på pianotangenterna.

"Pretty please play some guitar for me too?" han tittade på mig med valpögon.

"What will I get in return?" jag log lurigt.

"Hmm... I can show you London?"

Det var en bra idée, jag behövde lära mig var saker och ting låg.

"Fine" sa jag kort och plockade ner en stålsträngad gitarr från väggen, slog mig ner på pallen igen och drog fingrarna över strängarna för att kolla om den var stämd, vilket den var. Jag bestämde mig för att spela 'Everything' med Michael Bublé, även känd som låten jag helst spelade när det kom till gitarr.

Efter första refrängen kom jag på mig själv med att sjunga. Jag tittade förskräckt på Louis, min sångröst var inte precis den bästa och jag trivdes inte med att sjunga inför folk, men han log hur stort som helst så jag fortsatte.

I den låten var gitarrsolot det bästa, så jag spelade det bästa jag kunde och spelade inte fel en enda gång.

När låten var slut såg Louis hur rolig ut som helst. Han hade öppen mun och stora ögon.

"Was it that bad?" frågade jag försiktigt och tittade oroligt på honom.

"Oh, no! You are killin' it on the guitar! And your voice fits this song really good! My bandmates are coming to the BBQ tonight too, can you please play this song for them? They will be blown away, I promise you!" allt kom på en och samma gång så jag hade lite svårt att hänga med i vad han sa.

"Slow down you crazy boy! You want me to play 'Everything' for them?"

"Not everything, just that song" sa han och kollade på mig med en underlig blick.

"That song is called 'Everything' stupid!" skrattade jag.

"Oh.. Pfft, I knew that! I was just messin' with ya!"

"Yeah, right" log jag och blinkade till med ena ögat.  "So how are we going to do about this walk-around-and-show-me-the-city-thingy? I mean, you're famous. Won't there be like... fans following us?"

"You know about One Direction?" han log stort.

"Yeah, one of my best friends is like... Well I guess you could say obsessed, so I guess she made me like you, but i'm nowhere near her crazy-fan league"

"Aw, I wanna meet her someday"

"I'm so gonna tell her that the Louis Tomlinson wants to meet her 'cause she's some psycozombie staying up all night stalking your twitters"

"Haha, psycozombie!" skrattade Louis.

"Trust me, it's true..."

---

Sådär! Ledsen för dålig uppdatering, ska försöka börja på ett till direkt som ska komma upp senast söndag!

Delen är välidigt snabbt skriven för jag kom på mig själv med att sitta och inte göra ett enda vettigt skit ist för att skriva så hittar ni några stavfel/slarvfel säg gärna till så rättar jag till dem!

Och skulle ni kunna sprida vidare bloggen till andra? Skulle vara jättekul om jag slog mitt besöksrekord på 22 pers (.........................)!

PUSS PÅ ER!

---

"So, how does it feel? Moving here and stuff" frågade Sarah och tittade på mig och Estelle. "I mean, it must be quite hard, especially for you Valeire, leaving all your friends and stuff.

"Yeah, it's.... I don't know if you can call it hard, but it's quite sad... or what you should call it. It's really just the part where you leave the ones you love behind you that's sad and hard. The rest is nothing compared to that. I have to admit that it's quitescary coming to a completely new town in a different coyntry, but at the same time it's nice to be able to start over and leave the past. I just wish mum was still alive"

"Yeah, I felt almost the same when we moved here from Ireland, I think I was just about your age"

Under hela middagen var vårt samtalsämne "den stora flytten" och det visade sig att Sarah var mycket trevligare än jag trott. Jag antar väl att jag inte ville acceptera henne innan bara.

"Thank you, the food was delicious. I think i'm gonna take Baloo for a quick walk in the park and then go to bed" sa jag och reste mig från bordet.

"You're welcome sweetie, have a nice walk!" ropade pappa när jag gått vidare ut i hallen.

"Baloo! Come here buddie!" ropade jag och klappade på mina låt. Baloo kom lite klumpigt lufsandes ut i hallen och började slicka mig i ansiktet.

"Yeah, I get it! You wanna go for a walk! Now stop it!" fnittrade jag. Han satte sig ner med en duns framför mig och hans framben började sakta glida långsamt ut åt vars ett håll. Tillslut trillade han ihop och jag skrattade ännu mer. Denna hunden skulle skänka mig många glada stunder, det visste jag redan. Jag kopplade honom och ropade hej då innan jag gick ut och styrde mina steg mot parken.

Baloo försökte bita i kopplet hela tiden, så när vi kom fram till parken två minuter senare släppte jag honom lös och började kasta en pinne som han sprang och hämtade hela tiden. Efter en liten stund kom det en guldig liten golden retriver valp springandes mot oss. Jag satte mig ner på huk och började klappa honom eller henne. Några sekunder senare kom en tjej springades efter.

"Sammy! Bad boy, you can't just run away like that! I am so sorry, he just ran away and I couldn't stop him. I'm really sorry" sa tjejen. Hon hade mörkbrunt lockigt hår, bärnstensfärgade ögon och lite spetsig haka. Hon var väldigt söt, men hon hade inte det där typiska brittiska utseendet, eller den typiska brittiska dialekten, så jag började undra var hon kunde vara ifrån.

"Oh, it's fine! Promise! Besides, they seem to like eachother" sa jag och nickade mot hundarna som låg och busade på gräset.

"Yeah, they do. I'm Jessica by the way" sa hon och räckte ut handen mot mig.

"I'm Valerie. But you can call me Vallie or Val" sa jag och skakade hennes hand.

"Nice to meet you Vallie" hon log stort så man såg hennes äppelkinder.

"You too. Sorry, but I just have to ask. Where are you from? You don't sound British"

"I'm actually Mexican" hon log sådär gulligt igen. "What about you, you don't sound British either"

"I'm Swedish. Moved here today actually. My father and stepmother lives here so..."

"Oh, okay. How old are you?"

"Turning 18 in August. You?"

"Turned 17 two weeks ago"

"Happy birthday in arrears!"

"Thank you"

Vi pratade ett tag medan hundarna busade, men eftersom Baloo bara var ca 10 veckor blev han snabbt trött och kom och krafsade på mitt ben.

"Are you tired Baloo?" sa jag och satte mig ner på huk. "I think we should head home" jag reste mig upp med Baloo i famnen.

"Yeah, we should probably do that too. But hey, can I have your number? Maybe we can hang out sometime" log Jessica.

"Oh, sure! Here, type your number" jag räckte henne min vita iPhone 4 och tog emot hennes blackberry och skrev in mitt eget. Sen sa vi hej då och jag började gå hem med en halv sovandes Baloo i famnen.

När jag kom hem hade Estelle redan gått och lagt sig, så jag sa god natt till pappa och Sarah som satt och tittade på TV, sen gick jag upp på mitt rum och gjorde mig redo för sängen. Jag tog på mig Lukes tröja och mina rutiga pyjamasbyxor, borstade tänderna och kröp ner i min nya underbara säng.

Röster. Många röster. Nya röster. Sarah, pappa, Estelle och.... några jag inte alls kände igen. Hade vi gäster? Varför hade vi gäster? Och varför hade ingen sagt till mig? Jag kollade runt i rummet efter Baloo, han kanske kunde rädda mig från att gå ner där helt awkward, fast han var inte här. Någon hade hämtat ner honom. Shit. Vad skulle jag göra nu då?

Jag smög försiktigt upp ur sängen och gick in i min garderob. Där letade jag fram ett pösigt vitt linne som det stod MORTALS på och drog på mig det, sen letade jag fram ett par enkla gråa joggingbyxor och tog på mig dem istället för mina rutiga. Mer än att sätta upp håret i en knut på huvudet och kolla mig i speglen gjorde jag inte, jag ville ju inte se för fixad ut om det skulle se ut som om jag kommit från sängen nyss. Sedan gick jag tyst ner för trappan och smög bort mot köket och kikade försiktigt in. Estelle satt i Sarahs knä med pappa bredvid dem, sen satt det två personer jag inte kände igen som såg ut att vara i samma ålder som pappa och Sarah, efter dem två tjejer som var tvillingar, en kille som såg ut att vara runt min ålder, och sen två tjejer till. Vilka är detta nu då?

Jag slätade till mitt linne innan jag samlade nog med mod till att gå ut i köket. Estelle såg mig och kom springandes mot mig.

"Valeriiiiiiiiiiiiiiiie!" Jag satte mig ner på huk och kramade om henne.

"Good morning to you too" log jag och pussade henne på hjässan. Hon fnittrade och sprang tillbaka till Sarah, då kom Baloo lufsandes mot mig.

"Baloo! Hi boy!" sa jag och rufsade till hans päls. Det var först då jag märkte att alla stirrade på mig.

---

Sådär, där har ni ert kapitel! Visst blev det hyfsat långt? :) ledsen att den kanske blev lite sen bara... men vinnaren Jessica kom in i bilden också!

Vad tyckte ni? Vem tror ni det är som sitter vid köksbordet när Valerie kommer ner?

Kommenterar ni duktigt ska jag försöka skriva en ungefär lika lång del imorgon också!

PUSS!

---

"THAT'S THE CUTEST DOG I'VE EVER SEEN!" utbrast jag och fick den lilla dalmatin-valpen i min famn.

"He's yours" log pappa.

"WHAT?!" jag tittade ner på den lilla varelsen. "Thank you so mych for everything. My room, the closet, my dog, for letting me live here, everything" jag kramade om de båda försiktigt för att inte mosa valpen.

"Now what should we name you then?" sa jag och höll upp honom i luften.

Jag dansade runt och sjöng i mitt nya rum med Baloo, som jag hade döpt hunden till, i famnen när min telefon ringde. Jag rusade fram och ryckte den ur stereoanläggningen som pappa ställt vid väggen mellan TV:n och sängen.

"Valerieeee" svarade jag.

"Heeeeeej, det är Bella. Ledsen att jag inte kunde svara innan. What's up?"

"Inte så värst mycket.. dansar runt i mitt nya rum med min nya valp i famnen"

"DIN NYA VADÅ?! HAR DU FÅTT EN VALP?! LOGGA IN PÅ SKYPE SÅ VIDEOCHATTAR VI ISTÄLLET!" skrek hon och la på. Jag skrattade, tog upp min dator från väskan och slog på den. Sen slog jag mig ner i sängen bland alla kuddar och Baloo la sig på min mage. Så fort jag kommit in på skype ringde Bella mig. Jag accepterade med video och log stort när jag såg min bästa väns ansikte.

"OH MY FRIGGIN CARROT VAD SÖT HUND!" carrot vad en sak hon hade fått från "The 1D Family" som hon kallade det. Baloo hörde henne prata och tittade upp mot min dator med lyfta öron och huvudet på sne.

"Ja, han är rätt söt"

Vi låg och pratade jättelänge och jag visade henne mitt rum. Det bästa var nog när jah visade henne mig garderob.

"NÄ NU BLEV JAG JÄTTEAVUNDSJUK!" hade hon sagt. Vi pratade lite medan jag packade upp det mesta av mina saker. Jag plockade även upp en utav sackosäckarna till mitt rum som Baloo kunde ligga i, en liten bädd och några leksaker. Den andra sackosäcken fick ligga där nere tillsammans med restan av leksakerna. När pappa ropade att det var dags för middag var jag klar.

---

Världens kortaste och tråkigaste inlägg, men jag måste iväg och träffa en kompis nu som ska sova här ikv. Vilket betyder inga fler inlägg. Men imorgon ska jag ägna hela dagen åt att skriva så ni kan få ett riktigt långt!

själv tycker jag sånna här inlägg är meningslösa, men samtidigt bättre än inget.

Vad tycker ni? kommentera! :)

PUSS

---

"Can I go check out my room?" Jag log hoppfullt.

"Of course!" Pappa öppnade dörren in till huset. "Straight up the stairs and the second door to the right" sade han och jag kastade av mig mina skor och rusade upp för trappan. Jag kollade in i första dörren till höger; badrum. Sedan kollade jag in i rummen till vänster; gästrum och ett rum jag antog var Estelles. Sen gick jag in i det rum som skulle vara mitt.

"Oh my..." Rummet hade kaffe latte färgade väggar, i ena hörnet stod en dubbelsäng med massa kuddar på. Det fanns en TV på väggen framför sängen och en hylla under där jag bestämde att jag skulle sätta de filmer jag tagit med mig. Men det var ganska mörkt i rummet så jag drog undan de vita gardinerna som hängde för två glasdörrar, och utanför fanns en stor balkong med utsikt mot vår bakgård där de fanns en... POOL?! Hur mycket tjänar pappa egentligen?

Jag öppnade dörrarna och började hoppa runt ute på balkongen, fullt omedveten om att folk i parken utanför vårt hus kunde se mig.

"You like it?"

Jag vände mig snabbt om och pappa och Sarah stod där.

"Oh my gosh, yes! It's like... My dream room! Thank you, it really is perfect" Jag hade bestämt mig för att ge Sarah en chans så jag kramade om de båda.

"Have you checked out your closet yet?" frågade Sarah.

"No.."

"Look at this then" log hon och öppnade dörrarna in till min alldeles egen Walk In Closet.

"ARE YOU KIDDING WITH ME?!" skrek jag.

"No, it's yours"

"OH EM GEE! I'VE GOTTA CALL BELLA!!"

"Not yet, there's one more thing" pappa log mystiskt och gick längst in i min garderob och öppnade ena dörren. Han böjde sig ner och tog upp något och kom ut med en prickig liten sak i famnen. Jag kunde inte tro mina ögon

---

Förlååååååååååååt, jag är så sämst med uppdatering! Lovar att jag ska försöka bli bättre. Nästa kapitel kommer senast måndag & det ska vara långt. Ni kanske också märkte att jag fortsatte med engelska eftersom det bara blev en röst på nej.

Vad tror ni det är som Valeries pappa kommer ut med förresten?

Glöm inte att kolla in vem som vann i tävlingen i inlägget under!

Hej Roza! Bra att du frågade, för jag söker faktiskt en ny karaktär till min novell, men det kommer vara lite utav en tävling så alla som vill vara med får chansen. Det kommer alldeles strax komma upp ett inlägg med tävlingsinfo. Kram!

Hej Nattha! Personligen skulle jag kunna skriva allt på svenska, men jag har fått ett flertal mejl där folk skriver att det är bra att jag har både engelska och svenska, att det gör novellen mer realistisk. Alltså låter jag nu er läsare bestämma. Kram!

PUSS på er alla!

"Jag tar det på kort" sa jag och stoppade in min kort i maskinen och slog min kod. När allt var betalt tog jag brickan med grejerna och gick bort till Estelle.

"Hej gumman, ledsen att det tog så lång tid. Det... Hände lite saker" sa jag och satte över hennes dricka och bulle till henne.

"Det gör inget. Du är ju här nu" Hon tog en stor tugga av sin kanelbulle och slickade sig nöjt runt munnen. Jag tog en klunk av min chai latte och tog upp min iPhone ur väskan.

"Jag ska bara ringa Bella" sa jag och tryckte in hennes nummer. Hon svarade efter två signaler.

"Saknar du mig redan?"

"Ja, men det är inte det.."

"Vad är det då?" Hon lät orolig.

"Han dök upp. Han är här. Vi ska med samma flyg, och bo i samma jävla stad i två månader. FAN! Varför just han?"

"Vänta lite" Prassel.

"Vem han?" sa både Luke och Bella. Jag antog att de hade satt på högtalaren.

"Han-som-inte-får-nämnas" är hon helt lost eller? Det är ju uppenbart att jag pratar om Nathan?

"Voldemort?" sa Luke. Prassel igen, antagligen Bella som slog till honom.

"Nathan såklart, idiot" sa hon och jag kunde se framför mig hur hon himlade med ögonen.

"SKOJAR DU MED MIG?!" Utbrast hon.

"Ja...? NEJ MEN DET ÄR VÄL KLART ATT JAG INTE SKOJAR?!"

"HAR HAN GJORT NÅGOT MOT DIG?" skrek Luke.

"INTE FYSISKT. VARFÖR SKRIKER VI?!" skrek jag tillbaka.

"Jag vet inte.. Bella började" skrattade han. "Men han har inte rört dig alltså?" samtidigt som han sa det ropade de ut i högtalarna att flyger till Heathrow, London skulle lyfta om ca 30 minuter och det var dags för de som satt på raderna 17-31 att gå ombord. Jag plockade snabbt upp våra flygbiljetter och kollade var vi satt. Rad 20 plats A och B. Vilket innebar att vi hade platserna längst in vid fönstret och i mitten, några rader bakom ena vingen.

"Kan vi prata mer en annan gång? Vi ska gå ombord nu" sa jag.

"Okej, men du? Var försiktig!" sa Luke.

"Och glöm inte att spana efter snygga killar. Och med snygga killar menar jag Niall Horan, Louis Tomlinson, Liam Payne, Zayn Malik och Harry Styles as in One Direction! Puss" fnissade Bella och la på.

Herregud. Hon och det bandet. Hon var riktigt obsessed! Fast jag måste erkänna, de är rätt bra och ser ganska bra ut allihopa. Men om jag skulle känna igen dem sådär mitt på gatan var jag inte säker på.

* * * *

"DAD!" skrek Estelle och sprang fram och kramade pappa.

Ja, pappa är helengelsk. Ja, Estelle kan både svenska och engelska vid 5 års ålder. Pappa hade haft så svårt att lära sig det svenska språket, så Estelle ville lära engelska istället. Mamma brukade kalla henne för ett underbarn.

"Hello my little angel!" sa pappa.

"Hey dad" log jag när jag kommit fram med vagnen med alla väskor.

"Valerie! Oh how I've missed my baby girl! You look so much older!" vi möttes i en stor kram.

"It's only been five months since you saw me" skrattade jag. "I can't have changed that much"

"Well you have"

Jag log mot min pappa innan jag motvilligt gick och kramade Sarah som stod med öppen famn och log mot mig.

Efter allt välkomnande och alla kramar gick vi ut från flygplatsen och till pappas bil.

"Wow dad! When did you get a Range Rover?" sa jag och kollade storögt på det svarta blanka fordonet framför mig.

"When I was promoted to Managing Director at the company that I work for"

"Oh my gosh dad! That's amazing! Congrats" utbrast jag och kramade om honom en gång till innan vi alla satte oss i bilen och åkte mot mitt och Estelles nya hem.

Vi passerade många stora och fina hus på vägen och jag höll på att spricka av nyfikenhet när pappa svängde upp på parkeringen. Jag klev långsamt ut ur bilen och möttes av en stor, vit villa.

"Welcome to your new home and life" sa han.

________________________________________________________________

Såååå, vad tycker ni? Något som kan bli bättre? Kommentera!

Kan också lägga ut en liten spoiler, det är inte jättelångt kvar tills killarna kommer in i bilden! Eller det kommer börja med en. Vem tror ni?

PUSS

---

Jag mötte de båda i en stor kram.

"Men hallå! Vad gör ni häääär?" skrattade jag förvånat.

"Vi kom bara för att säga hejdå till vår bästigaste vän" sa Luke och gav mig en lätt puss på kinden.

"Eftersom du nu ska lämna oss, typ forever" lade Bella till och tittade på mig med en blick som fick mig att brista ut i skratt.

"Varför tittar du... hahahah... på mig sådär?"

"Vadå? Såhär?" sa Bella och putade med läpparna, kisade med ögonen och rynkade pannan.

"Hahahaha ja! Du ser ut som en bitch!"

"Hon är en bitch" sa Luke och skyddade sitt ansikte och sin "personliga kroppsdel" med händerna för slaget som snart skulle komma.

"Käften Lucas!" flinade Bella och slog till honom i magen. Luke vek sig i smärta men tittade snabbt upp igen när han hörde Estelles fnitter.

"Dig kommer jag sakna mest!" sa han och tog upp Estelle i famnen. Han snurrade runt ett varv och hon tjöt av glädje när han hängde henne över sin axel och låtsades att hon var borta.

"Var tog Estelle vägen?" Luke kollade fundersamt runt sig. "Har du sett henne Karen?"

"Nej, jag har ingen som helst aning var hon tog vägen. Kanske är hon i min handväska..." Karen spelade med och letade i sin väska. "Nepp, inte här"

"Jag är här!" fnissade Estelle och knackade Luke på ryggen.

"Va? Var?" sa han och snurrade runt. "Men vad är det som hänger på min rygg?" Han drog upp henne igen. "Där är du ju! Varför sa du inte det?"

"Det gjorde jag ju dummer" hon fnissade lågt och knackade honom på huvudet.

Vi alla skrattade och jag insåg att det skulle bli mycket svårare än jag trott att lämna Bella och Luke.

Kön rörde sig ganska snabbt, och snart var vi på väg mot säkerhetskontrollen.

Jag kramade Bella en lång stund.

"Jag kommer sakna dig sååååå mycket! Det kommer kännas så konstigt att inte träffa dig typ varje dag" sa hon.

Det höll jag med om, det skulle kännas jättekonstigt. Ända sedan förskolan då vi verkligen blev jättebra vänner hade vi umgåtts nästan varje dag. Bästa vänner räckte inte för att beskriva våran vänskap, men soulsisters, det passade perfekt. För det var verkligen vad vi var.

"Åh, jag kommer sakna dig också! Lova att ni kommer och hälsar på?"

"Jag lovar, så länge du lovar att komma och hälsa på här någon gång"

"Lovar"

Vi släppte varnandra och jag log ett halvhjärtat leende mot henne för att sedan slänga mig in i Lucas famn.

"Ta hand om dig nu plutten, så jag inte behöver komma och slå ner någon kille, igen"

"Jag lovar, och sluta kalla mig plutten, det skiljer faktiskt bara två år på oss!"

"Bara och bara, det är 730 dagar" sa han och blinkade till lite töntigt med ena ögat.

''Du ska alltid vara så smart" suckade jag.

Jag gav Luke en sista kram och han pussade mig på kinden innan jag gick fram till Karen och Felix. Estelle sprang fram till Lucas och han tog upp henne i sin famn igen.

"Tack så hemskt mycket för att vi har fått bo hos er sedan mamma gick bort" sa jag och kramade först om Karen, sedan Felix.

"Det var så lite så, allt för familjen, ellerhur?" ska Karen och log.

"Och du, don't be a stranger. Hör av dit lite då och då så vi vet att ni har det bra i London" log Felix. "Saknar ni oss allt för mycket får ni komma hem igen. Som jag ser det så finns det nog två personer som kommer sakna varandra extra mycket" han nickade mot Lucas och Estelle. Det fanns ett speciellt band mellan dem, det hade det alltid funnits. Jag tyckte det var underbart att se hur mycket Luke brydde sig om min lillasyster.

"Jag lovar, vi hör av oss" log jag tillbaka och kramade om de båda en sista gång, Bella och Luke en sista gång, sen tog jag Estelle i handen och gick fram till rullbandet.

"Här, lägg din jacka och ryggsäck här i" sa jag och räckte henne en grå låda.

"Ska jag lägga Mr. Snuggles där i också?" Mr. Snuggles. Hennes favoritnalle. Som föreställde en gris men ändå.. Hon hade honom med sig överallt.

"Japp" Jag la alla mina saker i en annan och satte sedan upp lådorna på rullbandet. Vi blev tillsagda att gå igenom en och en så jag lät Estelle gå före, sedan jag. När vi gått igenom och tagit våra grejer igen vände vi oss om och vinkade till personerna som vi skulle sakna mest. De vinkade tillbaka innan vi gick på ett håll, och de på ett annat.

---

Blev rätt så kort, men det känns längre när man skriver det... Plus att när jag hade skrivit halva kapitlet laggade min dator sönder och funkade inte mer, så vi får hoppas den funkar imorgon. Detta är alltså ett mobilinlägg.

Imorgon börjar skolan, men jag ska försöka hålla uppdateringen till minst ett kapitel om dagen, och som tröst för att detta blev så kort får ni två kapitel imorgon eftersom jag slutar kvart i ett. Tror jag, om vi inte får nya scheman. vilket jag inte tror vi får.

PUSS!

"Vad är klockan?" mumlade jag.

"Tre minuter över nio"

"Varför väcker du mig nuuuuu? Det är lördaaaaag!" stönade jag. Någon morgonperson var jag då inte!

"Du och Estelle flyger till London idag ju. Ni ska bo hos er pappa, om du nu hade glömt det" hon log lite smått och pussade mig på pannan.

"Frukosten är klar om en kvart, Felix har redan börjat att steka baconet. Är du inte uppe då ber jag Estelle gå upp hit och väcka dig"

Karen lämnade mitt rum med dörren på glänt och en doft av nystekt bacon letade sig till min näsa.

Jag ska snart gå upp, bara två minuter till, tänkte jag och gosade in mig i mitt täcke igen.

Något eller någon stökade runt i min säng. Jag öppnade snabbt ögonen när "det" träffade mitt lår.

"AAAAAJ!" skrek jag.

"Karen! Hon går inte uuuuppp!" fnittrade Estelle.

"Valerie, klockan är fem i halv 10, det har gått mer än en kvart!" ropade Karen från köket.

"Jaja, jag kommer!" ropade jag tillbaka.

Jag satte mig upp i sängen och drog ner Estelle i min famn.

"Godmorgon på dig också busunge" skrattade jag och pussade henne på kinden.

"Moster Karen säger att du ska gå upp nu och äta frukost" Hon log.

"Jag kommer, gå du ner sålänge"

Hon hoppade ner från min säng och gick ner till köket.

Jag svingade benen över kanten på sängen och stack fötterna i mina rosa kanin-morgontofflor som jag fått av Bella. Bella, åh shit var jag skulle sakna henne! och Lucas! I mina tankar om hur mycket jag skulle sakna mina två bästa vänner ställde jag mig framför helfiursspeglen som hängde på min garderob. Jag grimarserade åt den hemska varelsen som stod framför mig. Snabbt ryckte jag tag i min borste och började borsta mitt affro till hår. Varför ska jag alltid se ut som en rymdvarelse när jag vaknar? När jag väl hade fått ut allt och det var sitt vanliga lockiga hår och luggen låg rak och fin precis mellan ögonbrynen och ögonen satte jag upp det i en slarvig knut på huvudet och drog av mig mig alldeles förstora sovtröja som tillhörde Luke. Han hade sagt att jag kunde ta med den till London, och det var precis vad jag skulle göra. Istället satte jag på mig ett marinblått linne med ben på, alltså sånna ben som finns inuti kroppen, ett par svarta jeans och en mörkgrå stickad kofta. Det kanske inte var det skönaste att resa i, men then again, det kunde ju finnas snygga killar på flygplatserna.

Efter frukosten kollade jag och Estelle så vi hade allt som vi skulle med oss, och sedan bar det av mot Malmös flygplats.

Det var en lång och hyfsat tyst resa, jag tror ingen av oss ville att vi skulle åka till London. Vi hade ju det så bra här. Men å andra sidan skulle det nog vara lite väl jobbigt för Karen och Felix när deras lilla son kom att ha oss här. De behövde fokusera på sin egen familj då, och bo själv tillsammans med Estelle i en lägenhet hade aldrig funkat eftersom jag inte har något jobb.

Väl framme på flygplatsen parkerade Felix bilen och vi tog alla våra väskor och gick in mot incheckningen. Det var bra att både Karen och Felix var med oss, då jag hade två gigantiska och fullproppade väskor med kläder och annat jag ville ha med mig, och Estelle hade en ganska stor, för en femåring.

Vi ställde oss i incheckningskön när jag hörde någon ropa mitt namn.

"Valerieee! Vallie! Hey, val!'' Jag vände mig om för att kolla vem det var, och såg till min förvåning Bella och Luke komma springandes mot mig.

---

Kort, tråkigt och händelselöst första kapitel, jag vet. Men jag lovar att det blir bättre längre fram i novellen. Och jag måste bara förbereda er på att det kan ta några kapitel innan killarna kommer in i bilden, okej?

Hoppas folk vill läsa ändå. Och det skulle vara jättesnällt av er om ni kunde länka vidare bloggen då jag startade den idag och har typ 2 läsare....

PUSS!

Valerie Annabella Coleman. Jag är 17 år. 18 fyller jag den 10 Augusti, vilket är, enligt mig, om en evighet. Japp, idag är det den 15 Juni och skolan har precis slutat. Min mamma och pappa träffades när mamma var över i Storbrittanien på ett bröllop. Ett år senare gifte de sig, pappa flyttade hit till Helsingborg i Skåne och de skaffade mig.

Men två veckor efter min 13 årsdag fick familjen Coleman ett oväntat besked - mamma och pappa väntade ännu ett barn. För mamma var detta helt okej, hon hade alltid velat ha två barn,  men pappa ville inte ha fler barn och när mamma vägrade göra abort eller adoptera bort den lilla varelsen krävde pappa en skillsmässa, och flyttade sedan tillbaka till västra London. 9 månader senare kom min fina lillasyster Estelle, 5 år idag, till världen. Hon var det finaste jag någonsin sett. Vår lilla familj var lycklig, ända tills jag en dag i skolan, för cirka en månad sedan, fick ett samtal från sjukhuset. Mamma var död. Skjuten i magen och pannan. Då kollapsade hela min värld. Vad var det för sjuk jävel som kunde skjuta en oskyldig person?

Jag och Estelle fick ta hjälp av min moster Karen och hennes man Felix för att sälja vår mysiga lilla lägenhet, takvåning dessutom, som låg nere i hamnen precis bredvid Dunkers Kulturhus och sedan flytta in i deras hus nere i en annan del av Helsingborg; Ramlösa. Fast det var okej, det tog bara 10 -15 minuter med 3:an, 5:an, eller 2:an in till stan igen.

Vi bodde hos dem i några veckor, tills vi kunde flytta till pappa i London. Det skulle bli svårt för mig. Speciellt att lämna mina två bästa vänner Isabella Vales och Lucas Parker. Bella var lika gammal som mig, och vi hade gått i samma klass sedan dagis. Luke däremot var mer som min storebror - han var 2 år äldre än mig, och påpekade det hela tiden. Lämna dem och mitt hem sedan jag föddes, Helsingborg, skulle dock inte bli det svåraste med denna flytten. Det skulle vara att bo tillsammans med pappas nya fru, Sarah. De hade varit gifta i 1 år och 6 månader, och varit ett par i 2 år. Och aldrig, under de få gånger jag har träffat henne, hade jag tyckt om henne, eller kunnat acceptera henne. Och nu ska jag bo under samma tak som henne? Detta skulle inte gå bra.

Fast det enda possitiva med att lämna Sverige var att jag skulle komma bort från mitt ex Nathan. 98% av eleverna på Nicolaiskolan klassade honom som den populäraste killen på hela skolan, men för mig och mina vänner var han bara en jävla idiot som hade misshandlat mig. Ja, ni läste rätt. Han misshandlade mig. Slog mig.

I början var jag lite hemligt kär i honom, det tror jag alla tjejer på Nicolai är, sen helt plötsligt var det vi två. Vi var skolans finaste par enligt alla, och enligt mig också. Tills han hade druckit lite för mycket på en fest och tyckte jag var besvärlig så han slog till mig med knytnäven rakt på kinden så jag fick ett litet sår under högra ögat, och dessutom en blåtira som såg hemsk ut. Det var praktiskt taget slutet på vårt förhållande, som varade i vadå.. typ 3 veckor?

När Luke fick reda på det hade han slått ner Nathan. Är han min hjälte eller vad? Han räddade alltid mig från saker. Det var väl mitt jävligt intressanta liv, nu har jag framtiden att se fram emot.