thatonedthing

"Vad är klockan?" mumlade jag.

"Tre minuter över nio"

"Varför väcker du mig nuuuuu? Det är lördaaaaag!" stönade jag. Någon morgonperson var jag då inte!

"Du och Estelle flyger till London idag ju. Ni ska bo hos er pappa, om du nu hade glömt det" hon log lite smått och pussade mig på pannan.

"Frukosten är klar om en kvart, Felix har redan börjat att steka baconet. Är du inte uppe då ber jag Estelle gå upp hit och väcka dig"

Karen lämnade mitt rum med dörren på glänt och en doft av nystekt bacon letade sig till min näsa.

Jag ska snart gå upp, bara två minuter till, tänkte jag och gosade in mig i mitt täcke igen.

Något eller någon stökade runt i min säng. Jag öppnade snabbt ögonen när "det" träffade mitt lår.

"AAAAAJ!" skrek jag.

"Karen! Hon går inte uuuuppp!" fnittrade Estelle.

"Valerie, klockan är fem i halv 10, det har gått mer än en kvart!" ropade Karen från köket.

"Jaja, jag kommer!" ropade jag tillbaka.

Jag satte mig upp i sängen och drog ner Estelle i min famn.

"Godmorgon på dig också busunge" skrattade jag och pussade henne på kinden.

"Moster Karen säger att du ska gå upp nu och äta frukost" Hon log.

"Jag kommer, gå du ner sålänge"

Hon hoppade ner från min säng och gick ner till köket.

Jag svingade benen över kanten på sängen och stack fötterna i mina rosa kanin-morgontofflor som jag fått av Bella. Bella, åh shit var jag skulle sakna henne! och Lucas! I mina tankar om hur mycket jag skulle sakna mina två bästa vänner ställde jag mig framför helfiursspeglen som hängde på min garderob. Jag grimarserade åt den hemska varelsen som stod framför mig. Snabbt ryckte jag tag i min borste och började borsta mitt affro till hår. Varför ska jag alltid se ut som en rymdvarelse när jag vaknar? När jag väl hade fått ut allt och det var sitt vanliga lockiga hår och luggen låg rak och fin precis mellan ögonbrynen och ögonen satte jag upp det i en slarvig knut på huvudet och drog av mig mig alldeles förstora sovtröja som tillhörde Luke. Han hade sagt att jag kunde ta med den till London, och det var precis vad jag skulle göra. Istället satte jag på mig ett marinblått linne med ben på, alltså sånna ben som finns inuti kroppen, ett par svarta jeans och en mörkgrå stickad kofta. Det kanske inte var det skönaste att resa i, men then again, det kunde ju finnas snygga killar på flygplatserna.

Efter frukosten kollade jag och Estelle så vi hade allt som vi skulle med oss, och sedan bar det av mot Malmös flygplats.

Det var en lång och hyfsat tyst resa, jag tror ingen av oss ville att vi skulle åka till London. Vi hade ju det så bra här. Men å andra sidan skulle det nog vara lite väl jobbigt för Karen och Felix när deras lilla son kom att ha oss här. De behövde fokusera på sin egen familj då, och bo själv tillsammans med Estelle i en lägenhet hade aldrig funkat eftersom jag inte har något jobb.

Väl framme på flygplatsen parkerade Felix bilen och vi tog alla våra väskor och gick in mot incheckningen. Det var bra att både Karen och Felix var med oss, då jag hade två gigantiska och fullproppade väskor med kläder och annat jag ville ha med mig, och Estelle hade en ganska stor, för en femåring.

Vi ställde oss i incheckningskön när jag hörde någon ropa mitt namn.

"Valerieee! Vallie! Hey, val!'' Jag vände mig om för att kolla vem det var, och såg till min förvåning Bella och Luke komma springandes mot mig.

---

Kort, tråkigt och händelselöst första kapitel, jag vet. Men jag lovar att det blir bättre längre fram i novellen. Och jag måste bara förbereda er på att det kan ta några kapitel innan killarna kommer in i bilden, okej?

Hoppas folk vill läsa ändå. Och det skulle vara jättesnällt av er om ni kunde länka vidare bloggen då jag startade den idag och har typ 2 läsare....

PUSS!