Blind Faith - Kapitel 2: Saying Goodbye
I förra delen:
Jag mötte de båda i en stor kram.
Blev rätt så kort, men det känns längre när man skriver det... Plus att när jag hade skrivit halva kapitlet laggade min dator sönder och funkade inte mer, så vi får hoppas den funkar imorgon. Detta är alltså ett mobilinlägg.
Väl framme på flygplatsen parkerade Felix bilen och vi tog alla våra väskor och gick in mot incheckningen. Det var bra att både Karen och Felix var med oss, då jag hade två gigantiska och fullproppade väskor med kläder och annat jag ville ha med mig, och Estelle hade en ganska stor, för en femåring.
Vi ställde oss i incheckningskön när jag hörde någon ropa mitt namn.
"Valerieee! Vallie! Hey, val!'' Jag vände mig om för att kolla vem det var, och såg till min förvåning Bella och Luke komma springandes mot mig.
Jag mötte de båda i en stor kram.
"Men hallå! Vad gör ni häääär?" skrattade jag förvånat.
"Vi kom bara för att säga hejdå till vår bästigaste vän" sa Luke och gav mig en lätt puss på kinden.
"Eftersom du nu ska lämna oss, typ forever" lade Bella till och tittade på mig med en blick som fick mig att brista ut i skratt.
"Varför tittar du... hahahah... på mig sådär?"
"Vadå? Såhär?" sa Bella och putade med läpparna, kisade med ögonen och rynkade pannan.
"Hahahaha ja! Du ser ut som en bitch!"
"Hon är en bitch" sa Luke och skyddade sitt ansikte och sin "personliga kroppsdel" med händerna för slaget som snart skulle komma.
"Käften Lucas!" flinade Bella och slog till honom i magen. Luke vek sig i smärta men tittade snabbt upp igen när han hörde Estelles fnitter.
"Dig kommer jag sakna mest!" sa han och tog upp Estelle i famnen. Han snurrade runt ett varv och hon tjöt av glädje när han hängde henne över sin axel och låtsades att hon var borta.
"Var tog Estelle vägen?" Luke kollade fundersamt runt sig. "Har du sett henne Karen?"
"Nej, jag har ingen som helst aning var hon tog vägen. Kanske är hon i min handväska..." Karen spelade med och letade i sin väska. "Nepp, inte här"
"Jag är här!" fnissade Estelle och knackade Luke på ryggen.
"Va? Var?" sa han och snurrade runt. "Men vad är det som hänger på min rygg?" Han drog upp henne igen. "Där är du ju! Varför sa du inte det?"
"Det gjorde jag ju dummer" hon fnissade lågt och knackade honom på huvudet.
Vi alla skrattade och jag insåg att det skulle bli mycket svårare än jag trott att lämna Bella och Luke.
Kön rörde sig ganska snabbt, och snart var vi på väg mot säkerhetskontrollen.
Jag kramade Bella en lång stund.
"Jag kommer sakna dig sååååå mycket! Det kommer kännas så konstigt att inte träffa dig typ varje dag" sa hon.
Det höll jag med om, det skulle kännas jättekonstigt. Ända sedan förskolan då vi verkligen blev jättebra vänner hade vi umgåtts nästan varje dag. Bästa vänner räckte inte för att beskriva våran vänskap, men soulsisters, det passade perfekt. För det var verkligen vad vi var.
"Åh, jag kommer sakna dig också! Lova att ni kommer och hälsar på?"
"Jag lovar, så länge du lovar att komma och hälsa på här någon gång"
"Lovar"
Vi släppte varnandra och jag log ett halvhjärtat leende mot henne för att sedan slänga mig in i Lucas famn.
"Ta hand om dig nu plutten, så jag inte behöver komma och slå ner någon kille, igen"
"Jag lovar, och sluta kalla mig plutten, det skiljer faktiskt bara två år på oss!"
"Bara och bara, det är 730 dagar" sa han och blinkade till lite töntigt med ena ögat.
''Du ska alltid vara så smart" suckade jag.
Jag gav Luke en sista kram och han pussade mig på kinden innan jag gick fram till Karen och Felix. Estelle sprang fram till Lucas och han tog upp henne i sin famn igen.
"Tack så hemskt mycket för att vi har fått bo hos er sedan mamma gick bort" sa jag och kramade först om Karen, sedan Felix.
"Det var så lite så, allt för familjen, ellerhur?" ska Karen och log.
"Och du, don't be a stranger. Hör av dit lite då och då så vi vet att ni har det bra i London" log Felix. "Saknar ni oss allt för mycket får ni komma hem igen. Som jag ser det så finns det nog två personer som kommer sakna varandra extra mycket" han nickade mot Lucas och Estelle. Det fanns ett speciellt band mellan dem, det hade det alltid funnits. Jag tyckte det var underbart att se hur mycket Luke brydde sig om min lillasyster.
"Jag lovar, vi hör av oss" log jag tillbaka och kramade om de båda en sista gång, Bella och Luke en sista gång, sen tog jag Estelle i handen och gick fram till rullbandet.
"Här, lägg din jacka och ryggsäck här i" sa jag och räckte henne en grå låda.
"Ska jag lägga Mr. Snuggles där i också?" Mr. Snuggles. Hennes favoritnalle. Som föreställde en gris men ändå.. Hon hade honom med sig överallt.
"Japp" Jag la alla mina saker i en annan och satte sedan upp lådorna på rullbandet. Vi blev tillsagda att gå igenom en och en så jag lät Estelle gå före, sedan jag. När vi gått igenom och tagit våra grejer igen vände vi oss om och vinkade till personerna som vi skulle sakna mest. De vinkade tillbaka innan vi gick på ett håll, och de på ett annat.
Blev rätt så kort, men det känns längre när man skriver det... Plus att när jag hade skrivit halva kapitlet laggade min dator sönder och funkade inte mer, så vi får hoppas den funkar imorgon. Detta är alltså ett mobilinlägg.
Imorgon börjar skolan, men jag ska försöka hålla uppdateringen till minst ett kapitel om dagen, och som tröst för att detta blev så kort får ni två kapitel imorgon eftersom jag slutar kvart i ett. Tror jag, om vi inte får nya scheman. vilket jag inte tror vi får.
PUSS!
