thatonedthing

"No, i'm not gonna watch Grave Encounters at all. My cousin watched it, she's 2 years older than me, and she barley gets any sleep 'cause she has nightmares from that stupid movie" sa jag och la bestämt armarna i kors över mitt bröst. Killarna fick sig ett gott skratt när de såg mitt ansikte och hur bestämd jag faktiskt var att jag inte skulle kolla på den psyk-filmen. Jag menar, det är ett gäng som medvetet låser in sig själva i ett gammalt hemsökt mentalsjukhus där det en gång har varit typ 80 000 patienter och det är typ omöjligt att hitta rätt där? Låter det som om det skulle vara något jag skulle titta på? Tror inte det va. Killarna fortsatte bara skratta, de trodde antagligen att jag skojade, men det gjorde jag verkligen inte och Jessica hade fattat. Mentalsjukhus och mentalsjuka personer var bland det läskigaste jag visste.

"Oh, guys, she's serious.." sa hon.

"Ooooooooh...." sa alla killarna samtidigt.

"Well, then we won't watch it!" utbrast Louis och gömde filmen under en kudde.

"Thank you!" sa jag och log nöjt. Och så började tjatet om vilken film vi skulle titta på, igen.

---

Vi hade nu kommit en bit in i den första skräckfilmen, som var Dead Silence. Jag satt ihopkurad mellan Zayn och Niall och gömde mig bakom en kudde.

"No, don't go there, don't go there! She's there! No, stop!" skrek jag. Jag visste ju att han inte kunde höra mig men det var bara en sån sak jag gjorde när jag kollade på skräckfilmer, dock hände det ju inte speciellt ofta.

"Take it easy Valerie, it's just a movie" sa Zayn och gav ifrån sig ett litet skratt. Killarna följde hans exempel och jag kollade bort mot Jessica som satt ihopkrupen mot Harrys bröst, omringad av hans starka armar. Jag flyttade närmre Niall och han la beskyddande sin arm runt mig. Så satt vi under andra halvan av filmen, fast jag hade lite svårt att koncentrera mig, men egentligen gjorde det ju inget för filmen var för läskig för att kunna koncentrera sig på. Istället lät jag tankarna vandra iväg till olika ställen. Jag tänkte på Sverige, London, mammas grav där jag brukat befinna mig nästan varje dag efter skolan, men mest tänkte jag på Niall. Jag "vaknade" till när det hände något läskigt på filmen och hela soffan ryckte till då alla blev väldigt överraskade och rädda. Jag blev ju såklart också rädd när alla andra helt plötsligt flög en meter upp i luften.

"HAHA! OH MY GOD THAT WAS SO FUNNY!" utbrast jag och vek mig dubbel av skratt, ett skratt som följdes av konstiga blickar från de andra. Jag fick svårt att andas och drog hastigt in luft, och fick fram ett grisläte. Då var det de andras tur att vika sig dubbla av skratt, medan jag satt med händerna för munnen och skämdes.

"No, that was funny!" klämde Liam fram.

"Stop it, it was not funny! I'm serious, you're mean!" sa jag och använde mitt bästa "sadface" för att få dem att tro att jag verkligen blev ledsen. De slutade genast skratta och blev helt plötsligt jätteallvarliga och började be om ursäkt. Jag hade svårt att hålla minen, men som tur var hade jag, enligt mig själv, ett jävligt bra pokerface. Jag lyckades hålla mig en liten stund till, innan det blev helt tyst och jätteobekvämt. Då brast jag ut i skratt igen, och alla kollade på mig, igen.

"I wasn't serious, you know. I didn't get sad because you laughed at my pig-noise. I would've laughed too, if I were you!" skrattade jag och de andra drog lättande suckar. Mitt skratt dog snart ut när jag märkte att det bara var jag som fortfarande satt och skrattade.

"Sooo, should we watch another movie?" frågade Louis.

"Are you guys seriously gonna put me through 5 more horror movies? Do you realise that at least two of you are going to have to walk me to the toilet, like, right now, just after one movie that I barley watched? 'Cause I really need to pee.." sa jag och tittade menande på alla killarna.

"Oh dear lord this is going to be a long night!" sa Zayn och killarna instämde, eftersom det var de som skulle få följa med mig precis överallt under de närmsta 12 timmarna.

"It's your own fault! Now, I need to pee, who takes the first job?" Liam, Harry, Jessica och Louis pekade på Niall och Zayn. Efter många om och men lyckades jag få med mig dem till toan.

"Promise that you won't go anywhere and that you won't scare me when I come out?" sa jag.

"Yes, we promise" sa Niall och lutade sig mot väggen. Zayn gjorde likadant och de båda suckade. Jag fnittrade till och gick in på toan och låste om mig. Plötsligt kände jag mig jätteyr och illamående, så jag satte mig ner på toastolen. Jag fick ont i hela kroppen och jag kände hur alla muskler spändes. Svarta prickar började dyka upp framför mina ögon och tillslut orkade jag inte hålla mig uppe länge. Sakta började jag sjunka ihop samtidigt som min syn blev värre och värre. Precis innan jag föll till golvet kände jag hur huvudet slog i något hårt, sen försvann jag helt.

Valerie hade varit där inne väldigt länge nu. Jag började bli orolig, så lång tid kunde det väl inte ta att gå på toa?

"Eyy, Zayn mate, don't you think that she's been in there for quite a long time now?" frågade jag.

"Yeah, she has.. Should we knock?" svarade han, i exakt samma stund som jag hörde Harry ropa från vardagsrummet.

"Guys, what's taking you so long?!"

"We don't know, she hasn't come out yet!" ropade jag tillbaka. Jag knackade försiktigt på dörren, men fick inget svar.

"Valerie? Are you done soon?" frågade Zayn och knackade på dörren han med. Inget svar. Vi provade igen, men inget svar denna gången heller. Vi provade knacka och ropa en sista gång, men vi fick ingen som helst reaktion.

"Lads?! She's not answering us when we try to talk to her!" ropade jag till killarna, som kom springandes nästan direkt.

"What's happened to her? We need to get in there!" sa Jessica oroligt.

"Yeah, anyone got something we can unlock the door with?" sa Liam och alla började känna i sina fickor.

"I've got a coin, we can try that!" sa Louis och började trixa med låset. Efter många försök av oss alla fick vi tillslut upp dörren och alla stelnade till när vi såg Valerie ligga på golvet. Jag var snabbast med att reagera och rusade fram till hennes livlösa kropp och drog upp henne i min famn.

"Valeire? Hey, Valerie, can you hear me? Valerie!" skrek jag förtvivlat och försökte förgäves få en reaktion från henne. Jag drog undan hennes hår från hennes vackra ansikte som nu var alldeles blekt och kallt. Jag strök mina fingrar över hennes annars så röda, vackra och fylliga läppar som nu hade förvandlats till blålila, tunna remsor. Mina fingrar vandrade vidade längs hennes käkben och vidare upp till hennes panna och upp i hårfästet där mina fingrar blev blöta av något. Jag kollade på dem och såg att de var alldeles röda.

"Oh my gosh guys, she's bleeding from her head! Call the ambulance, we need to get her to the hospital!" skrek jag.

"I'll do that" sa Zayn och fipplade upp sin telefon och ringde. Jag la två fingrar mot hennes hals och försökte hitta en puls, men jag kände ingen.

"Tell them to hurry, she's not breathing anymore!" Jag hade inte tänkt på det förrän nu, men jag grät. Riktigt mycket.

Liam kom fram och satte sig vid min sida.

"Everything's gonna be alright Niall, everything's gonna be just fine, don't you worry, we're all here now and we'll support you through this" sa han och försökte lugna ner mig, vilket inte gick alls bra.

"She's not breathing Liam!" utbrast jag och drog universums vackraste flicka närmre min egen kropp. "Don't you die on me Valerie, don't you dare leaving me here without you! Don't you dare!" skrek jag och pressade mina läppar mot hennes huvud. De smakade bara blod nu, men det brydde jag mig inte alls om.

Innan vi alla visse ordet av stormade två ambulansmän in i lägenheten och drog bort Valerie från mig. De la henne på det kalla, hårda badrumsgolvet och den ena killen lysnade efter andetag och kände efter puls.

"She's not breathing, we have to do CPR" sa han till tjejen som var med honom.

"Sorry guys, but you have to step out of the bathroom for now to give us some space" sa kvinnan och tittade upp på oss. Alla backade ut, förutom jag. Jag satt kvar på golvet som förstenad, rörde inte en min.

"Niall, come on, we have to go out so they can help Valerie" sa Liam och försökte dra upp mig, men jag ville inte lämna henne här.

"No, I don't wanna leave her! I can't leave her!" sa jag frustrerat och försökte greppa hennes kalla hand, men Liam drog återigen bort mig. Denna gången lyckades han få upp mig på fötter men hade fortfarande svårt att få ut mig ur badrummet. "I need to say with her, please! She needs me here!"

Kvinnan reste sig upp och kom fram till mig, men jag var inte intresserad av att höra hennes sympati-snack nu, jag ville ha min Valerie i min famn och krama om henne. Inget av detta hände verkligen, allt var en mardröm som jag snart skulle vakna upp ur. "Please sir, you need to step out of the bathroom, this girl is in a very critical state and we are going to do the very best we can to help her, we promise. We just need some space" sa hon.

"Promise you'll bring her back to me, I can't lose her already" sa jag förtvivlat. Liam höll fortfarande sina händer på mina armar i ett fast grepp.

"We promise sir" sa hon och jag backade motvilligt ut ur badrummet och möttes av tröstande kramar och ord från mina vänner. Vi alla väntade nervöst ute i korridoren när två nya killar kom inspringande med en bår. De sprang in i badrummet och la ner den på golvet, sedan lyfte de fyra tillsammans försiktigt över min vackra Valerie på den och bar ut henne. Hon hade bandage runt huvudet och såg så skör och bräcklig ut där hon låg.

Kvinnan kom fram till mig igen.

"So i'm guessing you want to go in the ambulance with her?" frågade hon och jag nickade snabbt. Jag följde efter dem ner och hoppade in i ambulansen innan de tog in Valerie.

"We're right behind you Niall!" hörde jag Louis ropa innan de stängde dörrarna och vi började köra i full fart mot sjukhuset.

När vi kom fram var det ren panik. Folk kom från höger och vänster och började skriva en massa saker och säga massa konstiga svåra ord och klippa upp hennes kläder, ja, allt möjligt. Förutom att säga vad som skulle hända med henne till mig. Tillslut försvann de alla in i ett rum där jag inte fick följa med in, och så stod jag här, ensam i den långa dystra korridoren.

Jag sökte mig till det stora väntrummet och satte mig ner helt ensam på en stol. Jag satte armbågarna mot knäna och la huvudet i händerna, sedan började jag gråta igen, tyst för mig själv. Varför skulle detta hända? Vad hade hänt med henne egentligen? Skulle hon överleva? Skulle jag någonsin få kyssa hennes underbara läppar igen, eller drunkna i hennes vackra ögon igen? Alla dessa frågor, men inga svar.

Längre bort i korridoren hörde jag bekanta röster, och snart befann jag mig i de andras famnar igen.

"What happened to her?"

"Where did they take her?"

"What are they going to do to save her?"

"How is she?"

"Is she breathing yet?"

De frågade en massa saker, men jag hade inga svar att ge dem.

"I.. I don't know. I don't know anything! I don't know what happened to her, I don't know where she is, I don't know what they're doing to her right now, I don't even know if she's gonna survive! They just took her! They took her away from me and they told me nothing! What if i'm never going to see her beautiful face again?" utbrast jag och började gråta riktigt mycket. Då kom Liam och höll om mig hårt.

"Shhh... She's gonna be just fine Niall, she's in good hands now, I promise you, it's gonna be alrigt, we just need to sit here and be calm. Soon they will come and tell us that she's alive and stable and that she's gonna wake up soon, if she's not already awake. And we are going to see her again and she's gonna get out of this hospital soon, and you'll take her on that date you told me about." sa han och jag lugnade ner mig lite.

De andra slog sig ner i stolar runt om. Jag tittade på Harry och Jessica, som satt och höll om varandra, sedan tittade jag på Louis och Zayn, som båda satt och kollade på mig med sådan medkänsla i sina blickar och jag kunde riktigt känna hur mycket de önskade att det här aldrig hänt. Jag hörde svaga snyftningar från Jessica och Harry som viskade söta saker i hennes öra, om hur allt skulle bli bra och att hon var för vacker för att gråta. Han kysste hennes panna och höll beskyddande sina armar runt henne. Liam la en arm runt mig och lät mig gråta ut mot hans axel. Jag hade verkligen världens bästa vänner. Nu fanns det bara två jobbiga bitar kvar, att möta Valeries familj, som måste vara minst lika ledsna som vi, speciellt mig, och att sitta här och vänta. Vem visste i detta läget, kanske skulle vi få sitta här i några minuter till, sen skulle en doktor komma och berätta att allt var bra och att vi kunde få träffa Valerie, eller så skulle vi få

sitta här i timmar och plågas av tystnaden som låg över oss alla.

---

för er som undrar är CPR cardiac and pulomonary resuscitation vilket betyder hjärt och lungräddning, som man gör på plats när en persons hjärta har slutat pumpa ut blod i kroppen och man har slutat andas. 

Tack för alla supersöta & underbara kommentarer, ska verkligen försöka bättra mig med uppdateringen! Blir väldigt mycket att göra nu när det bara är två veckor kvar tills skolavslutning (12 juni, min födelsedag, wiiiiee!) och vi startar upp en hel del nya områden (vet inte varför...) i skolan som alla ska redovisas nästa vecka......

hoppas ni gillade inlägget, försökte få det lite längre men tror inte jag lyckades, men nu har jag en hel del ideer så får jag bara tid så ska jag nog lyckas få upp ett inlägg!

puss & kram bästa läsare ♥

"Why do you have Justin Bieber's movie here?"

"What can I say, i'm a boy belieber" sa han, och jag ryckte till rejält när jag märkte att han var precis bakom mig.

"Oh my gosh, you scared me you dickhead! I hate you!" skrek jag och slog honom retfullt, sedan återvände jag till hyllan och plockade ut några som förslag.

"One of these, pleaseeeee?"

"Sure, let's start with... dear john?"

"Yay!" utbrast jag och skyndade mig att sätta i filmen. Jag var faktiskt förvånad över att Niall hade dessa filmerna ens, han kanske var en liten mjukis.

Jag satte mig i soffan bredvid Niall och började äta samtidigt som förtexterna började rulla.

---

Under filmens gång kunde jag nästan bara tänka på Bella. Detta har varit vår favoritfilm ända sedan premiären. Jag saknade henne så mycket, och Lucas också för den delen. Båda två skulle kommit och hälsat på i förra veckan, men ett stort oväder med väldigt starka vindar hade dragit in över hela Skåne och det var osäkert att lyfta, så deras flyg blev inställt. Efter det har resan helt enkelt inte blivit av.

"A penny for your thoughts?" sa Niall och la armen över mina axlar.

"I'm just thinking of my best friends back in Sweden. I really miss them"

"I'm sure they miss you just as much. Why don't you tell me about them? Maybe it will make you feel a bit better"

"Okay, well... for me and Luke it all started when he helped me find my way around my school. I was new there and had just started third grade. Some kids from my class teased me for my looks and so on, and I had trouble finding where to go since it was a really big school. No one wanted to help me and I felt really lonely and sad and scared that no one would ever like me, but then when I sat on a bench all alone this boy with dark brown hair and deep blue eyes from fifth grade came up to me. I thought he was going to make fun of me just like everybody else. but he just sat down beside me and said 'You're new here, right? I'm Lucas, but you can call me Luke.' I introduced myself and started hanging out with him and his friends. Our friendship has just grown stronger and stronger ever since that day and now he's like my older brother, protecting me from creepy cheating boyfriends who hits me and stupid bitches making fun of me for being fat. With Bella it started out when we were six. My dad lived with me and mom in Sweden and he knew Bellas dad and invited them for dinner one night, and we just became really great friends right away. It's like we were meant to be together, her and I. When she started seventh grade she came to my school and started there with a bunch of other kids from her old school. Then when I was thirteen everything started going downhill, my parents got divorced and I was so angry and sad so I distanced myslef from everybody, even them, but they understood. And they've always been my guardian angels, always protecting me from everything. Now without them here I just feel so small and scared just like the smallest thing could kill me" sa jag och drömde mig tillbaka till tiden då allt hände.

"Wow, I understand why you love and miss them the way you do. I can hear it on your voice. But you shouldn't be scared, now you've got me and the other lads to protect you. And you are not fat. But I just can't help noticing the scars on your wrist, and i'm sorry if it's too soon to ask, but when did you do that to your beautiful self?" han lät orolig, som om han verkligen brydde sig om mig och mitt liv och hur jag mådde. Var det ens möjligt att killar som Niall fortfarande existerade? Det var det ju, för han satt precis framför mig, jag kunde bara inte tro det. Han måste vara en ängel.

"You really wanna know?" frågade jag.

"Yes, I do. I care about you, Val, I really do. I want you to feel safe with me so if you can tell me, please do"

"Okay, I guess it's time that I tell you... I knew I was going to one day, I just don't want you to think i'm some kind of weirdo or psyco.." sa jag och började osäkert pilla på mina nagelband.

"Valerie, I would never ever judge you from your past, okay? I wouldn't wanna lose you, you are too special for that"

Jag tittade upp på honom och log stort.

"You really do care" sa jag tyst, nästan som en viskning. Hans ögon mötte mina och han log lika stort tillbaka.

"Of course I do" sa han och lyfte sin hand mot min kind. Han smekte den försiktigt och la en hårsliga bakom mitt öra. Jag drog ett djup andetag och började berätta hela min historia, från det att jag var liten till det att jag satt här i detta nu. Niall sa inte ett ord under hela tiden jag satt och pratade, avbröt inte mig med några dumma frågor eller bad mig sluta prata. Han bara satt där, helt knäpp tyst och lyssnade på precis vad jag hade att säga. Tiden flög iväg och jag avslutade berättelsen om mitt liv. Jag tittade ner på ärren som prydde mina handleder.

"There is something beautiful about all scars of whatever nature. A scar means the hurt is over, the wound is closed and healed, done with" sa jag och strök med två fingrar över ärren.

"I admire you" sa Niall och jag tittade förvånat på honom. "After everything that's happened to you in your past, and you're sitting here being so strong and secure. I wish every single person in the world had the luck to know someone like you"

"You're like.. the only one that thinks that. Everyone else thinks i'm a freak and had the worst childhood ever, but I didn't always feel bad, I actually had good days too. That's the mistake people make. 'Oh, she's had a bad childhood, evey single one of her days must have been horrible, she's a freak' or 'oh look at her wrists, she's been cutting herself, she's attention seeking.' If you just get to know the person before you jugde him or her by rumors or the way the person looks or acts, you'll see that there's always some kind of story. Sometimes it's the happiest story ever, and sometimes it's a sad, heartbreaking story. People like that are just disgusting. And I really hate when people walk around complaining that they can't have a new laptop or an iPhone, there's people starving in Africa for gods sake and you're walking around here complaining about the fact that you can't have the newest phone or that the food wasn't good in school. I just get really upset by those people!" Nu var det som om alla känslor bubblade upp samtidigt. Jag hade aldrig öppnat mig så här mycket för någon annan än Luke och Bella. Niall visste precis allt om mig nu, och det var skönt.

Niall tittade på mig en stund och satt bara och log.

"What are you smiling at?" frågade jag.

"You. The fact that you're sitting here and telling me everything about your life. I get it now. How insecure you were about yourself when we first met, it was all because of that dude Nathan, right? You couldn't take a compliment and just ignored it when someone said something nice to you, 'cause you didn't know how to handle it. The way he treated you made you scared of getting to know new people, and you felt worthless and ugly. But you are just so beautiful, anyone would smile if they were me right now."

Jag tittade på honom storögt och kände hur salta tårar trängde sig fram i mina ögon.

"No, no, no, don't cry! Did I say something to hurt you? Did I do something wrong?" frågade Niall oroligt. Han tog mig i sina armar och kramade mig hårt.